Rapport 2006:4 Arkeologisk undersökning av en stenåldersboplats vid Furusjön

Fornlämning: Raä 169

Fastighet: Vålånger 10:1 Socken: Högsjö Kommun: Härnösand Landskap: Ångermanland

Kulturmiljöavdelningen Maria Lindeberg

2

Framsidan: Slagen kvarts från ett halvt fyllfat sållat i 2 mm, ur Anläggning nr 4.

1

Innehåll Sammanfattning ......................................................................................................................... 2

Förundersökningen................................................................................................................. 3 Slutundersökningen................................................................................................................ 3

Inledning..................................................................................................................................... 4 Syfte ........................................................................................................................................... 5 Boplatser på 100-125 meter över havet i Ångermanland........................................................... 6 Mesolitikum i Norrland.............................................................................................................. 8 Beskrivning av undersökningsområdet .................................................................................... 11 Miljö och klimat ....................................................................................................................... 12 Arbetetsredovisning ................................................................................................................. 13 Resultat..................................................................................................................................... 15

Område 1 och 2 .................................................................................................................... 16 Område 3 .............................................................................................................................. 18

Anläggningar............................................................................................................................ 20 Anläggningsbeskrivningar ................................................................................................... 21

Fyndmaterialet.......................................................................................................................... 25 Stenanalys, sammanfattning................................................................................................. 26 Datering................................................................................................................................ 27

Tolkning och diskussion........................................................................................................... 28 Tekniska och administrativa uppgifter ..................................................................................... 32 Litteraturlista ............................................................................................................................ 33 Bilagor...................................................................................................................................... 35

2

Fig 1. Översiktskarta med RAÄ 169 vid högra pilen. Flera boplatser (varav några oregistrerade) i närområdet markerade med rött. Ekonomiska kartan, ekvidistans 25 m.

Sammanfattning Hösten 2005 undersöktes en stenåldersboplats, Raä 169 i Högsjö socken, av Länsmuseet Västernorrland och Riksantikvarieämbetet UV Mitt. På platsen finns sedan tidigare fynd hittade i markberedningsgropar. Undersökningen rörde endast de delar av boplatsen som påverkas av ett planerat vägbygge i anslutning till Ådalsbanans nya sträckning. Fornlämningen ligger på en nivå av 113 meter över havet. Både förundersökning och slutundersökning är sammanställd i denna rapport. Boplatsen kan delas upp i två delytor, där fyndmaterialet på den östra delen består av enbart kvarts. På den västra delytan finns huvudsakligen kvarts, men också hälleflinta och kvartsit. Koncentrationerna av stenmaterialet kan ha tillkommit vid ett eller några få besök på platsen. Fynden utgörs av avslag, kärnor och splitter. De redskap som påträffades består av skrapor och kölskrapor av kvarts. Kölskrapor, mikrospån och handtagskärnor är typiska artefakter på mesolitiska boplatser. Vanligast förekommer de i hälleflinta eller andra bergarter, men de finns även i kvarts. De enda dateringar som kunnat genomföras är två termoluminiscence dateringar (TL), som visade att den västra delen var från 3700 f.Kr. och det östra området från 2900 f.Kr. Om dateringarna stämmer skulle inte boplatserna ha legat vid den dåtida havsstranden, som då låg ca 60-70 m. över nuvarande nivå.

3

Förundersökningen Förundersökningen utfördes 12-14/9 2005. Vid utredningen hade en slagplats och en möjlig boplatsvall konstaterats i den östra delen av undersökningsområdet. Med grävmaskin togs fler schakt upp på ytorna mellan utredningsschakten för att avgränsa fornlämningen. I den östra delen av undersökningsområdet hittades endast ett fåtal avslag, samtliga av kvarts, förutom den förmodade slagplatsen. Den formation som vid utredningen utpekats som en möjlig hyddlämning, avtorvades till hälften för hand och rensades. Inga fynd gjordes som kunde avgöra om det rörde sig om fornlämning. Ett profilschakt togs därför upp från mitten och genom vallen i den norra delen. I vallen fanns en överlagring av brungrå sand med mycket tunt till inget blekjordslager, i svackans mitt fanns inget blekjordslager alls. Det konstaterades att formationen troligen var en rotvälta eller annan sentida störning. I den västra delen av undersökningsområdet påträffades rikligt med skärvsten och avslag, främst av kvarts men även av hälleflinta. Fynden koncentreras här till den södra kanten av undersökningsområdet. Den västra delen av området var markberedd och mycket svårschaktat mellan alla ”pucklar” och gropar. Sammanlagt tillvaratogs 30 fynd i samband med schaktning och rensning.

Fig 2. Schakt och fynd från utredning och förundersökning. Utredningsschakten skraffrerade.Pilarna anger platsen för en bäck.

Slutundersökningen Slutundersökningen utfördes 10– 26/10 2005. Större ytor avbanades med grävmaskin i anslutning till de fyndförande områdena som konstaterades vid förundersökningen. Den vid utredningen påträffade slagplatsen framträdde efter rensning istället som tre tydliga fyndkoncentrationer bestående av slagen kvarts (område 1). Mellan dessa förekom fynden betydligt mer sparsamt.

4

Ca 10 m SV om område 1 framkom ett liknande fyndområde (område 2). Men här till skillnad från område 1 fanns en större mängd skärvstenar, varav de flesta låg samlade i anläggningningar. I undersökningsområdets västra del, (område 3), utvidgades det rikligt fyndförande schaktet från förundersökningen. Efter rensning framträdde en tydlig spridningsbild av fynd och skärvstenar. Fynden var koncentrerade till den södra kanten av u.o. och troligen fortsätter boplatsen utanför vägområdet. Inga anläggningar kunde urskiljas vid rensning, vid grävning av rutorna framträdde en grop på ca 20 cm djup. Ett schakt togs även upp vid bäcken, där ett par fynd av slagen kvarts och skörbränd sten gjordes. De olika delområdena undersöktes i meterrutor lokaliserade utifrån den bild som framkom vid rensningen av ytan. Totalt inmättes 222 fynd vid rensningen av undersökningsområdet.

Fig 3. Slutundersökningschakt och fynd

Inledning Länsmuseet Västernorrland har i samarbete med UV Mitt, efter beslut av länsstyrelsen (Dnr 431-10865-05 och Dnr 431-9546-05), utfört en arkeologisk för- och slutundersökning av en stenåldersboplats vid Furusjön, Raä 169 i Högsjö socken, Ångermanland (fig.1). Undersökningarna utfördes med anledning av byggandet av en arbetsväg till Ådalsbanan. Uppdragsgivare var Banverket Mellersta Banregionen. För- och slutundersökningar genomfördes hösten 2005. Boplatsen, som antogs ha en förmodad datering till mesolitikum, är en av två stenåldersboplatser som undersöktes i samband med byggandet av Ådalsbanan. Den andra är Raä 291, vid Långmyran, Säbrå socken.

5

Förutom de två här nämnda undersökningarna finns det få undersökta boplatser i Västernorrlands län och längs norrlandskusten som ligger på en sådan nivå att man kan anta att de varit kustbundna och mesolitiska. Under de senaste 15 åren har ett 20-tal boplatser av denna typ upptäckts längs Ångermanlandskusten.

Fig 4. Översiktsbild över undersökningsområdet, sett från NV.

