Antirasism 1) migrationens och etnicitetens epok 3 kap - inledning, rasism, hã¶gerpopulism (1)

Liber

Migrationens och etnicitetens epok– kritiska perspektiv i etnicitets- och migrationsstudier

Magnus Dahlstedt & Anders Neergaard

4709912_Korr_2.indd 14709912_Korr_2.indd 1 08/11/12 5:09 PM08/11/12 5:09 PM

Migrationens och etnicitetens epok– kritiska perspektiv i etnicitets- och migrationsstudier

ISBN 978-91-47-09912-2

© 2013 Författarna och Liber AB

Förläggare: Johan Lindgren

Redaktör: Cecilia Björk Tengå

Omslag och grafisk form: Fredrik Elvander

Foto omslag: Thinkstock

Layout: OKS, Indien

Upplaga 1:1

Tryck:

KOPIERINGSFÖRBUDDetta verk är skyddat av upphovsrättslagen.

Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan

medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring

av olovligt framställt material.

Liber AB, 205 10 Malmö

Tfn 040-25 86 00, fax 040-97 05 50

www.liber.se

Kundservice tfn 08-690 93 30, fax 08-690 93 01


I N N E H Å L L

3

Innehåll

Förord

Författarpresentationer

1. Inledning: Kritiska perspektiv på internationell migration och etniska relationer 11

Magnus Dahlstedt & Anders Neergaard

2. Etnicitet – gränsdragningens och skillnadsskapandets komplexitet 27 Tünde Puskás & Aleksandra Ålund

3. Migration – suveränitet, gränser och kontroll 54 Martin Qvist, Brigitt e Suter & Sara Ahlstedt

4. Diaspora – relationer och gemenskap över gränser 82 Khalid Khayati & Magnus Dahlstedt

5. Medborgarskap – rättigheter, skyldigheter och medborgarideal i förändring 110

Magnus Dahlstedt, Mikael Rundqvist & Viktor Vesterberg

6. Intersektionalitet – att fånga ojämnlikhetens komplexitet på fl era sätt 141 Åsa-Karin Engstrand & Jennie K Larsson

7. Rasism – särskiljandets och rangordningens praktik 168 Alireza Behtoui & Stefan Jonsson

8. Högerpopulism – mellan populism och högerextremism 199 Erik Berggren & Anders Neergaard

9. Social exkludering – om migration och social utsatthet 230 Carl-Ulrik Schierup, Karin Krifors & Zoran Slavnić

10. Informalisering – migration och arbete i ett utvidgat Europa 261 Branka Likić-Brborić, Zoran Slavnić & Charles Woolfson

Referenser 280


F Ö R O R D

4

FörordDen här antologin är resultatet av ett gemensamt arbete bland medarbe-tarna vid REMESO (Institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle), Linköpings universitet. REMESO är en av Skandinaviens le-dande forskningsmiljöer inom fältet Internationell Migration och Etniska Relationer. Vid REMESO bedrivs forskning om internationell migration, etnisk mångfald, medborgarskap, in- och exkludering i ljuset av ekono-misk omvandling, förändrade villkor i samhället och inte minst i arbets-livet. Antologin speglar den forskningsmässiga bredd som kännetecknar REMESO när det gäller teoretiska perspektiv, metodologiska angrepps-sätt och empiriska fält.

Vi har vid REMESO konstaterat att det fi nns behov av en antologi som systematiskt och integrerat för samman aktuell, empiriskt grundad forsk-ning i en för både grundutbildning och övriga intresserade tillgänglig bok. Att kollegor vid ett forskningsinstitut tillsammans skriver en lärobok inom fältet IMER har på fl era sätt varit en givande och lärorik process. Tjugo forskare och doktorander har tillsammans skrivit antologin. Vi har haft gemensamma seminarier och en mängd kaff erumsdiskussioner un-der arbetet med boken. Vi tror att det är en enorm styrka i dett a tillväga-gångssätt , då kapitlen förhåller sig bätt re till varandra och har en i grunden gemensam struktur.

Vi hoppas att den här boken når upp till de högt ställda förväntningar som vi hade när vi sjösatt e bokprojektet. Vi tror att den kan vara en både nytt ig och användbar kursbok inom många samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnen, men även för en nyfi ken allmänhet och för verk-samma inom myndigheter och organisationer. Vår förhoppning är att bo-ken väcker tankar och stimulerar dig som läsare till större nyfi kenhet kring forskningsfältet Internationell Migration och Etniska Relationer. Vi lever på många sätt i en tid som kan kallas migrationens och etnicitetens epok, där just migration och etnicitet är brinnande samhällspolitiska frågor som det fi nns ett stort behov av att få vetenskapligt förankrad kunskap om.

Bland forskare fi nns det numera oft a ett ensidigt fokus på att skriva ar-tiklar i internationellt ryktbara (nästa alla engelskspråkiga) tidskrift er. Det är därför lite högtidligt och spännande att försöka förmedla aktuell och


F Ö R O R D

5

empiriskt grundad forskning i en helt annan form, nämligen som en inte-grerad lärobok inom ett både viktigt och samhällsrelevant forskningsfält.

Som forskare och kollegor vid REMESO vill vi härmed bjuda er på en spännande resa genom en värld där internationell migration och etniska relationer har en stor betydelse.

Norrköping, november 2012

Magnus Dahlstedt och Anders Neergaard, redaktörer


F Ö R F AT TA R P R E S E N TAT I O N E R

6

Författarpresentationer

Magnus Dahlstedt (redaktör) är statsvetare, docent i etnicitet och verk-sam som lektor vid REMESO, Linköpings universitet. Hans forskning rör främst frågor om medborgarskap, organisering, in/exkludering och väl-färdsstatliga förändringar i det mångetniska samhället. Han är bland annat författ are till böckerna Aktiveringens politik: Demokrati och medborgarskap för ett nytt millennium (2009) och Fostran av fr amtidens medborgare: Nor-mer och praktiker bortom välfärdsstaten (2012, redigerad tillsammans med Kenneth Petersson och Birgitt a Plymoth). Anders Neergaard (redaktör) är sociolog, docent, lektor och förestån-dare vid REMESO, Linköpings universitet. Hans forskning fokuserar på ojämlikhet kring etnicitet, rasifi ering, klass och kön i relation till ar-betsmarknad och arbetsliv; sociala rörelser och kollektiv organisering; samt politisk sociologi, högerpopulism och rasism. Några av hans publi-kationer är ”Social Capital and Wage Disadvantages among Immigrant Workers”, Work, Employment & Society (2010, tillsammans med Alireza Behtoui) och Den nya svenska arbetarklassen: Facket och de rasifi erade arbe-tarna (2004, tillsammans med Diana Mulinari).

Sara Ahlstedt är doktorand i etnicitet och migration vid REMESO, Lin-köpings universitet, med en bakgrund inom utvecklingsstudier och ge-nusvetenskap. Hennes forskning rör queer migration, kärleksmigration/partnermigration samt genus och sexuella identiteter i migrationsproces-sen.

Alireza Behtoui är docent i sociologi och verksam vid REMESO, Lin-köpings universitet. Hans forskning kretsar kring eff ekten av individens sociala kapital på utfallen inom arbetsmarknad, partnerskap och utbild-ning med fokus på individens socioekonomiska bakgrund, genus och et-nicitet. Bland hans senaste publikationer fi nns ”Incorporation of Children of Immigrants: Th e Case of Descendants of Immigrants from Turkey in



7

Sweden”, Ethnic and Racial Studies (2012) och ”Marriage Patt erns of Immi-grants in Sweden”, Journal of Comparative Family Studies (2010).

Erik Berggren är kommunikationsansvarig vid REMESO, men även fri-lansskribent. Han är statsvetare, med en fi l kand från Uppsala universitet, MA från New School for Social Research, New York och Poppius Jour-nalistskola. Hans främsta intresseområden är högerpopulism, rasism och kultur. Bland hans publikationer räknas ”Folklighet, främlingshot och mikrostatskupper” (2006, Bortom stereotyperna, redigerad av Ulf Hede-toft , m.fl .) och ”Danish Xenophobia – Power Logic in Motion” (2007, Ir-regular Migration, Informal Labour, redigerad av Erik Berggren m.fl .).