Syfte Enligt länsmuseets forskningsprogram som för närvarande färdigställts betonas bristen på stenåldersundersökningar, i synnerhet av den äldre stenåldern. I Härnösands kommun är förutsättningarna särskilt gynnsamma att studera denna tid. Målsättningen med undersökningen var att dokumentera och datera fornlämningen för att få en ökad kunskap om bosättningar från den äldre stenåldern i länet; vilka anläggningar och fynd som efterlämnats och hur boplatsen förhållit sig till det forntida landskapet. Frågor som varit vägledande vid undersökningen är: Vilka stenmaterial finns på platsen? Vilka tekniker finns representerade bland det slagna materialet? Vad representerar fornlämningen, en boplats eller en tillfällig jaktstation? Vilken datering har lämningarna? Har boplatsen varit strandbunden?

6

Boplatser på 100-125 meter över havet i Ångermanland Den kraftiga landhöjningen i Ångermanland har varit gynnsam för att datera fornlämningar. Strandlinjeförskjutningskurvor gör det möjligt att ge fornlämningar en äldsta tänkbar datering. En del boplatser kan också knytas till den samtida strandlinjen, exempelvis om sälben förekommer i fyndmaterialet, och på så sätt ge oss en relativt exakt datering. När man som i detta fall endast har rester av redskapstillverkning på relativt hög höjd, finns det en teoretisk möjlighet att fornlämningen kan härröra från vilken period som helst från det att marken reste sig ur havet. Alla aktiviteter skedde inte enbart vid stranden.

Fig. 5. Ångermanlands boplatser och fyndplatser vid nivåer mellan 100-125 m.ö.h. Utdrag ur FMIS, bearbetat i Mapinfo med Röda kartan, av L-G Spång. Skala 1:1050000 1: Furusjön. 2: Sidensjö. 3: Filitjärn

7

9 Röse 11 Fångstanläggning övrig

11 Fornlämningsliknande bildning

11 Plats med tradition 12 Källa med tradition 14 Gruvområde 15 Fångstgropssystem 15 Lägenhetsbebyggelse 20 Vägmärke

20 Boplatsgrop 20 Kvarn 37 Bytomt/gårdstomt

37Fornlämningsliknande lämning

45 Fäbod 54 Fyndplats 77 Boplats

108 Fångstgrop

En sammanställning av antalet fornlämningar fördelat på olika typer, mellan 100-125 m.ö.h.i Ångermanland, visar att flera sentida aktiviteter även försiggått. Källa: FMIS samt bearbetning i Mapinfo och Röda kartan för urval utifrån nivåer. Endast ett fåtal boplatser ovanför 100-meterskurvan är undersökta. Närmast från Raä 169, är Raä 291 vid Långmyran. Den ligger bara 800 meter västerut fågelvägen och undersöktes hösten 2005 av Länsmuseet Västernorrland tillsammans med Riksantikvarieämbetet UV Mitt. Boplatsen vid Långmyran återfinns på en nivå av 130 m ö h och daterades till 5300+300 f. Kr. Vid undersökningen framkom en härd och slaget stenmaterial av hälleflinta, kvarts och kvartsit. En eller möjligen två borrar utgör redskapen (Lindeberg 2006). Mellan Raä 291 och Raä 169, finns Raä 265 väster om Rudtjärn. Den boplatsen är inte undersökt, men avslag och en kniv eller sidskrapa har påträffats i ett öppet dike (Magnus Holmqvist, muntligt, samt Olofsson 2006). Närheten mellan Raä 291 och Raä 265, samt fynden, talar för att det eventuellt kan röra sig om ett sammanhängande boplatskomplex. Vid sydvästra delen av Rudtjärn på ca 125 m ö h finns också en boplats, som ännu inte fått något Raä-nr; objekt 211. Vid utredningsgrävning för den planerade vägsträckningen påträffades skärvsten, en möjlig härd, samt slagen porfyr på platsen (Bondesson 2005). Sträckningen för vägen ändrades senare, varefter objekt 211 inte behövde undersökas vidare.

8

Fig. 6. Utöver det som officiellt registrerats så finns ett antal tips som ännu inte granskats. Det är framförallt amatörarkeologers inventeringar som har gett intressanta resultat. Ett 90-tal lokaler i Härnösands kustområde har noterats, varav några har tillkännagivits i en folder (8500 år i Härnösand, mesolitiska boplatser i Härnösandsområdet). 125 m.ö.h. ifyllt med blått, vilket motsvarar havets nivå ca 8000 år sedan. Fyndmaterialet består i huvudsak av kvarts, kvartsit, grönsten, hälleflinta, enstaka flinta, skärvsten och brända ben. Furusjön markerad med röd ring.

1997 undersöktes en boplats med datering mellan 6390 – 6050 f.Kr. i Sidensjö sn, av länsmuseet Västernorrland. Boplatsen, som låg 120 m ö h, var kraftigt förstörd av grustäkt. En kokgrop/jordugn, skärvstenar och rester av kulturlagret fanns kvar. Boplatsen är daterad med C-14 från kokgropen (George & Forsberg 1997). På 131 m öh vid Filitjärn Ytterlännäs sn, är ett kvartsbrott och boplatslämning undersökt (Falk 1992). Vid undersökningen framkom skrapor och stötkantskärnor. Filitjärn avsnördes från havet omkring 6000 f. Kr. vilket tillsammans med fynden ger stöd för att dateringen hamnar däromkring. Ett kvartsbrott finns också i närheten av Furusjön – ca 1,2 km söder om Furusjön och ca 200 m sydväst om Furusjöbäcken finns kvartsbrottet Raä 266. Det ligger på en nivå av ca 100 m ö h och kan möjligen ha varit samtida med Raä 169.

Mesolitikum i Norrland Utmärkande för de äldsta fynden i Norrland är kölskrapor, handtagskärnor och mikrospån. Dessa fynd är typiska för sydskandinavien och Norska kusten, men där användes främst flinta. I Norrland återfinns formerna i andra, lokala stenmaterial. I östra delarna av Norrland är kvarts vanligt (Baudou 1992). En uttömmande historik om forskningsläget avseende mesolitium i Norrland kan läsas i Anders Olofssons avhandling (2003:IV sid 11ff). En viss konsensus finns om att den tidigaste

9

invandringen kommer från Norge och Fosnakulturen, som kännetecknas av sydskandinavisk flintteknologi, bl.a. mikrospån, kölskrapor och handtagskärnor. Eventuellt kan en ännu tidigare invandring strax efter inlandsisens avsmältning ha skett från Komsakulturen i Nordnorge. En invandring mot slutet av mesolitikum har kommit österifrån och har drag gemensamma med Suomusjärvikulturen. Denna ”kultur” är emellertid omstridd, eftersom variationen är stor i olika delar av Finland. Kvarts dominerar, men även skiffer och bergart förekommer. Karaktäristiska ledformer är bladformade skifferspetsar, stenar med genomborrade hål (till grävkäppar?) samt håleggade mejslar med krum rygg. Handtagskärnor och mikrospån är däremot inte karaktäristiska inslag. Av kvarts görs bl.a. snedpilar (med sned egg). Mikrospån framställs från handtagskärnor och har monterats in i bendolkar för att få skärande eggar. En sådan dolk påträffades i en myr i Offerdal 1881. Den skänktes till Länsmuseet i Härnösand 1881 och såldes därefter till Statens Historiska Museum. Nyligen har hartsrester i skårorna, där mikrospånen varit monterade, C-14 daterat till ca 7000 f.Kr. (pressmeddelande SHM)

Fig. 7. Bendolken från Offedal som nyligen daterats till 7000 f.Kr. Foto: Statens historiska museum / Christer Åhlin Garaselet i Västerbotten, var en av de första boplatserna med dateringar som visade att Norrland varit befolkat under äldre stenålder, vilket betvivlades ända fram till 70-talet (Loeffler 2005:176ff). Fynd av handtagskärnor bekräftade också att boplatsen var mesolitisk. I Västerbotten har projektet Skog och Historia under 2004 upptäckt 12 stenåldersboplatser kring Småbränna, mellan Hössjö och Gräsmyr. Ingen av boplatserna är undersökta. De flesta av boplatserna ligger över 100 m ö h och har ingen kontakt med vatten idag. På en av boplatserna (150 m ö h) har en yxa hittats av Lihultstyp, vilken är av mesolitisk karaktär och ovanlig i Västerbottens kustland. Fyndmaterialet består i övrigt av kvarts, kvartsit, grönsten och hälleflinta. Utifrån landhöjningskurvorna kan boplatsen ha nyttjats mellan 6300-6100 f.Kr, vilket isåfall är en av de äldsta i Västerbottens kustland (Andersson, Sandén 2005).

10

I Flurkmark (Raä 510, Umeå sn) har Umeå universitets arkeologiska institution haft seminariegrävningar i flera omgångar. Boplatser finns på flera nivåer och dateringar finns från bronsålder till mesolitikum. Den äldsta dateringen är från 5575-4925 f. Kr. och härstammar från en boplats rik på fynd, bl.a. sälben. (Lundberg & Yllinen 1997) Genom studier av hur landhöjningen påverkar landskapet, har enligt ”sjötippningsmodellen” ett betydande antal mesolitiska boplatser upptäckts i norra Norrland. Modellen innebär i korthet att den östra stranden av större sjöar har höjts upp till följd av landhöjningen, med resultat att den västra stranden sänkts och svämmats över. Den äldsta daterade boplatsen vid en sådan insjö är Dumpokjauratj, i Arjeplog, Lappland. Den undersöktes 1994-2001 och har dateringar mellan 8000-6000 f.Kr. Inlandsisen täckte då fortfarande delar av norra Norrland (Olofsson, A 2003:6ff). Vid sjön Alträsket, överluleå sn, har en undersökt hyddgrund daterats till ca 5000 f.Kr. Boplatsen vid Alträsket ligger på 96 m ö h och var kustbunden då den beboddes. Kvarts dominerar fyndmaterialet, men även grönsten och rysk flinta förekommer. Redskapen består av skrapor, sticklar, borrar, spån och en kniv. Benmaterialet består enbart av säl. Skärvsten förekommer sparsamt, varför hyddgrunden tolkats som bebodd under våren eller under en kort period (Halén 1994). Lennart Falk (1997:157-185) har studerat material från några boplatser på 140-metersnivån i Högsjö socken. Kännetecknande drag är bipolär slagteknik i kvarts. Vidare påpekas likheterna mellan boplatserna längs norrlandskusten och Suomusjärvikulturen i västra Finland;

- kvarts som dominerande material - boplatserna är högt belägna - boplatserna innehåller lite skärvsten i jämförelse med inlandet

Fig. 8. Skandinaviens mesolitiska kulturer. Tomheten i Norrland beror i första hand på en rådande arkeologisk föreställning om att här var folktomt, något som omvärderades först på 70-talet. Efter Loeffler 2005:171.

Vid Gårdsjösundet (RAÄ 170) i Skogs socken, Hälsingland, finns den hittills äldsta undersökta boplatsen i södra norrland. Gårdsjösundet har daterats till 7000-6400 f. Kr och är belägen mellan 106 och 116 m ö h. Då platsen var bebodd låg den på södra sidan av ett smalt

11

sund vid den dåtida kusten. I fyndmaterialet finns brända ben från bland annat vikarsäl, älg bäver, hare, fågel och fisk. En omfattande stenbearbetning har försiggått på platsen, materialet består bla av porfyr, kvarts, jaspis och flinta och bland artefakterna finns skrapor, pilspetsar, en yxa och knackstenar. Det finns även kölskrapor, handtagskärnor och mikrospån. Ett speciellt fynd är ett fragment av hartstätning, vilket är det första i Sverige med mesolitisk datering (Björck, M m fl. 2001). I Tuna, Medelpad, undersökte Länsmuseet sommaren 2005 en skadad jaktstation/ boplats med tillfälligt arbetsnamn TUN001. Den ligger på 120 m ö h och vid undersökningen framkom brända ben och slaget stenmaterial av kvarts, hälleflinta och grönsten. Två kölskrapor av hälleflinta och en handtagskärna av porfyr påträffades. Endast små mängder skärvig och skörbränd sten fanns.

Beskrivning av undersökningsområdet Undersökningsområdet utgörs idag av en sandig platå mellan Furusjömyran i nordost och Furusjön i söder. Norr om u.o är berg i dagen och i väster rinner en bäck som kan ha varit avgörande för lokaliseringen. Öster och sydost om u.o går idag E4. Om bosättningen varit kustbunden, som enligt den första preliminära dateringen med strandlinjeförskjutningskurvor, hade platsen varit belägen vid en grund vik eller sund. Det bör ha varit ett bra läge för fiske och maritima aktiviteter. Thermoluminiscens- dateringarna till 2900-3700+300 f.Kr. visar istället att platsen bebotts efter att Furusjön avsnördes från havet. Det är också möjligt att platsen bebotts under mycket lång tid. Läget som sådant bör ha varit gynnsamt både för en kustbunden boplats och under senare perioder intill Furusjön.

Fig. 9. Furusjön när havet stod 110 meter högre än idag, vilket motsvarar ca 5000 f.Kr. Kartan framställd med Mapinfo och höjddata med 50 meters intervall. Kartramen är 1x1 mil. Av L-G Spång.

Den västra delen av undersökningsområdet var tidigare kalhuggen och markberedd och mycket ojämn och gropig. Till en början tolkades ojämnheterna som resultat av markberedningen, men det visades vid grävningen inte enbart vara från

12

markberedningsskador. Fårorna och högarna från markberedningen försvårar förståelsen av vad ojämnheterna representerar. En del av ojämnheterna är med säkerhet gamla rotvältor, men det var inte möjligt att avgöra då marken var så störd av markberedning. Jordarten inom undersökningsområdet består av sand, ställvis med inslag av morän. Förutom boplatsen Raä 169 finns precis i vardera kanten på vägområdet, två rektangulära kolbottnar. Dessa berörs inte av vägbygget och har därför inte undersökts. Formen tyder på att det rör sig om liggmilor. Det finns dateringar på liggmilor från medeltid, men de har även förekommit in på 1900-talet (Hennius, A, m fl, 2005). Liggmilor är vanligtvis äldre än resmilor, som började användas först under 1600-talet. I Arnäs socken i norra Ångermanland har en kolbotten från liggmila daterats till 12-1300-tal (Lindqvist & Eriksson 1998).

Miljö och klimat

Fig. 10. Strandförskjutningskurvor enligt olika tolkningar (2003). 115-meters höjd markerad som motsvarar strandlinjen ca 5000 f.Kr. Efter Loeffler 2005:192.

Om boplatsen varit lokaliserad vid den dåtida havsstranden, skulle det innebära att den beboddes under atlantisk tid. I början av den atlantiska tiden ökar nederbörden och höjer grundvattennivån, och vegetationen utgjordes av buskar, örter och björk, samt även tall och hassel förekom. Klimatet blev efterhand varmare och lövträd som al, ek, lind, alm och ask blev vanliga. TL-dateringarna visar att bosättningen var senare, d.v.s. i subboreal tid, då klimatet blev fuktigare och kyligare (Lundqvist, 1987).

13

Fig. 11. Kronologiska perioder med åf.Kr. (Efter Baudou1995:sid 52) Furusjmarkerat med blått med ledning från strandförskjutningskurvan, TL-datermarkerade i grönt.

rtal ön

ingar

Arbetetsredovisning Vid undersökningarna användes grävmaskin för avtorvning. De avbanade ytorna rensades grovt med fyllhammare, samt finrensades med skärslev eller gotlandshacka. På förundersökningen grävdes även schakten i olika nivåer för att klargöra om en eventuell överlagring förekom. Denna metod övergavs vid slutundersökningen då inga överlagringar kunde iakttagas. Vid slutundersökningen grävdes istället några djupa profilschakt.