Åsa-Karin Engstrand är docent i arbetsvetenskap och lektor i företags-ekonomi vid Linköpings universitet. Hennes forskning fokuserar främst på olika aspekter av arbetslivet, oft a i ett historiskt perspektiv. Hon är bland annat författ are till ”En öppen aff är”, Scandia (2010) och Precarious Employment in Perspective: Old and New Challenges to Working Conditions in Sweden (2011, redigerad tillsammans med Annett e Th örnquist).

Stefan Jonsson är professor i etnicitet vid REMESO, Linköpings univer-sitet, men är även verksam som författ are och kritiker i Dagens Nyheter. Hans forskning handlar om de kollektiva identiteternas historia och teori, inte minst det mångkulturella samhällets problematik i förhållande till ra-sismens och kolonialismens historier. Han har bland annat gett ut Världen i vitögat: Tre essäer om västerländsk kultur (2005) och Crowds and Demo-cracy: Th e Idea and Image of the Masses fr om Revolution to Fascism (2012).

Khalid Khayati är statsvetare, fi losofi e doktor i etnicitet och verksam som forskare vid REMESO och lärare i turismanalys på Institutionen för studier av samhällsutveckling och kultur, Linköpings universitet. Hans forskning kretsar kring begreppet ”diaspora”, mer specifi kt kurdisk dia-spora i Sverige och Frankrike. Hans avhandling From Victim Diasora to Transborder Citizenship? Diaspora Formation and Transnational Relations among Kurds in France and Sweden (2008) har även publicerats på turkiska (2010).



8

Karin Krifors är doktorand i etnicitet och migration vid REMESO, Lin-köpings universitet. Hennes forskning rör arbetsmigration i bred mening och kretsar framför allt kring hur tillfälliga arbetskraft sinvandrares mobili-tet och arbete är kopplat till föreställningar om kön och etnicitet. Jennie K Larsson är statsvetare och doktorand i etnicitet och migra-tion vid REMESO, Linköpings universitet. I sin forskning studerar hon politisk implementering och välfärdsstatsförändringar ur ett feminis-tiskt perspektiv. Hon fokuserar särskilt på de individer som är ytt erst an-svariga för att omsätt a politiken till praktik. Hon har bland annat skrivit ”Jämställdheten inom svensk statsvetenskap IV: Kurslitt eraturen och un-dervisningen”, Statsvetenskaplig Tidskrift (2010, tillsammans med Joakim Ekman) och ”Bilens makt”, Klimatmagasinet Eff ekt (2012).

Branka Likic-Brboric är ekonomhistoriker, docent i statskunskap vid Uppsala universitet och verksam som lektor vid REMESO, Linköping universitet. Hennes forskning rör omvandling i Östeuropa, EU:s utvidg-ning, migration och omstrukturering av arbetsmarknader i relation till medborgarskap och mänskliga rätt igheter. Bland hennes senaste publika-tioner fi nns ”EU Enlargement, Migration and Asymmetric Citizenship: Political Economy of Inequality and the Demise of the European Social Model?”, Globalizations (2011).

Tünde Puskás är etnicitets- och nationalismforskare och är verksam som postdok vid REMESO, Linköpings universitet. Hennes forskning rör sambandet mellan etnicitet, språk och nationsskap och fokuserar främst på hur språklig mångfald hanteras inom skolan och förskolan. Hon är för-fatt are till böckerna ”We Belong to Th em”: Narratives of Belonging, Home-land and Nationhood in Territorial and Non-territorial Minority Sett ings (2009) och Nationell förskola med mångkulturellt uppdrag (under utgiv-ning på Liber, redigerad tillsammans med Polly Björk-Willén och Sabine Gruber).



9

Martin Qvist är statsvetare och doktorand vid REMESO, Linköpings universitet. Hans forskning handlar om politisk styrning, organisation och off entlig förvaltning inom integrations- och migrationspolitik. Han disputerar hösten 2012 med avhandlingen Styrning av lokala integrations-program: Institutioner, nätverk och professionella normer inom det svenska fl yktingmott agandet.

Mikael Rundqvist är statsvetare, fi losofi e doktor och verksam som lek-tor vid Avdelningen för statsvetenskap, IEI, Linköpings universitet. Hans forskning handlar om implementeringen av kunskaper, metoder och re-sultat från projekt till ordinarie verksamhet. Han är bland annat författ are till Implementering av metoder fr ån nyanländaprojekt: En analys av strate-gier, ägarskap, samverkan och lärande (2011) samt huvudansvarig för Inte-grationsverkets publikation Integrationspolitikens resultat (2007).

Carl-Ulrik Schierup är professor vid REMESO, Linköpings universitet, och disputerade i kultur- och socialantropologi samt sociologi. Han har ägnat sig åt frågor som medborgarskap, etnicitet, mångkulturalism, social exkludering, politisk-ekonomisk utveckling, nationalism och etniska kon-fl ikter. Han har bland annat skrivit Migration, Citizenship and the European Welfare State: A European Dilemma (2006, tillsammans med Peo Hansen och Stephen Castles) och ”Th e End of Swedish Exceptionalism? Citizen-ship, Neo-liberalism and Politics of Exclusion”, Race & Class (2011, till-sammans med Aleksandra Ålund).

Zoran Slavnic är sociolog, docent i sociologi, lektor och studierektor för forskarutbildningen vid REMESO, Linköpings universitet. Han fors-kar om etnicitet, arbete, informell ekonomi, småföretagande och inte-gration. Hans aktuella publikationer omfatt ar bland annat ”Confl icts and Inter-Ethnic Solidarity: Integration Processes among Bosnian Refugees in Malmö” (2011, Bosnian Diaspora, redigerad av Marko Valenta och Sabrina P. Ramet) och ”Political Economy of Informalisation”, European Societies (2010).



10

Brigitt e Suter är doktorand vid REMESO, Linköpings universitet, och MIM, Malmö högskola. Hennes forskningsintresse kretsar kring (im)mo-bilitet, sociala nätverk, processer av in/exkludering. Hon är bland annat författ are till ”Social Networks in Transit: Experiences of Nigerians Mig-rants in Istanbul”, Journal of Immigrant and Refugee Studies (2012) och ”Train and Retain: National and Regional Policies to Promote the Sett le-ment of Foreign Graduates in Knowledge Economies”, Journal of Interna-tional Migration and Integration (2008, tillsammans med Michael Jandl).

Viktor Vesterberg är doktorand i etnicitet och migration vid REMESO, Linköpings universitet. Hans forskningsintresse rör frågor om makt, kun-skap, styrning och normer på en föränderlig arbetsmarknad. Hans av-handlingsprojekt handlar om hur olika grupper av långtidsarbetslösa problematiseras i relation till normer om anställningsbarhet. Han är bland annat författ are till rapporterna (O)likheter och egen makt: Om ett social-fondsprojekt för ökat arbetskraft sutbud (2011) och Att få dom att förändras: Jobbcoachning för arbetslösa i socialfondsprojekt (2011, tillsammans med Åsa-Karin Engstrand).

Charles Woolfson är professor i arbetsvetenskap vid REMESO, Linkö-pings universitet. 2004–2007 var han Marie Curie Chair, undervisade och forskade i Estland, Lett land och Litauen. Hans forskning kretsar kring in-dustriella relationer, migration mellan Öst och Väst samt informell eko-nomi. Hans mest citerade artikel är ”Labour Mobility in Construction: European Implications of the Latvian Laval un Partneri Dispute with Swe-dish Labour”, European Journal of Industrial Relations (2006, tillsammans med Jeff rey Sommers).