Fig. 12. Samtliga avbanade schakt och fyndspridning inom undersökningsområdet.

14

Inom exploateringsområdet grävdes totalt 36 sökschakt med hjälp av maskin, omfattande en 1944 m² stor yta. Schakten varierade i längd mellan 3,5-63 meter och i bredd mellan 1,9-20,1 meter. De fyndtäta områdena grävdes för hand i rutor. Fynd, skörbränd sten och anläggningar är inmätta med totalstation i rikets nät. Utifrån spridningsbilden grävdes sedan meterrutor ner till fyndtom nivå och sanden sållades i 4 mm masktäthet samt enstaka provsåll i 2 mm. På område 1 och 2 grävdes 80 rutor, på område 3 grävdes 56 rutor. Djupet på rutorna varierar mellan 0,05 och 0,7 m som djupast, och då i anslutning till en anläggning (A10). Generellt kan sägas att fynden ligger ytligare inom delområde 1 och 2, än inom område 3. Mot bäcken längst i väster gjordes ett schakt i vilket två kärnor av kvarts och kvartsit hittades, samt två skörbrända stenar. Mycket blöt och lerig torvjord överlagrade sanden, som därför vattensållades i bäcken. På område 3 grävdes fyra profilschakt ned till steril mark. Varken anläggningar eller stratigrafi kunde urskiljas. Sanden var likartad hela djupet och gav intrycket att vara omrörd. Schakt nr 3 och 4 var fyndtomma. I profilschakt nr 4, genom en trolig rotvälta, fanns även inslag av senare inblandning av torv och kol, samt morän. Fotodokumentation är gjord digitalt och med dia. Anläggningar och profiler är ritade i skala 1:20. Eftersom kol saknades gjordes datering med thermoluminiscens.

Fig. 13. Område 3 vid förundersökningen. Ola George, Ann Vinberg och Lasse Sjölund i grävmaskinen. Område 3 var markberett och mycket gropigt och ojämnt, vilket försvårade avtorvning och även tolkning av ytan. Vintern kom tidigt med tjäle ner till en dryg decimeter och det föll

15

även snö de sista dagarna. Detta sinkade arbetet rejält. Värmemattor och täckmaterial införskaffades, men hjälpte inte mycket.

Fig. 14. Översnöade såll.

Resultat Två koncentrationer i den östra delen kunde urskiljas, i vilka fynden är koncentrerade till anläggningar. I den västra delen av området är fynden mer jämnt spridda, över en ca 50 m2 stor yta. På de avbanade ytorna i övrigt, påträffades endast något enstaka avslag. De redskap som identifierats utgörs av skrapor och kölskrapor, de flesta från område 3. Två av skraporna fanns i anläggning nr 10. Den relativt magra fyndkontexten leder till tolkningen att fornlämningen är en tillfällig sommarboplats eller jakt- och fiskestation. Skillnaden i karaktär och fyndsammansättning mellan delområdena gör det troligt att lämningarna är avsatta vid olika tillfällen, eller med olika funktion mellan ytorna.

16

Område 1 och 2 Det som efter utredningen bedömts vara en slagplats i den östra delen av u.o fick efter avtorvning och rensning av en större yta, en helt annan utbredning (område 1). Rensbilden visade en 6x3m (ÖSÖ-VNV) svagt bågformad fyndspridning, där tre anläggningar (A1, A2, A3) kunde urskiljas (se figur 17).

Fig. 15. Område 1, sett från öster. Vid grävning av rutorna framgick att det mellan anläggningarna var betydligt sparsammare med slaget stenmaterial. Fynden är i huvudsak koncentrerade till anläggningarna. Anläggningarna består av tätt samlad slagen kvarts i gropar. I samtliga är det främst fynden som avgränsat anläggningarna, som också skiljer sig från omgivande sand genom att fyllningen utgörs av bleke. Inga andra färgningar eller nedgrävningskanter kunde konstateras.

17

Fig. 16. A1, närbild på framrensad kvartskoncentration. A2 och eventuellt A1, som är mera osäkert, har tolkats som stolphål. Vid fältarbetet diskuterades om lämningarna utgjorde spår efter en lättare huskonstruktion eller något slags vindskydd eller tak. Bevisen är dock alltför osäkra och otydliga. Klart är att kvarts bearbetats på platsen och att överblivet material och splitter samlats ihop och lagts i gropar, ytan mellan anläggningarna är ganska ”städad”.

Fig 17. Anläggningar, rutor och fyndspridning på område 1 och 2. Cirka tio meter SV om område 1 är område 2 (figur 17), som i rensbilden liknar område 1 utom att förekomsten av skärvstenar är högre. Inom område 2 fanns sex anläggningar; A4,

18

A5, A6, A7, A8 och A9. Av dessa anläggningar kan A4 sägas vara av samma typ som anläggningarna på område 1, d v s slagen kvarts samlad i en blekjordsfylld grop. Kvartsen i A4 är till största delen rökkvarts, till skillnad från område 1 där kvartsen var vit med något enstaka undantag. Övriga anläggningar på område 2 består av glesa, lite ”skramliga” ansamlingar av skärvsten samt slagen kvarts i betydligt mindre mängder än vad som förekommer i de rena gropanläggningarna.

Fig. 18. Område 2 från NO, anläggningarna markerade med gula pinnar. Samtliga skärvstensansamlingar är ytliga och har inget djup i profil vid nedgrävning. Endast A6 har formen av en grop, och består av fem skärvstenar i ytan. Blekjordsfärgningen i A6 bedöms vara resterna av en stubbe och har avskrivits som anläggning. Kvar är då A5, A8 och A9 som bedöms som rester av härdar, eller förbrukade och utrensade skärvstenar från härdar. A5, A8 och A9, återfinns i en halvcirkel omkring A7 som är den av anläggningarna där skärvstenarna var lite större och där en möjlig ursprunglig kant/linje kunde urskiljas i norra delen. A7 tolkas som en härd, eller åtminstone resterna av en - centralt i anläggningen fanns en stor stubbe, som kraftigt stört anläggningen. A7 är belägen i norra delen av en svag svacka, ca 3 meter i diameter. Utgångspunkten i fältarbetet var att undersöka om svackan kunde utgöra ett golvplan i en hydda eller hus. Detta avfärdades på grundval av att inga konstruktionsdetaljer eller skillnader i marken inom och utanför svackan kunde påvisas.

Område 3 I den västra delen av undersökningsområdet påträffades vid avbaning med maskin, rikligt med slaget material och skärvsten (figur 19) inom en yta på ca 50 m2.

19

Fig 19. Område 3 Område 3 är den del av u.o där det är tydligt att det endast är en del av boplatsen som berörs av undersökningen. Den fyndtäta ytan ligger precis i kanten mot södra gränsen för vägområdet. Avslag och en kölskrapa har tidigare hittats i markberedningsgropar söder om u.o där sandplatån går över till sluttning ned mot Furusjön. Område 3 har en lite annan karaktär än område 1och 2. Dels är fynden mer utspridda över ytan, dels materialmässigt. Förutom kvarts förekommer även hälleflinta och kvartsit. En kölskrapa och nio skrapor av kvarts fanns på område 3. Sju av dem påträffades inom en 5 x 4 meter stor yta (se fig 19). Kulturlagret, som syns som blekjord och omrörd gulröd/brungrå sand innehållande slaget stenmaterial och skörbränd sten, är också djupare än på område 1 och 2. Fynd förekommer ned till 0,5 m djup, men vanligen avtar fyndmängden på 0,1-0,2 m djup. Möjligen kan de djupaste fynden ursprungligen ha legat i anläggningar som inte gick att urskilja vid undersökningen på grund av störningar eller avsaknad av färgningar i marken.