Aleksandra Ålund är professor i etnicitet vid REMESO, Linköpings uni-versitet. Hennes forskning rör migration och etnicitet med fokus på med-borgarskap, genus, ungdom och nya sociala rörelser. Bland hennes senaste publikationer fi nns ”Th e End of Swedish Exceptionalism? Citizenship, Neo-liberalism and Politics of Exclusion”, Race & Class (2011, tillsam-mans med Carl-Ulrik Schierup) och Utbildning, arbete och medborgarskap (2007, redigerad tillsammans med Magnus Dahlstedt, Fredrik Hertzberg och Susanne Urban).


11

1 Inledning: Kritiska perspektiv på internationell migration och etniska relationerMa gnus Dahlstedt & Anders Neergaard

Internationell migration och etniska relationer utgör ett forskningsfält som på olika sätt ger kunskap om dagens samhällsutveckling. I den här in-ledningen vill vi lyft a fram några saker som pekar på betydelsen av en för-djupad kunskap om migration och etnicitet när det gäller att analysera en rad aktuella samhällsprocesser. Att säga att migration och etnicitet är vik-tiga fenomen i dagens samhälle är dock inte samma sak som att det fi nns ett etablerat forskningsfält som ägnar sig åt att studera migration och et-nicitet, vilket vi har för avsikt att visa i inledningens andra avsnitt . Inled-ningen avslutas med en disposition över antologin i dess helhet, där vi i korthet presenterar de centrala begrepp som strukturerar antologin och pekar på kopplingarna mellan dessa begrepp.

Både i stort och smått , både nära och långt borta, påminns vi varje dag om betydelsen av etnicitet och migration. En stor del av diskussionen om Europa och den Europeiska unionen handlar idag, på ett eller annat sätt , om fl yktingar och migranter, men även om framväxten av och framgångar för högerextrema partier. Diskussionen om fl yktingar och migranter handlar inte bara om Europas roll i världen, utan rör stundtals förföljel-ser av människor som förvisso är migranter, men samtidigt européer – det allra tydligaste exemplet på dett a är romerna. I tidningen kan vi med jämna mellanrum läsa om hur människor – unga som gamla – avvisas från Sverige – det kan röra sig om enskilda individer som fl ygs ut ur landet el-ler, som i ett fall som uppmärksammades 2011, om ett trett iotal rumänska romer som dumpats vid Öresundsbron.

Det en gång så stolta svenska bilmärket Volvo ägs numera av ett kine-siskt bolag, Zhejiang Geely Holding, medan resterna av det andra svenska


1 I N L E D N I N G

12

bilmärket Saab nyligen köpts upp av National Electric Vehicle Sweden, ett internationellt konsortium bildat av japanska, svenska och kinesiska aktö-rer. Denna utveckling pekar på hur nationella ekonomier världen över blir alltmer invävda i globala relationer och de spänningar som uppstår mel-lan bilmärkena Volvo och Saab som nationella symboler och (det allt mer transnationella) ägandet av de företag som producerar bilarna.

En motsatt utveckling kan vi se inom svensk vapenexport, som i vissa sammanhang medför att svensktillverkade vapen används i väpnade kon-fl ikter som i sin tur ”producerar” fl yktingar, som bland annat söker sig till Sverige. Så är fallet till exempel med granatgeväret Carl Gustaf som an-vänts i Irak eller export av vapen till Saudiarabien som använts för att kväsa uppror i Bahrain, vilket i båda fallen får fl yktingar att söka sig till bland annat just Sverige. När vi skriver den här inledningen, hösten 2012, är det i skuggan av den ”arabiska våren”, en storskalig folklig resning mot auktoritära regimer i Nordafrika och Mellanöstern, en resning som fort-farande pågår. Även denna resning har skapat ett stort antal fl yktingar. Dessa exempel, tillsammans med många andra, vitt nar om hur europe-iska handels- och utvecklingspolitiska intressen både direkt och indirekt påverkar fl ykting- och arbetskraft smigrationens mönster. En del migran-ter söker sig till Europa, medan de allra fl esta väljer att stanna i närområ-det. Migrationen i dagens värld ser oft a ut på liknande sätt . Det är i många fall närområdena – oft a i det som kallas det globala Syd – som får ta emot de fl esta av dem som är på fl ykt. Samtidigt förs det i Europa högljudda dis-kussioner som ger sken av att alla migranter söker sig just ”hit”.

Sverige har under lång tid varit ett av de världsledande länderna inom IT-sektorn. Samtidigt har allt fl er arbetsuppgift er inom denna sektor an-tingen outsourcats till andra länder (när du ringer kundtjänst kan du hamna i exempelvis Irland, Baltikum eller Indien) eller bemannats med IT-konsulter från bland annat Indien. Bären i din frys eller i din sylt är i många fall plockade av säsongsmigranter som under en kort period trans-porteras hit från Polen, Bulgarien, Th ailand eller Vietnam, för att till låga lönekostnader och med ett mycket intensivt arbetstempo försäkra oss om att bären inte rutt nar i de norrländska skogarna (Woolfson m.fl . 2012).

Men det är inte bara migrerande IT-konsulter eller bärplockare som påminner oss om etnicitetens och migrationens närvaro och betydelse. En mer synlig påminnelse är den diskussion om identitet, nation och


1 I N L E D N I N G

13

diaspora (gemenskaper kopplade till ett historiskt ursprung mellan mig-ranter som rör sig över nationalstatliga gränser) som aktualiseras då ”de andra” träder fram i off entlighetens ljus, som Zlatan Ibrahimovic inom idrott ens värld, Marjaneh Bakhtiari inom skönlitt eraturens eller Özz Nu-jen inom underhållningens.

Under samma tidsperiod som det populistiska partiet Ny Demokrati kom in i riksdagen härjade den så kallade Lasermannen på Stockholms gator (Tamas 2002). Drygt två decennier senare, när Sverigedemokra-terna röstats in i riksdagen, är det inte i Stockholm utan i Malmö man tror sig ha fångat en serieskytt som siktat på och beskjutit mörkhyade. I Norge, det nordiska land där en högerpopulistisk politiker, Fremskritt sparti-ets Siv Jensen, varit närmast att bli statsminister, genomfördes under 2011 ett av de värsta terrorbrott en i modern nordisk historia, när närmare ått io ungdomar och regeringstjänstemän mördades, och många fl er skadades, av Anders Behring Breivik, tidigare aktiv just inom Framskritt spartiet.

I en tid då främlingsfi entliga partier når parlamentariska framgångar, tongivande europeiska regeringsledare öppet tar avstånd från det ”mång-kulturella projektet” och det förs diskussioner om nödvändigheten av skärpt övervakning, gränsposteringar, taggtråd och andra former av ”skydd” mot de migranter som söker sig till Europa, så fi nns det i samma EU- länder långt framskridna planer på att organisera särskilda gästarbetarsystem, något som idag oft a kallas ”cirkulär migration” (se vidare kapitel 3, Migra-tion). Migranter är nämligen i huvudsak oönskade i Europa om de söker sig hit som fl yktingar. Om de har speciella färdigheter som kan komma till användning på arbetsmarknaden och/eller vill arbeta för lägre lön är de däremot eft erfrågade av både arbetsgivare och regeringar, men gärna med så få medborgerliga rätt igheter som möjligt för att de ska acceptera ar-betsvillkoren (Hansen & Hager 2010; Neergaard 2009). I den ideologiska korseld som riktas mot migranter anklagas ”de” för att parasitera på ”vår” välfärd och samtidigt (ibland av samma aktörer) för att ta ”våra” jobb (jfr Žižek 2001; Dahlstedt & Tesfahuney 2004). Samtidigt som migranter-nas mat, musik och kultur exotifi eras reses allt starkare krav på att ”de” ska assimileras, bli mer som ”vi”.

Men de vanligaste spåren lämnar etnicitet och migration i det lilla och närmast osynliga, till exempel i den skevt fördelade arbetslösheten (Slavnić 2010), i de dramatiska skillnaderna för barns uppväxtvillkor beroende på


1 I N L E D N I N G

14

om de bor i Djursholm eller i Rosengård (Salonen 2012), eller varför inte i det till synes självklara i att de fl esta som köper så kallade hushållsnära tjänster är vita svenskar medan de som utför dem i huvudsak är migranter (Gavanas 2010). Det är i det vardagliga som etnicitet och migration levs och upplevs, oft a utan att vi inte ens refl ekterar över det – det är naturligt för oss och passerar obemärkt förbi (Essed 1991).

Vad säger oss då de olika exempel som vi just har presenterat? För att förstå vår samtid, den verklighet vi lever i, behöver vi förstå fenomenen et-nicitet och migration.

Behovet av ett kritiskt perspektivMigrationens epok är den översatt a titeln på en modern klassiker – Th e Age of Migration (Castles & Miller 1993) – som behandlar just migratio-nens samhälleliga betydelse. Vi tar den titeln som en startpunkt för denna inledning, men breddar den till ”migrationens och etnicitetens epok”. Med denna formulering vill vi framhålla att centrala samhällsförändringar i samtiden – som inte sällan slarvigt beskrivs i termer av globalisering – inte kan förstås utan att vi anlägger ett alternativt perspektiv på migration och etnicitet.

Den här antologin är resultatet av arbete som bedrivits vid forsknings-miljön REMESO (Institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle) vid Linköpings universitet. Antologin skiljer sig därmed från många andra fl erförfatt ade antologier, som samlar författ are från många olika forskningsmiljöer. Vår förhoppning är att denna antologi ska vara sammanhållen, men samtidigt visa på den spänning och bredd som i nå-gon mening karaktäriserar forskningsfältet kring internationell migration och etniska relationer.

Vi vill redan här passa på att betona något som kommer att genomsyra denna antologi – det kritiska perspektivet. Det är först och främst två saker vi vill framhålla genom att beskriva antologin som ett bidrag i utvecklan-det av ett kritiskt perspektiv på migration och etnicitet. För det första vill vi betona det relationella perspektivet – vi menar att migration och etnici-tet måste förstås som processer som ger upphov till sociala relationer och därmed maktrelationer (Barth 1969; Castles & Miller 1993). För det andra vill vi understryka betydelsen av språk och föreställningar för frågor som


1 I N L E D N I N G

15

rör etnicitet och migration (Anderson 1993; Malkki 1997), i den mening att kritisk refl ektion kring etablerade konventioner, sätt att tänka kring och tala om världen, är ett centralt inslag i ett kritiskt perspektiv på etnicitet och migration. Ett aktuellt exempel på just språkets och föreställningarnas betydelse är hur partiet Sannfi nländarna fi ck uppemot 20 procent av rös-terna i det fi nska valet 2011 genom att bland annat framhålla att Finland tar emot för många ”invandrare”, samtidigt som Finland är ett av de EU- länder med lägst andel utlandsfödda av sin befolkning. Fenomenen mig-ration och etnicitet är alltså både faktiska och föreställda – vad ett kritiskt perspektiv försöker göra är att fånga spänningar och ambivalenser mellan det faktiska och det föreställda.

För att förstå varför de senaste decennierna kan beskrivas som ”migra-tionens och etnicitetens epok” så är en förståelse av Europa helt centralt. Inte därför att begreppen migration och etnicitet skulle vara mer kopplade till Europa än till resten av världen, utan därför att de har blivit begrepp som på olika sätt speglar Europas förändrade roll i globaliseringens tide-varv.

Europa har ett mörkt förfl utet – kännetecknat av såväl den erövring och plundring som genomfördes i kolonialismens regi som kuvandet av vad som idag kallas etniska/nationella minoriteter (Said 1978; Stoler 1995; Hansen & Jonsson 2011). Samtidigt har det inom den Europeiska unio-nen frammanats en bild av Europa som frihetens, upplysningens och hu-manismens plats på jorden (Balibar 2009), en bild som inte sällan återges också i Sverige, till exempel i den svenska läroplanen, som skriver in sko-lans värdegrund i ”den etik som förvaltats av kristen tradition och väs-terländsk humanism” (Lgr 11: 7; se t.ex. Dahlstedt 2009 eller kapitel 2, Etnicitet, i denna antologi). Denna historia handlar om hur människor skapas och värderas som medborgare och som arbetskraft , vilket liksom fl era av kapitlen i antologin knyter an till frågan om politisk ekonomi, det vill säga hur samhället är strukturerat utifrån dess ekonomiska grundva-lar (Sassen 1998; Piore 2008/1979; Schierup m.fl . 2006). I ett numera klas-siskt verk om Europas historia och framväxten av marknadsekonomin, Den stora omdaningen, menar Karl Polanyi (1989/1946) att fascismens och nazismens (antisemitism, antiziganism, rasism och främlingsfi entlighet) framväxt under 1920- och 1930-talen kan ses som en reaktion på mark-nadsekonomins utbredning. Flera forskare har pekat på likheter mellan


1 I N L E D N I N G

16

den utveckling som Polanyi beskrev i 1920- och 1930-talens Europa och de senaste decenniernas europeiska utveckling, med framväxten av en rad allt starkare högerpopulistiska partier (Dale 2010; Marquand 1997).

Mångkulturalismens död?Mångkulturalism var sedan 1970-talet strategin framför andra när det gällde att inkludera och möjliggöra för ”de andra” (invandrade, etniska minoriteter med fl era) att bli delaktiga och jämlika i samhällsgemenska-pen runt om i Västeuropas stater (Schierup m.fl . 2006). Även om mång-kulturalismen rymde en rad betydande problem och spänningar, så innebar ändå fl era av de politiska reformer som genomfördes i namn av mångkulturalism ökade möjligheter för grupper som tidigare i bästa fall hade erbjudits assimilering, det vill säga enkelriktad anpassning till majo-ritetssamhällets normer, krav och förväntningar. Mångkulturalismen, som i Europa oft a kom att representeras av Nederländerna, Storbritannien och Sverige, kom under 1990-talet alltmer att smälta samman med begreppet mångfald, som importerats som en liberal variant på bejakandet av skill-nader.

Även om en nyliberal doktrin fortfarande utgör ett fundament i såväl enskilda staters som EU:s ekonomiska politik, kan vi samtidigt skönja framväxten av en allt starkare nykonservativ agenda, med en nationalistisk appell och med värnande av värdegrund eller så kallade kärnvärden – core values – högt upp på agendan (Houdt m.fl . 2011; Schierup & Ålund 2011). Det allra mest tydliga exemplet på denna utveckling är hur mångkultura-lism på senare tid allt mer har kommit att ses som den främsta orsaken till de problem som sägs röra invandrade och etniska minoriteter. Med start i oktober 2010, via Tysklands förbundskansler Merkel, Storbritanniens premiärminister Cameron och Frankrikes president Sarkozy, så har tre av Europas mest tongivande stater offi ciellt tagit avstånd från mångkultura-lismens idé. Medan öppet rasistiska och främlingsfi entliga partier växer i styrka runt om i Europa och allt fl er regeringar öppet tar avstånd från mångkulturalism (något som även har satt sina spår inom forskningen), förs samtidigt en livlig debatt inom forskarsamhället, där försvarare av mångkulturalism möter radikala kritiker. I förgrunden för denna debatt står frågan om hur människor kan leva tillsammans med respekt för såväl


1 I N L E D N I N G

17

individuella som kollektiva rätt igheter och identiteter, en fråga som be-rörs i fl era av kapitlen i antologin.