20

Fig 20. Område 3 sett från öster, efter avbaning och rensning. Gula stickor markerar fynd och skärvstenar. Endast en anläggning, A10, kunde konstateras på område 3. Den syntes först på ett djup av ca 20 cm, som en färgning av ljusgul sand innehållande avslag, kärnor, splitter och två skrapor samt ett fåtal skärvstenar. A10 är 0,4 m djup och har en avlång form i plan, med känd begränsning endast i södra och östra delarna. Uppskattningsvis är storleken ca 0,4x1 meter, men vad gropen använts till är oklart. Område 3 var tidigare avverkat och markberett, vilket gjorde det svårt att urskilja om det fanns något mönster i den gropiga och ojämna markytan.

Anläggningar Samtliga anläggningar är påträffade efter avbaning med maskin och efter rensning. A10 upptäcktes först vid rutgrävning, på ca 20-25 cm djup. Alla anläggningar är dokumenterade med foto digitalt och med dia. Profiler är ritade där det funnits något att rita, i övrigt endast fotograferade. Anläggningarna är grävda med skärslev och sållade i 4 mm, samt delar av A1, A2 och A4 även i 2 mm. För plan- och profilritningar, se bilagor.

21

Anläggningsbeskrivningar A1, Grop/stolphål?, 0,76 x 0,45 m i diameter och 0,35 m djup. I ytan syntes anläggningen som en oval färgning av bleke/grå sand, innehållande stora mängder slagen kvarts. Anläggningen är omgiven av gulröd sand, innehållande enstaka splitter i kanten mot anläggningen. I anläggningens norra del fanns i ytan en ca 0,15 m stor sten. Den övre halvan av anläggningen är fylld med grå sand/bleke, den nedre delen består av en blandning av grå och gulröd sand. Fynd finns i hela anläggningen ned till botten, samt enstaka skärvstenar. I anläggningens norra del finns ett fyndtomt parti, 0,04-0,1 m brett, som går ned till botten av anläggningen. Trolig rot eller djurgång?

Fig. 21. A1 i profil, från öster. Anläggningen har formen av en grop med branta sidor. Det är också möjligt att det rör sig om en omstolpning. Det kan baseras på den större stenen i anläggningens norra del. Stenen kan ha ingått i det ursprungliga stolphålet och ändrat läge vid en ev omstolpning alternativt borttagande av stolpe. Om det rör sig om stolphål kan den stora fyndmängden förklaras med att fyndmaterialet städats ihop och lagts kring stolpen och sedan rasat ned i hålet. Om det är en avfallsgrop har fyndmaterialet kanske samlats på ett skinn och kastats ned, alternativt skrapats ned i gropen. Hela anläggningen är undersökt, grävd med skärslev och sållad i 2 mm såll och den norra delen i 4 mm såll. Anläggningen är ritad och fotograferad i profil (digitalt och dia). Fotona i profil är tagna innan det fyndtomma partiet (fält 4 på ritningen) upptäcktes. Kolprov och makro taget i anläggningen, men inga analyser har utförts på grund av tveksamheter om kolet hörde till anläggningen. A2, Stolphål?, 0,45 m i diameter och 0,3 m dj. Anläggningen syntes först som en koncentration av slagen kvarts och tre skärvstenar i toppen. Fynden finns rikligt inom ca 0,3 m i diameter och till 0,3 m djup. Fyndtomt runtomkring anläggningen. Ingen direkt färgning, definitionen av anläggningen utgår främst från fyndens utbredning.

22

I ytan bleke med mycket slagen kvarts. En sten ytligt i kanten av anläggningen, blev en snedställd skoningssten, 0,25 m stor, med 2 mindre skärviga vilka har passform mot den stora. Undre delen av anläggningen har ingen färgning, men rikligt med fynd. Mest fynd i den östra delen. I nedre och yttre delarna av anläggningen förekommer ställvis skenhälla. Jordprov taget i botten. A3, Grop, 0,44 x 0,35 m och 0,24 m djup. Anläggningen syntes först som en koncentration slagen kvarts, i en färgning som utgörs av grå sand/ bleke. Anläggningen är snittad och dokumenterad med foto och profilritning. Fynden är koncentrerade till den övre delen av anläggningen, medan den grå sanden /bleken fortsätter djupare (se profilritning). I botten är skenhälla. Fig. 22. A3 i profil, från öster. A4, Grop/fyndkoncentration, 0,5-0,6 m i diameter i plan och 0,15-0,2 m djup. Anläggningen syntes efter rensning som en koncentration slagen kvarts, och är avgränsad genom fyndspridning. Fynden återfinns i en flack grop med bleke/grå sand. Fynden följer bleken. Runt anläggningen är i stort sett fyndtomt, vilket tyder på att bleken utvecklats antingen i en grop eller att det täta lagret av slagen kvarts påverkat bildningen av blekjord. I anläggningens Ö kant fanns två skärviga stenar på ett djup av 0,05 m. Fyndmaterialet består av rikligt med Fig. 23 A4 i profil, från öster.

23

slagen rökkvarts i olika storlekar; kärnor, avslag, splitter. Totalt uppmättes nästan 2,6 kg slagen kvarts i anläggningen. Anläggningen är grävd och dokumenterad i profil från öster. Sanden sållades i 4 mm masktäthet samt ett fyllfat sand sållades i 2 mm. Intill anläggningens N del är en störning av rot eller stubbe. A5, Härdrest/utrensat material. Anläggningen är oval, 0,9 x 0,6 m och 0,05 m djup, bestående av ett 2tal små, 0,02-0,05 m stora, skäroch skörbrända stenar samt en mindre mängd slagen kvarts.

0-viga

Anläggningen snittad men hade ingen synlig nedgrävning eller färgning, profilen var flack och grund. Ej ritad. Fig. 24. A5 i plan, från väster. A6, Skärvstenssamling, utrensat material. Anläggningen bestående av fem mindre skärvstenar i en oval blekjordsfärgning, 0,8 x 0,4 m och 0,35 m djup, omgiven av rödbrun sand. Anläggningen grävd och dokumenterad i profil. A6 är i profil U-formad, utdragen i VSV. Inga fynd påträffades och i botten är skenhälla. Trolig rest efter gammal stubbe. Fig. 25. A6 i plan. A7, Härd/ rest av, bestående av ett 20-tal skärvstenar, 0,02-0,1 m stora, i ett tunt lager ca 1 m i diameter och 0,03 m djupt. Centralt i anläggningen finns en stubbe vilken togs bort till ¾. Anläggningen snittades, men ingen nedgrävning eller färgning var synlig, varför ingen profilritning gjordes. Slagen kvarts förekommer ned till 0,1 m djup, möjligen neddragna av stubbens rötter.