Vi nämnde redan inledningsvis att en beskrivning av samtiden som ”migrationens och etnicitetens epok” inte automatiskt innebär att feno-men som migration och etnicitet alltid spelar en avgörande eller över-ordnad roll. En rad forskare har visat på hur en fokusering på en viss fråga – exempelvis etnicitet – endera medvetet eller omedvetet kan leda till att andra frågor döljs, exempelvis kön eller klass (Miles 1989; Callini-cos 1993; Mulinari & Neergaard 2004).1 I den samtida migrationens och etnicitetens epok fi nns det en risk för att alltmer ska förklaras genom migrationens och etnicitetens raster och att betydelsen och sammanväv-ningen av andra maktrelationer tonas ned. I sökandet eft er folkligt stöd, marknadsandelar och legitimitet har vi sett hur partier och politiker, me-dia och akademiker gör ”de andra” till ett ”samhällsproblem”. I USA myn-tades inom politiken begreppet ”spela raskortet”, när politiker försöker öka sin popularitet och sitt väljarstöd genom att lyft a fram frågor som di-rekt eller indirekt anspelar på föreställningar om ”ras”2 (Th ompson Ford 2008). Inom forskningen används ibland begreppen ”etnifi ering” eller ”ra-sifi ering” för att beskriva hur bland andra politiker och journalister laddar skilda samhällsfrågor med innebörder som riktar fokus mot eller anspelar på migranter och etniska minoriteter, deras kultur, religion eller hudfärg (Miles 1989; Ålund & Schierup 1991). Det är därför viktigt att inte se etni-citet, invandrare eller migrant som oskyldiga och neutrala ord, utan att se dem som en del av en större föreställningsvärld (om man så vill ideologi eller diskurs) som samtidigt synliggör och osynliggör, drar våra blickar i vissa riktningar snarare än andra.

Vårt sätt att hantera dessa svårigheter i antologin är å ena sidan att gå fram och tillbaka mellan mer materialistiska perspektiv och mer dis-kursorienterade perspektiv och å andra sidan att relatera migration och

1 En central inspirationskälla har i dett a sammanhang bland andra varit de kända franska fi losoferna Louis Althusser (1973) och hans idéer om interpellation, hur individen tilltalas som subjekt, samt Michel Foucault (1993) och hans idéer om diskursens ordning, hur sätt et att tänka och tala om världen ringar in vad som ses som normalt och onormalt.2 I regel används de centrala begreppen för att framhålla socialt konstruerade fenomen, vare sig det är fördelningar av resurser, praktiker eller föreställningar. Trots dett a väljer vi att enbart använda ci-tatt ecken för begreppet ”ras”, för att särskilt betona att det rör sig om sociala föreställningar och inte biologi/genetik.


1 I N L E D N I N G

18

etnicitet till andra närliggande maktordningar – och då först och främst klass och kön (Collins 1998; McCall 2005). När en människa migrerar så är det inte bara frågor om etnicitet som är av betydelse, utan även frågor som rör till exempel den migrerandes klassposition och kön (se även kapi-tel 6, Intersektionalitet). En annan dimension som är viktig att ha i åtanke när det gäller att förstå migration och etnicitet är geopolitik, frågor som rör den globala världsordningen, relationer mellan nationalstater och överstatliga former för samverkan, till exempel inom ramen för den Euro-peiska unionen (Tesfahuney 2001; Harvey 2009; Likić Brborić 2011). Hur viktig är nationalstaten? Ska nationalstaten alltid stå i centrum för sam-hällsvetenskaplig forskning? Dessa är några av de frågor som på senare tid har varit föremål för livlig diskussion, inte minst genom användande av begrepp som ”metodologisk nationalism” (Wimmer & Glick Schil-ler 2002), ”diaspora” (Brubaker 2005) och ”transnationalism” (Verovec 2009). Forskning om migration och etnicitet har här spelat en betydande roll för att ifrågasätt a och analysera förgivet tagna sanningar.

IMER – ett spänningsfyllt forskningsfältForskningen om migration och etnicitet har under de senaste decen-nierna genomgått en kraft ig expansion. Parallellt med att frågor om mig-ration, etniska relationer, nationalism och det mångkulturella samhällets utmaningar och framtid har rönt allt större uppmärksamhet i den all-männa samhällsdebatt en, så har dessa frågor fått stort genomslag också inom forskarvärlden, inom en rad olika discipliner och forskningstradi-tioner. Under de senaste decennierna har det också vuxit fram en speci-ell forskningsinriktning som ägnas åt att närmare studera just denna typ av frågor, oft a under beteckningen ”Ethnic and Migration Studies” (men som ibland betecknas ”International Migration and Ethnic Relations”, förkortad IMER). Denna tvärvetenskapliga eller interdisciplinära forsk-ningsinriktning började växa fram redan under 1970-talet, dels som ett svar på den kritik som framförts av 1960-talets nya sociala rörelser, dels som en del av en allmän strävan eft er att etablera en mer interdisciplinär forskning som vid den tiden fanns inom en rad olika forskningsområ-den (Eyerman & Jamison 2005). Bland forskare hade det nu vuxit fram en allt starkare insikt om att frågor som rör migration och etnicitet låter


1 I N L E D N I N G

19

sig studeras först genom anammande av lärdomar, perspektiv och analy-tiska redskap hämtade från en rad olika discipliner (Yang 2000; Bommes & Morawska 2005). Steg för steg har forskningsinriktningen blivit allt-mer etablerad inom forskarsamhället och på sätt och vis tagit formen av en ”disciplin” i sig, med en egen vetenskaplig tradition, med sina egna auk-toriteter och referenspunkter. IMER är idag en tämligen institutionalise-rad del av forskarsamhället runt om i världen, med sina egna institutioner, forskarutbildningar, sammanslutningar och vetenskapliga tidskrift er – så även i Sverige (Hammar 2006).

Forskningsinriktningen IMER är vidsträckt och täcker in forskning som bedrivs inom en rad olika discipliner inom både humaniora och samhälls- och beteendevetenskap. Rent ämnesmässigt kan man säga att merparten av den forskning som bedrivs inom IMER ägnar sig åt att stu-dera internationell migration och etniska relationer som samhällsfeno-men, det vill säga som komplexa sociala fenomen som måste belysas och förstås utifrån sin specifi ka historiska och samhälleliga kontext. Några av de centrala forskningsfrågor som därmed hamnar i förgrunden är villkor för och konsekvenser av internationell migration, nationsbyggande, igår och idag, samt relationer mellan majoritet och minoritet, när det gäller både invandrade minoriteter och ursprungsbefolkningar. Forskning om internationell migration handlar i hög grad om att belysa det komplex av ekonomiska, politiska, sociala och kulturella omständigheter i både forna hemländer och eventuellt ”nya” hemländer som möjliggör eller försvårar migration – allt från fatt igdom, arbetsbrist, krig, miljökatastrofer och för-följelse i forna hemländer till förhoppningar om en ny framtid, men också restriktiv invandringslagstift ning, i möjliga ”nya” hemländer (Kivisto & Faist 2010; Munch m.fl . 2011). Ett stort antal forskare har ägnat sig åt att studera uppkomsten och förändringen av nationell identitet i en kontext av just globalisering och internationell migration (Morley & Robins 1995; Billig 1995; Johansson m.fl . 2001; Puskás 2009). I migrationens och etni-citetens epok fi nns det å ena sidan en idé om världen som en ”global by”, präglad av rörlighet och dynamik (Meyrowitz 1985; Urry 2007), men å andra sidan, i relation till denna idé, reses runt om i världen allt fl er murar mot omvärlden. Vissa migranter anses att raktiva, andra inte (Tesfahuney 2001; Fekete 2005; Lucassen 2005).


1 I N L E D N I N G

20

Generellt kan man säga att det inom forskningsinriktningen IMER un-der de senaste decennierna har ägt rum något av en perspektivförskjutning i studiet av migration och etnicitet. Det fanns tidigare en viss tendens till att betrakta etnicitet som något inneboende och givet på förhand och en tendens till att förlägga fokus på migranterna eller de etniska minoriteterna i termer av avvikelser och brist, till exempel med fokus på ”deras” svårighe-ter att integrera sig i det ”nya” hemlandet, ”deras” förmodade brist på språk, brist på kunskaper om hur samhället fungerar, bristande kulturella kompe-tens etc. (se t.ex. kritiken i CCCS 1982; Grillo 1985). En av dem som tidigt riktade kritik mot denna typ av forskning var Robert Miles (1982, 1989). Han menade att den inriktning inom sociologin som han betecknade race relations sociology i regel anammade kategorier som ”ras” och etnicitet på ett allt för okritiskt sätt . Som han såg det kom dett a allt för oft a att innebära att forskningen tillhandahöll den typ av kunskap om ”de andra” som eft erfrå-gades och sågs som användbara av politiker och myndigheter. I relation till denna forskning eft erlyste bland andra Miles en forskning som var mer kri-tiskt orienterad, i den mening att den närmade sig frågor om migration och etnicitet utifrån ett tydligare maktperspektiv.

I linje med denna kritik har alltmer av fokus inom forskningen om migration och etnicitet på senare tid förlagts till relationer mellan majo-ritet och minoritet, majoritetssamhälle och migrerade eller etniska mi-noriteter, relationer som oft a bygger på ojämlikhet, där den ena parten är överordnad den andra och är i den privilegierade positionen att defi niera de villkor som den andra parten har att följa (Mulinari & Neergaard 2004; Mohanty 2006). Etnicitet har i dett a sammanhang alltmer kommit att be-traktas som ett samhällsfenomen, det vill säga ett fenomen som måste för-stås utifrån en specifi k kontext. I förgrunden för forskningen om etnicitet och migration hamnar därmed frågor om gränsdragning, normalisering, rangordning, beslutsfatt ande och tolkningskonfl ikter, där det är samhället snarare än migranterna eller de etniska minoriteterna som är forskningens utgångspunkt och primära studieobjekt (Ålund & Schierup 1991; Back 1996; Dyer 1997).

Etnicitet handlar här om skillnadsskapande mellan ”vi” och ”de” (Barth 1969), och hur dett a skillnadsskapande går till, från lokal till natio-nell och global nivå. I dett a skapande av gränser mobiliseras olika karak-teristika i syft e att markera åtskillnad mellan dem som anses höra till och


1 I N L E D N I N G

21

dem som inte anses höra till (Said 1978; Hall 1992b; Eriksen 1993). Frågan är då på vilket sätt etnicitet uppkommer och vilka konsekvenser etnici-tet får inom olika sektorer i samhället – på arbetsmarknaden, på bostads-marknaden, i utbildningsväsendet, i rätt sväsendet, i politiken, i mediernas värld, i vardagslivet etc. Denna problematik kan studeras på olika sätt be-roende på de skilda perspektiv, metodologier och analytiska redskap som olika discipliner erbjuder.

Etnicitet och föreställningar om ”ras” har inom denna forskning oft a kommit att studeras med hjälp av begrepp som etnifi ering, rasifi ering och rasism. Medan etnifi ering (Ålund & Schierup 1991) och rasifi ering (Miles 1989) avser processer som gör utseende och kultur till centrala faktorer för åtskillnad, rangordning och fördelning av såväl symboliska som materiella resurser, så används rasism som en benämning för olika former av makt-utövning baserade på etnicitet och föreställningar om ”ras” (Fredrickson 1993; Miles & Brown 2003).

Vi är i denna antologi intresserade av fenomenen etnicitet och migra-tion och hur de kommer till utt ryck genom etnifi ering, rasifi ering och ra-sism, såväl teoretiskt som i praktiken inom skilda samhällsområden. Ett område som får betydande utrymme är arbetsmarknaden och arbetslivet. En utgångspunkt är här att såväl maktordningar (intersektionalitet) som skilda samhällsarenor är relaterade till varandra och sammanvävda, men att arbetsmarknad och arbetsliv är en av de mest centrala arenorna i sam-hället, såväl symboliskt som materiellt. I migrationens och etnicitetens epok är ”de andras” närvaro ständigt föremål för livlig off entlig debatt – de tar jobben, de är arbetslösa eller de är villiga att utföra arbete ingen an-nan är villig att utföra (Žižek 2001; Schierup m.fl . 2006; Neergaard 2009).

Givet att forskningsinriktningen IMER är interdisciplinär till sin karaktär och rymmer forskning som bedrivs inom en rad olika discipli-ner, kan man säga att snart sagt alla vetenskapliga metoder som förekom-mer inom humaniora och samhälls- och beteendevetenskap förekommer inom forskning om internationell migration och etniska relationer. Inom forskningsinriktningen används allt från mer utpräglat kvantitativa (van-ligt förekommande inom discipliner som nationalekonomi, ekonomisk historia, statsvetenskap och sociologi, men även inom kulturgeografi och kriminologi) till mer utpräglat kvalitativa metoder (vanligt förekom-mande inom discipliner som etnologi och antropologi, men även inom


1 I N L E D N I N G

22

sociologi, statsvetenskap och kulturgeografi ). Bland de vetenskapliga me-toder som förekommer kan bland annat nämnas kvantitativa metoder som register-, survey- och att itydundersökningar samt olika slags kvantitativa innehållsanalyser. Bland de kvalitativa metoder som används kan vi räkna observationer, individuella djupintervjuer och gruppintervjuer, policyana-lyser, olika slags kvalitativa innehållsanalyser och – på senare tid alltmer vanligt förekommande – diskursanalyser. Inom forskningen kombineras oft a olika typer av metoder, exempelvis observationer och olika typer av in-tervjuer; i något mindre utsträckning kombineras kvantitativa med kvalita-tiva metoder.

Forskningsinriktningen IMER är dock inte homogen. Inom IMER fi nns det snarare en bred spännvidd mellan å ena sidan dem som arbetar utifrån en mer disciplinär orientering (som framhåller värdet av mångve-tenskaplighet, det vill säga betydelsen av att olika discipliner samarbetar med varandra, sida vid sida), och å andra sidan dem som arbetar utifrån en mer renodlat interdisciplinär ansats (som framhåller värdet av att ut-veckla perspektiv och metoder som överskrider gränserna för enskilda discipliner).

Bokens strukturMigrationens och etnicitetens epok är på fl era sätt en epok kännetecknad av paradoxer och motsätt ningar. I den här antologin vill vi ta med dig som läsare på en resa in i begreppens värld för att introducera en rad begrepp som kan användas för att fördjupa förståelsen av en mängd fenomen och företeelser som på olika sätt kan länkas till frågor om migration och etni-citet.

Att ge sig i kast med att organisera en antologi som behandlar dessa teman är ett spännande projekt, som ger möjlighet till många givande vetenskapliga diskussioner om vad som kan och bör studeras i migratio-nens och etnicitetens epok. Projektet är samtidigt utmanande just i det avseendet att forskningsfältet som sådant är fl erparadigmatiskt, har del-vis fl ytande innebörder och rymmer en mängd omstridda begrepp, vil-ket också kommer att framgå i de olika kapitlen i antologin. Vi har valt att strukturera antologin utifrån vad vi ser som centrala begrepp i förståelsen av migrationens och etnicitetens epok, väl medvetna om att andra fors-


1 I N L E D N I N G

23

kare möjligen skulle göra andra val, begrepp som på olika sätt represente-rar den forskning om migration och etnicitet som bedrivs vid REMESO. Författ arna är samtliga väl förtrogna med forskningsfältet och arbetar själva med de begrepp som de behandlar. Därtill är författ arnas discipli-nära hemvist närmast en karta över IMER-forskningen, vilket vi ser som en stor styrka. Författ arna har erfarenhet från discipliner som arbetsveten-skap, ekonomisk historia, etnicitet, företagsekonomi, genusvetenskap, lit-teraturvetenskap, nationalekonomi, pedagogik, socialantropologi, socialt arbete, sociologi och statsvetenskap.

Vi har redan understrukit att antologin ska ses som en kritisk interven-tion inom fältet IMER. En viktig fråga i dett a sammanhang är forskningens och skrivandets etik. Forskningsinriktningen IMER genomsyras – såväl vetenskapligt som politiskt – av spänningar, konfl ikter och dialog. Även om den här antologin är tänkt att fungera som en introduktion, där am-bitionen är att spegla såväl bredd som djup inom fältet IMER, så är det självklart att vi som forskare gör vissa val. I antologin väljer vi att beskriva forskning inom IMER som intimt förbunden med samhälliga relationer och makt, vilket samtidigt innebär ett etiskt ställningstagande kring hur vi skriver.