24

Fig. 26. A7 från norr. TL-prov taget i gropen vid gula stickan. I jämförelse med övriga skärvstensansamlingar, är stenarna i A7 större och i norra delen låg stenarna i en linje, vilken kanske kan vara ursprunglig. Detta talar för en härd, även om stubben gjort det omöjligt att se tydligt. Prover för thermoluminiscens är tagna i anläggningen. A8, Härdrest, 0,8 x 0,7 m stor, bestående av ca 15 skärvstenar 0,05-0,1 m stora. Skärvstenarna ligger på markytan i ett blekjordslager, vilket breder ut sig mot söder och en rotvälta. Anläggningen har inget djup i profil. Bleken är under skärvstensansamlingen ojämnt djup, 0,1-0,25 m. Fig 27. A8 från väster. A9, Skärvstensansamling 0,5 x 0,4 m stor, bestående av ett 30-tal små, tydligt skärviga stenar, 0,02-0,05 m stora. Anläggningen har inget djup i profil. En bit slagen kvarts påträffades. Troligen utrensat material från en härd. A 10, Grop. Avlång, ca 0,4 x 1-1,5 m stor och 0,4 m djup. Anläggningen fanns i rutorna 122, 123, 126, 127 och syntes först på ca 20 cm djup. Efter nedgrävning av ruta 122 övre 20 – 25 cm, framträdde i NV hörnet en ljusare färgning av gul sand. I kanterna något mörkare. A 10 överlagras av en gråbrunare sand än den röd-gula som finns djupare ned.

25

Fig. 28. A10 i profil, från öster. Flertalet fynd i de övre lagren i rutan återfanns i NV hörnet, där anläggningen senare framträdde. Efter 25 cm djup följer fynden i stort sett anläggningen, flera avslag ligger precis i kanten på gropen. Fynden går som djupast ner till -0,4 m dj. ”Över” anläggningen fanns en förhöjning, genom vilken tidigare grävts en profil mellan rutorna nr 116 och 121. Profilen visade där ingen antydning till anläggning eller överlagring, snarare väldigt omrört. Två skrapor, avslag, kärnor och splitter samt sparsamt med skärvsten fanns i anläggningen. Rutor och profiler i anslutning till anläggningen är grävda -0,5-0,7 m djup. Jordprover och prover för thermolumeniscens är insamlade. Gropens funktion är oklar.

Fyndmaterialet Det påträffade och tillvaratagna fyndmaterialet domineras av slagen kvarts, men även hälleflinta och enstaka kvartsit förekommer på område 3. Kvartsen håller hög kvalitet och förekommer i olika färgnyanser, vilket kan tyda på att den kommer från olika platser. En skillnad mellan delytorna kan ses i att på område 1 och 2 förekommer enbart kvarts. Däremot finns om man tittar på kvartsen, ingenting som skiljer delområdena åt när det gäller material och teknik. Den slagteknik som använts är plattform.

26

Fig. 29. Fynd nr 214, ruta nr 116. Totalt tillvaratogs 14 kg slaget stenmaterial, varav rensfynden över hela ytan utgör 2,9 kg. På område 3 fanns 4,7 kg slaget stenmaterial och på område 1 och 2 fanns 6,5 kg varav 1,3 kg från rutgrävning och resten i anläggningarna. Redskapen utgörs av skrapor och kölskrapor. Ursprunglig ytteryta förekommer på skrapor, avslag och någon kärna, vilket visar på att råmaterial har plockats från noduler. Ytterytorna på skraporna tyder på att de tillverkats direkt av noduler och troligen varit ett redskap som tillverkats ofta och enkelt. Se vidare i bilaga 1; Analys av stenmaterialet, utförd av fil .doc Christina Lindgren, UV Mitt. Mängden skärvsten har uppskattats i liter och uppgår på område 1 och 2 till ca en liter från rutorna, varav största antalet från område 2, och sammanlagt ca fem liter ur anläggningarna. På område 3 var förekomsten av skärvsten högre, totalt fanns ca åtta liter skärvsten. Skärvstenarna är mellan 0,03-0,1 m stora, på område 1 och 2 överväger de mindre. På område 1 och 2 kan sägas att övervägande del av de skärviga stenarna återfanns i anslutning till anläggningarna. På område 3 var skärvstenarna mer jämnt spritt över rutorna. Ingen skillnad har gjorts mellan skärvsten och skörbränd sten. All bränd sten har för enkelhetens skull kallats skärvsten. Inget benmaterial påträffades vid undersökningen.

Stenanalys, sammanfattning av Christina Lindgren, UV Mitt Vid den arkeologiska undersökningen av en stenåldersboplats, RAÄ 169, i Säbrå sn, Ångermanland tillvaratogs stora mängder slagen kvarts fördelat mellan tre delytor. En analys av den slagna kvartsen gjordes för att framförallt studera skillnader och likheter mellan de tre delytorna för att bidra till frågan om dessa var samtida eller inte. Analysen omfattade dels en genomgång av kärnorna för att avgöra vilka reduktionsmetoder som använts, dels en notering om förekomst av noduler för att avgöra hur råmaterialet anförskaffats. I de fall där splitterkoncentrationer förekom gjordes även en frakturanalys för att studera avslagsmaterialets sammansättning för att på så sätt avgöra vilken typ av avslagsfragment som tillverkats på slagplatserna. Frakturanalysen visade att fördelningen av olika fragmenttyper skiljer sig markant från de mellansvenska stenåldersboplatserna vilka har en högre andel fragmenttyper. Troligen har man vid Furusjön främst eftersökt plattformsavslag

27

som är tunna och raka. Det finns inga spår av att en bipolär reduktionsmetod har använts. Frakturanalysen har på så sätt kunna visa på intressanta skillnader i dels hur olika reduktionsmetoder använts inom områden med liknande tillgång på råmaterial (östra Mellansverige och Ångermanland) samt att den experimentella kunskapen fortfarande är låg när det gäller olika varianter av plattformsmetod. Det sammanfattande resultatet av analysen är att den slagna kvartsen från alla tre delytorna är slagen med plattformsmetod och råmaterialet förefaller vara av likartad karaktär. Det finns också en likartad strategi i valet av råmaterial kopplat till vad man tillverkat mellan de tre ytorna, kölskraporna i högre grad är tillverkade av noduler utan vidare initial bearbetning medan endast enstaka kärnor har nodulytor bevarade. Materialet visar alltså på så stora likheter mellan de tre delytorna att en tolkning att dessa representerar samtida besök förefaller rimlig.

Datering För att datera lämningarna har thermoluminescens- analys av skärvsten använts. Dateringen av Raä 169 är utförd av Andrew Murray på Nordic Laboratory for Luminescence Dating, Århus universitet, Roskilde, Danmark. Proverna som använts för analyserna kommer från anläggning 8 och ruta 36 på område 2, samt från Rutorna 92/97 på område 3. Proverna från den östra delen (område 2) gav dateringarna 2900+300 och 3000+300 f.Kr och den västra delen (område 3) daterades till 3700+300 f.Kr (se bilaga 6) . Dateringen motsäger den först förmodade dateringen till mesolitikum, enligt strandlinjeförskjutningen. Om denna datering stämmer innebär det att Raä 169 är yngre än förväntat och att ingen strandbundenhet föreligger. Möjligheten finns att felkällor kan ha smugit sig in då dateringen är gjord på skärvsten, som kan ha avsatts vid ett senare tillfälle än det slagna stenmaterialet. Kölskrapan antyder en mesolitisk datering, men hur sent i neolitikum kölskraporna förekommer är okänt. Det är troligt att området nyttjats under flera olika perioder, detta tydliggörs inte minst av kolbottnarna. Dateringen visar på att alla boplatslämningar på höga höjder inte behöver ha en riktigt gammal datering. Läget som sådant är mycket bra även under senare perioder, med den avsnörda Furusjön och bäcken, samt havet i nära anslutning.

28

Tolkning och diskussion

Fig. 30. Vy över skärgårdslandskapet som det kan ha sett ut med en kustlinje vid 110 m ö h. Viken mitt i bild avsnördes senare till Furusjön, RAÄ 169 ligger på landremsan längst in i viken. 3D-animering av L-G Spång. Med utgångspunkt i terrängen och hur landskapet ser ut, borde boplatsen vid Furusjön ha haft ett nära strandläge. Lokaliseringen längst inne i en skyddande havsvik eller lagun i yttre skärgårdsbandet var troligen en idealisk plats för fiske och maritim fångst. Avsaknaden av ben som kan knyta boplatsen till en samtida strandlinje, gör emellertid att den också kan ha bebotts efter att Furusjön avsnördes från havet. Att så är fallet styrks av termolumeniscensdateringen.

29

Fig. 31. Enligt TL dateringarna var man vid Furusjön (mitt i bild) 2900 f.Kr. och 3700 f.Kr. vilket motsvara en havsnivå 60-70 meter högre än idag. Då var Furusjön avsnörd från havet, men ändå nära kustbandet. 3D-animering L G Spång. I Finland finns boplatser på motsvarande lägen som vid Furusjön och med mesolitiska dateringar. De äldsta undersökta lokalerna dateras till omkring 7200 f. Kr och ligger på en nivå av 105-110 m ö h (Holmblad 2005). Tidigare fynd gjorda längs norrlandskusten visar på möjliga kontakter österut (Falk 1997), men vid Furusjön saknas ledartefakter för Suomusjärvikulturen. Det som kan sägas samstämma i Furusjöns fyndmaterial med Suomusjärvikulturen, är förutom höjd över havet, användandet av kvarts. Förekomsten av plattformskärnor och kölskrapor visar istället på sydliga och sydvästliga kontakter. Vid undersökningarna av Raä 169 vid Furusjön, framkom 10 anläggningar. De består av skärvstenskoncentrationer, härdrester och kvartsfyllda gropar, varav en eller eventuellt två kan vara stolphål. Anläggningarna A1 och A2 samt fyndspridningen kan ses i två strukturer, som möjligen skulle kunna indikera rester efter ett vindskydd eller en lättare huskonstruktion. Någon säker tolkning har dock inte kunnat göras, då tillräckliga belägg saknas för att kunna fastställa om det verkligen funnits en byggnad på platsen. Fyndmaterialet vid Furusjön är till största delen bestående av kvarts, men i den västra delen av undersökningsområdet förekommer även hälleflinta, någon grönsten och enstaka kvartsit. Den slagteknik som använts är plattformsteknik. En intressant iakttagelse är att plattformsmetoden som den använts vid Furusjön skiljer sig mot den i östra Mellansverige. Skillnaden visar olika teknologiska varianter i plattformsteknik och kan bidra till kunskapen om olika reduktionstekniker. När det gäller kvartsen, finns ingenting i material och teknik som skiljer de olika delområdena åt kronologiskt (se bilaga 1, Christina Lindgren). Däremot

30

finns en skillnad i karaktär mellan de västra och östra delytorna, som ger en antydan till att fynden ändå kan ha avsatts vid olika tillfällen. Skillnaden kan också vara ett resultat av funktionell uppdelning av olika aktiviteter inom boplatsområdet. På område 3 återfinns fynden jämnare spritt över ytan och materialet är blandat med både kvarts och hälleflinta, samt enstaka kvartsit. Område 1 och 2 har mer tydligt avgränsade deponeringar och fyndmaterialet består enbart av kvarts. Koncentrationerna av slagen kvarts i anläggningarna 1-4 är väl avgränsade och materialet har troligtvis samlats ihop från en slagplats och därefter deponerats. Mängden slaget stenmaterial är ganska stor, vilket skulle kunna tala för att boplatsen använts under en längre period. Detta kan dock vara en osäker slutsats då andelen kvarts dominerar i materialet. Vid reducering av kvarts, blir det fler avslag och avfallsdelar än vid bearbetning av andra stenarter (Lindgren, C. 2004). Ihopsamlandet av stenmaterialet i anläggningar, samt djupet för fynden på område 3, antyder att det inte varit ett enstaka kort besök på platsen, men därmed inte sagt att det har varit en permanent boplats. Den begränsade redskapsuppsättningen, liksom avsaknaden av ben, kokgropar, färgningar och kol, är en indikation på att man inte bott någon längre period på platsen. De redskap som påträffats utgörs av skrapor. Dessa brukar vanligtvis tolkas som typiska artefakter för boplatser. Det som talar för att skraporna tillverkats på plats är att de består av kvarts, som också är det material som dominerar fyndsammansättningen. Skrapor kan betyda att man bearbetat trä, skinn eller ben på platsen. Troligen är bilden av vilka redskap som använts, missvisande utifrån de stenredskap vi hittar. Man kan ha använt exempelvis ljuster, metkrokar och nät som har varit tillverkade av material som inte bevarats. Skraporna förekommer inte i så stor mängd att man kan säga vilken funktion boplatsen haft, men intressant är att sju av dem fanns inom en 5 x 4 meter stor yta, inom vilken även anläggning nr 10 fanns (se fig 19). Man kan i relation till denna spridningsbild reflektera över om en del av de förhöjningar och ojämnheter som fanns, trots allt skulle kunna utgöra delar av en vall eller vägglinje och att någon slags konstruktion som exempelvis en hydda eller vindskydd har funnits. Detta är dock omöjligt att avgöra, då det inte gick att klargöra vad ojämnheterna representerar; om de är enbart naturliga eller delvis konstruerade. Skadorna från markberedningen gjorde det svårt att se om det fanns ett mönster bland alla ”gropar och knölar”. Vilken årstid som boplatsen nyttjats är svårt att säkerhetsställa utan benmaterial eller redskap som skvallrar om födan och vilket villebråd som jagats. Det går inte heller att säkert säga att ett hus funnits på platsen och mängden skärvsten tycks inte vara tillräcklig för att värma ett hus under vintern eller för att ha avsatts under en längre tid. I fyndmaterialet finns en stor andel kärnor och relativt stora kvartsstycken, som i mina ögon ser ut att kunna bearbetas vidare. Kjel Knutson har vid en kurs om kvartsens sönderfall framfört tanken att boplatser som har hårt utnyttjat material skulle kunna indikera vinterboplatser (Andersson 1999:76). Motsatsen kan då innebära en bosättning under barmarkssäsongen, när det är lätt att hämta nytt råmaterial. Slutligen kan tidpunkten för slutundersökningen av boplatsen vara en ledtråd om vilken årstid platsen var bebodd – oktobervindarna var inte nådiga med oss arkeologer… Baserat på ovanstående resonemang blir slutsatsen att Raä 169 varit en tillfällig boplats/ jakt- och fiskestation under vår, sommar eller tidig höst. Det undersökta området utgör endast en del av boplatsen, kanske ett ytterområde. Det har påträffats slaget stenmaterial både söder och norr om det undersökta området. Det är troligt att fynden avsatts vid olika tillfällen på den östra och västra delytan. Fyndmaterialet visar att stenbearbetning varit en central verksamhet, även om det troligen inte varit det enda man gjort på platsen. Skraporna visar att man också

31

har bearbetat exempelvis trä eller skinn. Antalet redskap är litet i förhållande till mängden restavfall (avslag, splitter), vilket tyder på en icke stationär boplats, men man har vistats tillräckligt länge för att tillverka verktyg och använda dem. Kanske har också redskap, förarbeten och handtagskärnor tillverkats för att ta med till nästa ställe. Resultaten av denna undersökning bör ses i relation till resterande del av boplatsen som ligger utanför vägområdet. Tolkningen av fornlämningen bygger endast på de undersökta delarna, inom exploateringsområdet. Vad som finns kvar i marken och hur långt boplatsen sträcker sig, är det ingen som vet. En kompletterande undersökning skulle vara mycket intressant och kanske skulle bilden klarna över vad som skett på boplatsen vid Furusjön…

Fig. 32. Den färdiga vägen. Bilden tagen juli 2006, från öster.