De olika kapitlen är skrivna utifrån en gemensam struktur, samtidigt som kapitelförfatt arna har haft möjlighet att utgå från sin egen forskning och stilistik, skilda teoretiska, metodologiska och empiriska val, samt att sätt a sin egen prägel på det enskilda kapitlet. När vi arbetat fram bo-ken har det varit en tydlig målsätt ning att de olika kapitlen ska innehålla teoretiska resonemang, men de ska presenteras på ett sätt som gör dem tillgängliga för den som är intresserad av forskningsfältet internationell migration och etniska relationer. Det innebär att varje kapitel innehåller ett inledande avsnitt , där begreppets bakgrund och sammanhang presen-teras och relateras till relevanta teoretiska perspektiv inom samhällsve-tenskap och humaniora. I varje kapitel fi nns även ett kortare avsnitt som visar på några av de forskningsområden där de olika begreppen använts. De två huvudsakliga avsnitt en i kapitlen är dels en begreppsutredning, som redogör för de forskare som använder sig av begreppet och vad de försöker fånga med begreppet, samt styrkor och svagheter i begreppet, dels någon eller några exemplifi eringar av hur begreppet kan användas i en analys av olika företeelser och fenomen som rör tematiken migration


1 I N L E D N I N G

24

och etnicitet, med utgångspunkt i egen eller andras forskning. I slutet av varje kapitel fi nns en avslutande refl ektion, en summering. Till respektive kapitel fi nns dessutom tips på litt eratur som speglar innehållet i kapitlet och som kan användas av dem som ytt erligare vill fördjupa sin kunskap om de olika begreppen.

I antologins andra kapitel, Etnicitet, redogör Tünde Puskás och Aleksandra Ålund för begreppet etnicitet och dess kopplingar till begrep-pen nation och nationalism. De visar på hur användningen av begreppen etnicitet och nation varierar i forskningssammanhang och betonar både den relationella och konstruktionistiska aspekten av begreppen – det vill säga att etnicitet och nation är något som görs och som binder människor samman i en känsla av gemenskap och samhörighet. Olika tolkningar och tillämpningar av begreppen illustreras med empiriska exempel hämtade från den svenska skolans värld.

Om etnicitet utgör ett av huvudbegreppen inom forskningsfältet IMER så är migration ett annat huvudbegrepp. I kapitel 3, Migration, be-skriver Martin Qvist, Brigitt e Suter och Sara Ahlstedt migration i me-ningen geografi sk rörlighet över territoriella gränser som ett politiskt och socialt fenomen. Eft er en inledande begreppsgenomgång presenterar de med hjälp av empiriska exempel hämtade från Sverige och övriga Europa hur nya former av migrationskontroll kommer till utt ryck genom sam-manvävningen mellan å ena sidan migration och integration och å andra sidan migration och utveckling.

I det fj ärde kapitlet är det begreppet diaspora som står i centrum, ett begrepp som å ena sidan kombinerar frågan om gemenskap (etnicitet) och å andra sidan rörlighet mellan stater (migration). Diaspora är ett be-grepp som hjälper oss att närmare förstå de relationer och gemenskaper som uppstår i en situation där människor rör sig och känner sig hemma-hörande på fl era ställen samtidigt. Khalid Khayati och Magnus Dahlstedt introducerar skilda teoretiska perspektiv på diaspora och illustrerar dessa perspektiv med exempel hämtade från den kurdiska diasporiska gemen-skapen, med utgångspunkt i situationen i Sverige och dess förankring i an-dra stater.

Samtliga föregående kapitel aktualiserar – direkt och indirekt – frågor om människors rätt igheter och skyldigheter, vilket är något av kärnan i begreppet medborgarskap. I det femte kapitlet, Medborgarskap, belyser


1 I N L E D N I N G

25

Magnus Dahlstedt, Mikael Rundqvist och Viktor Vesterberg olika förstå-elser av medborgarskap och den historiska utvecklingen av medborgerliga rätt igheter och skyldigheter. Kapitlet visar på hur medborgarskap kan ses som en förhandling grupper emellan, en relation mellan stat och individ och en konstruktion av ”goda medborgare”. Utifrån exempel från dagens mångetniska Sverige diskuteras skillnader mellan formella och reella as-pekter av medborgerliga rätt igheter.

I kapitel 6 redogör Åsa-Karin Engstrand och Jennie K Larsson för be-greppet intersektionalitet, som växt fram inom den ”svarta feminismen” (en teoretisk inriktning inom feminism som argumenterar för att klassför-tryck, könsförtryck och rasism är sammanvävt), och som på senare tid bli-vit ett centralt begrepp när det gäller att synliggöra hur individer bär på överlappande identiteter och är positionerade i förhållande till varandra i en rad olika maktrelationer. Med utgångspunkt i ett antal empiriska stu-dier visar de på hur frågor om etnicitet och migration kan förstås i relation till andra maktordningar, till exempel hur migrerade hotellarbetare posi-tioneras i termer inte bara av nationalitet, etnicitet och ”ras”, utan även av genus och klass, i ett komplext samspel.

Det sjunde kapitlet ägnas åt begreppet rasism. Med avstamp i den afro-amerikanska romanen Quicksand från 1929 resonerar Alireza Behtoui och Stefan Jonsson kring fyra olika förståelser av vad rasism handlar om: ra-sism som idé, ideologi eller lära; rasism som institutionellt eller struktu-rellt fenomen; rasism som en process av rasifi ering; och slutligen rasism som en process som innebär att människokroppen, oft a i intimt samspel med klass och kön, laddas med meningsbärande fysiska och psykiska att -ribut. ”De andra”, rasismens måltavla eller objekt, framställs oft a som ett hot, en blandning av raser, kulturer och identiteter, som påstås lösa upp samhällsordningen.

Föreställningar om ”de andra” som hot är ett viktigt inslag i det som oft a kommit att kallas högerpopulism. I det ått onde kapitlet redogör Erik Berggren och Anders Neergaard för olika förståelser av begreppen popu-lism, högerpopulism och högerextremism. Kapitlet sätt er fokus på spän-ningen mellan den forskning som försöker förstå populism i relation till demokrati och politik, och den forskning som ser radikala extremhöger-partier som utt ryck för ett slags populistisk politik. Exemplen Dansk Fol-keparti och Sverigedemokraterna får illustrera hur skilda perspektiv kan


1 I N L E D N I N G

26

användas för att ge en ökad förståelse för organiserad främlingsfi entlighet, dess utt ryck, dynamik och konsekvenser.

Det nionde kapitlet kretsar kring begreppet social exkludering, ett be-grepp som på senare tid använts för att beskriva en alltmer akut situation av utsatt het, diskriminering, utsortering, social oro och kriminalisering i Europas socialt polariserade, segregerade och etniskt delade städer. Rasi-fi erade migranter utgör en betydande del av de ”socialt exkluderade”. Carl-Ulrik Schierup, Karin Krifors och Zoran Slavnić redogör för spridningen av begreppet och några av de olika perspektiv som fått gehör i forsknings-sammanhang. Begreppet åskådliggörs däreft er genom nedslag i vad de väljer att kalla ”migrantprekariatets” (termen prekariat kommer från fran-skans prekär, besvärlig situation) tillvaro i dagens Sverige.

Social exkludering kan ses som både ett inslag i och en konsekvens av ekonomins informalisering, ett begrepp som står i fokus i bokens ti-onde och avslutande kapitel. Begreppet fångar en dramatisk förändring i hur ekonomi och produktion organiseras. Branka Likić-Brborić, Zoran Slavnić och Charles Woolfson går igenom debatt en om informell eko-nomi och presenterar däreft er två fallstudier – den ekonomiska krisens Lett land och migranters situation inom byggnadsbranschens Sverige – som illustrerar sambanden mellan migration och ekonomins informalise-ring, inte minst när det gäller konsekvenser i termer av anställningsvillkor.