32

Tekniska och administrativa uppgifter Länsstyrelsens dnr: 431-9546-05 och dnr: 431-10865-05 Länsmuseets dnr: 2005/305 Län: Västernorrland Landskap: Ångermanland Kommun: Härnösand Socken: Högsjö Fastighet: Vålånger 10:1 Fornlämning: Raä nr 169 Kartblad: 18 I 1b NV Belägenhet angivet i rikets nät: X 6958830 - 6958960 Y 1608060-1608260 Höjd över havet: 111-114 m Undersökningstid: 12-14/9 2005 samt 10-26/10 2005 Personal förundersökning: Maria Lindeberg, Ola George från Länsmuseet Västernorrland, Ann Vinberg från Riksantikvarieämbetet Uv Mitt och Lars-Ivar Sjölund med grävmaskin och grovarbetskraft. Personal slutundersökning: Maria Lindeberg, Göran Gullbro, Ola George, Lars-Göran Spång, Magnus Holmqvist, Per Höglund och Anneli Öberg, samt Tekniska avdelningen från Länsmuseet Västernorrland, Fredrik Larsson, Cecilia Grusmark och Christina Lindgren från Riksantikvarieämbetet UV Mitt. Lars-Ivar Sjölund med grävmaskin och grovarbetskraft. Övriga deltagare: Margareta Bergvall och Lars Högberg, samt Skog och Historia Sundsvall och Härnösand. Rapportsammanställning: Maria Lindeberg Analys av kvartsmaterialet utförd av fil.doc. Christina Lindgren, UV Mitt. Dokumentationsmaterial i form av ritningar, analyser, fotografier, dagböcker mm förvaras på Länsmuseet Västernorrland.

33

Litteraturlista Andersson, Berit & Sandén, Erik. 2005. Skogens kulturarv i Västerbottens kustland 2004.

Antikvarisk rapport. Västerbottens museum, uppdragsverksamheten. Andersson, Berit. 1999. Människan i Norrland under mesolitikum : en bearbetning av tre

boplatser med hjälp av sammanfogning av avslag och bruksskadeanalys. Arkeologiska studier vid Umeå universitet, 6

Baudou, Evert. 1992. Norrlands forntid – ett historiskt perspektiv. AB Wiken. Björck, Maria och Niclas, Vogel Pierre. 1996. Gårdsjösundet – En av de äldsta bosättningarna

i Norrland. Arkeologisk slutundersökning av RAÄ 170. Länsmuseet Gävleborg, Rapport 2001:03.

Bondesson, Vivianne. 2005. Boplatser på höga höjder. Kompletterande arkeologisk utredning etapp 2 och arkeologisk utredning etapp 1 och 2. Ådalsbanans korridor Härnösand – Veda och nya sträckor vid Veda och Furusjön. Riksantikvarieämbetet Uv Mitt Rapport 2005:20. Stockholm.

Falk, Lennart. 1997. Finska kulturinfluenser i östra Sverige under mesolitikum och neolitikum. I: TOR Vol. 29 1997. Societas Archaeologica Upsaliensis.Uppsala.

Falk, Lennart. 1992. Arkeologisk undersökning av Boplatslämning/kvartsbrott, Filitjärn 2:1. Ytterlännäs socken, Ångermanland. Länsmuseet Västernorrland, Rapport 1992:6

Forsberg, Lars. 1996. The earliest settlement of Northern Sweden : problems and perspectives. Ingår i The earliest settlement of Scandinavia and its relationship with neighbouring areas / edited by Lars Larsson [=monografi], 241-250

George, Ola & Forsberg, Lennart. 1997. Arkeologisk huvudundersökning Raä 65 Sidensjö socken Ångermanland. Länsmuseet Västernorrland, Internrapport 1997:16.

Holmblad, Peter. 2005. Fornminnen i Österbotten – från neandertalare till sockenbor. Studier i Österbottens förhistoria nrVI. Skriftserie för Österbottniska Fornforskningssällskapet r.f. Red: Henry Nygård. Skriptum. Vasa.

Halén, Ove. 1994. Sedentariness during the stone age of northern Sweden. In the light of the Alträsket site, c. 5000 B.C., and the comb ware site Lillberget, c. 3900 B.C. Acta Archaeologica Lundensia. Series in 4:o. No.20.

Hennius, A, Svensson, J, m fl. 2005. Kol och tjära – Arkeologi i norra Upplands skogsmarker. Undersökningar för E4 Vendel, Tierp och Tofta socknar. Uppland. Rapport 2005:2, avdelningen för arkeologiska undersökningar, Upplandsmuseet.

Holback, Torbjörn, Pehr Lindholm, & Henrik Runesson, 2004. Bjästamon. Ett kustbundet boplatskomplex från slutet av neolitikum. Botniabanan, Västernorrland. Ångermanland. Dokumentation av faältarbetsfasen 2004: arkeologisk undersökning. Riksantikvarieämbetet UV Mitt.

Knutsson, Kjel. 1993. Garaselet-Lappviken-Rastklipan : introduktion till en diskussion om Norrlands äldsta bebyggelse. Ingår i Tor : tidskrift för nordisk fornkunskap / Societas archaeologica Upsaliensis 25, 5-51

Lindeberg, Maria. 2006. Långmyran - Arkeologisk för- och slutundersökning av en mesolitisk boplats och en härd från historisk tid i Säbrå socken. Länsmuseet Västernorrland, Rapport 2006:3

Lindgren, Christina. 2004. Människor och kvarts. Sociala strategier under mesolitikum I östra Mellansverige. Stockholm Studies in Archaeology 29.

34

Riksantikvarieämbetet Arkeologiska Undersökningar, skrifter no 54. Coast to coast-book 11.

Lindqvist, Anna-Karin & Eriksson, Lizette. 1998. Arkeologisk förundersökning Botniabanan, delsträcka Svartby – Lill-Mosjön, norra Ångermanland. Angaria 1. Umeå

Loeffler, David. 2005. Contested landscapes/Contested heritage : history and heritage in Sweden and their archaeological implications concerning the interpretation of the Norrlandian past.

Lundberg, Åsa. 1997. Vinterbyar – ett bandsamhälles territorier i Norrlands inland, 4500-2500 f .Kr.Studia Archaeologica Universitatis Umensis 8. Umeå Universitet.

Lundberg, Åsa och Tarja Ylinen. Rapport över arkeologisk undersökning av boplats Raä 510, Västerdal 1:1, Flurkmark, Umeå sn, Västerbotten. Umeå 1997.

Lundqvist, Jan. 1987 Beskrivning till jordartskarta över Västernorrlands län och förutvarande Fjällsjö k:n. Sveriges Geologiska Undersökning, Ser. Ca Avhandlingar och och uppsatser i A4, Nr 55. Uppsala.

Olofsson, Anders. 2003. Pioneer settlement in the Mesolithic of northern Sweden. Archaeology and environment, 16. Umeå University. Department of Archaeology and Sami Studies

Länkar: Efter 100 år i museets magasin: Ny teknik avslöjar Norrlands äldsta dekorerade benföremål.

Pressmeddelande SHM. http://www.historiska.se/press/press/press-spets.html

Övriga källor: Olofsson, Anders. 2006. Översiktlig analys av stenmaterial från lokalerna Östersjäland 9:16

(RAÄ 291) och Östersjäland 9:7 (RAÄ nr 265), Säbrå sn, Ångermanland

Opublicerad folder; 8500 år i Härnösand, mesolitiska boplatser i Härnösandsområdet Muntliga uppgifter: Magnus Holmqvist, Länsmuseet Västernorrland

35

Bilagor

1. Stenanalys 2. Kartor över området 3. Profiler 4. Planer 5. Fyndlista 6. Thermoluminicens 7. Fotolista 8. Dagboksanteckningar 9. Tidningsklipp