168

7 Rasism – särskiljandets och rangordningens praktik Alireza Bethoui & Stefan Jonsson

Inledning Det fi nns en afroamerikansk roman som ger oss rasismens problem i ett nötskal. Nella Larsens Quicksand, som kom ut 1929, berätt ar om en ung kvinna av blandad härkomst. Hennes far är en svart man från Karibien, modern en dansk invandrare som kommit till Chicago kring det förra sekelskift et. Båda föräldrarna dör tidigt och Helga Crane, som hjältin-nan heter, skickas av sina släktingar till ett college för svarta i sydstaterna. Eft er utbildningen fl ytt ar hon till Harlem för att bygga sig en framtid i 1920- talets vitala svarta kultur. Helga Crane kämpar med det dilemma som är karaktäristiskt för många med dubbel eller ”bikulturell” härstamning: hon tycker sig inte tillhöra någon av de två kulturer som hon av födseln är del av. Hennes svarta vänner i Harlem är alltför fi xerade vid rasfrågan, kän-ner hon. Ändå kan hon inte komma in i det vita samhället i USA, eft ersom hennes mörka hud obönhörligen stämplar henne som ”neger”.

För att undslippa dilemmat tar Helga Crane båten till Danmark i hopp om att hitt a ett hem bland sina danska släktingar. Hon mott as väl och blir en populär gäst på den köpenhamnska societetens alla tillställningar. Ändå börjar hon snart uppleva att folk stirrar. Vilken ställning har hon egentligen i sitt nya hemland? undrar hon. Hon är dott er till en infödd danska men inser att hon aldrig kommer att assimileras i det danska samhället. Dans-karna vill att hon ska vara annorlunda, ha henne som något exotiskt att smycka sin homogena kultur med. Ska hon bli sårad? Men alla beundrar ju henne och uppvaktar henne. ”Du är så vacker; en så underbart mörk hud!” säger en dansk och Helga Crane blir smickrad. ”Du är så vacker; en så un-derbart mörk hud!” säger en annan dansk och hon ler. ”Du är så vacker; en så underbart mörk hud!” säger en tredje dansk och hon beslutar att ta även


7 R A S I S M

169

det som en komplimang. Men eft er att ha hört samma sak från tio personer har Helga Crane fått nog. Danskarna har uppenbarligen en stereotyp bild av henne. Hon är deras prydnadsfågel och sällskapsdjur. Då säger den elft e dansken: ”Du är så vacker; en så underbart mörk hud!” Nu kan Helga inte hålla tillbaka sin vrede. Sårad skriker hon tillbaka: ”Du är rasist!”

Den elft e dansken blir förstås upprörd. Han gjorde en oskyldig kom-mentar, ja gav henne en komplimang, medan hon slår tillbaka och fördö-mer honom som rasist. Den elft e dansken vet inte att han får betala för den samlade eff ekten av vad alla andra danskar har sagt till Helga. Inte är väl han rasist och inte är väl hans komplimang rasistisk? Men exotismen är oft a rasismens välmenande och leende fasad. De exotiserande blickar som Helga möter blir i dett a fall ett kollektivt fenomen som kan beskrivas som rasistiskt. Helga Crane drabbas inte av någon egentlig rasistisk fi ent-lighet, men samhället hon möter är ändå djupt rasistiskt. Hon känner sig utestängd, hon är utestängd och hon beslutar att återvända till USA.

Indelningen av människorEtt rasistiskt samhälle utan rasister? Numera betecknar vi ett sådant feno-men som ”institutionell” rasism, eller för att välja en mer vedertagen term, ”strukturell diskriminering”. Begreppet ”institutionell rasism” lanserades på 1960-talet av Black Power-rörelsen i USA (Murji 2007). Det används för att framhäva att rasismen inte främst handlar om hur enskilda individer agerar, utan om hur samhället fungerar som system och institution. Vi kan tänka oss ett samhälle där det inte nödvändigtvis fi nns en enda rasist, men som ändå genomsyras av administrativa rutiner och sociala vanor som är diskriminerande mot personer som betraktas som andra eller annorlunda. Vi skulle också kunna utt rycka det som att dessa vanor och rutiner ”rasi-fi erar” människor som Helga, tillskriver henne en särskild plats i samhället och tillmäter henne särskilda egenskaper på grundval av hennes härkomst och utseende. Diskrimineringen är med andra ord inte betingad av vad den ena eller andra människan gör eller tänker, utan av hur samhället fungerar som struktur. Därav också den alternativa beteckningen ”strukturell diskri-minering”, som är vanligare i Sverige (SOU 2005: 56).

Exemplet från Nella Larsens roman ger oss fyra delvis olika idéer om vad rasism handlar om ( Jonsson 2005: 257–273, 403–417). Den första har


7 R A S I S M

170

att göra med att danskarna och andra vita västerlänningar tenderar att klumpa samman afrikaner och tillskriva dem särskilda karaktärsegenska-per, inte sällan sådana som står i motsats till danskarnas egna eller är ned-sätt ande. Låt oss kalla dett a rasism i doktrinär mening. Så sett är rasismen en lära, en tankebyggnad eller en teori som innebär att individer beskrivs, indelas och behandlas olika på grund av att de har olika kulturell, eller som det hett e förr i tiden, rasmässig härkomst.

Den andra idén innebär att det danska samhället som helhet är förank-rat i en viss kultur, den danska, vilken förutsätt er en utt alad eller outt alad norm som föreskriver hur en dansk människa beter sig och är beskaff ad. Gentemot andra, som avviker från normen och som därför i danskarnas ögon ter sig onormala, kommer dett a samhälle att utgöra en sluten gemen-skap som stöter bort utomstående. Låt oss kalla dett a institutionell rasism, eller strukturell diskriminering på grundval av ras, kultur och härkomst.

Den tredje idén klargör hur den strukturella diskrimineringen funge-rar och vad den får för resultat. Den fungerar på så vis att personer som inte svarar mot den gällande normen utesluts. De särbehandlas negativt, drar till sig blickar, ibland också misstankar och fördomar, får sämre jobb och stängs ute i bostadsköerna. För att rätt färdiga denna bortstötning till-skrivs de avvikande en särart, en kulturell identitet, en rasmässig kvalitet, enligt vilken dessa individer inte låter sig inordnas i den egna gemenska-pen. Dett a är rasifi eringens process. Den går från det blott a konstateran-det av en skillnad eller normavvikelse – i Helga Cranes fall en frånvaro av de rätt a tecknen på danskhet – till ett konstaterande av närvaron av grund-läggande kulturella, etniska och rasmässiga egenskaper som får förklara inte bara varför en person eller grupp av personer står utanför, utan också varför det är naturligt eller oundvikligt att de står utanför – eller för att ut-trycka det krasst, varför de i majoritetens ögon förtjänar att stå utanför.

Den fj ärde idén, slutligen, handlar om hur rasismen laddar männis-kokroppen med meningsbärande fysiska och psykiska att ribut. De egen-skaper som tillskrivs en person som påstås vara av annan ”ras” förses till exempel gärna med sexuella övertoner, så att personen i fråga framstår som sexuellt lockande eller hotfull. Fallet med Helga Crane är tydligt, eft ersom hon får representera en erotisk lust och utlevelse som den vita danska kvinnan förväntas förtränga. För danskarna kommer hon därför också att märka ut den egna gemenskapens gräns i en psykosocial terräng.


7 R A S I S M

171

Hennes närvaro innebär ett hot, eller för somliga ett löft e, om ett överskri-dande av den egna normen: en blandning av raser, kulturer och identiteter som påstås lösa upp samhällets ordning.

Eft ersom rasismen påverkar hur människor tillskrivs olika könsroller och sexuella egenskaper bör den förstås i samband med andra sätt att in-stift a sociala skillnader, till exempel genom att koda vissa beteenden som maskulina eller feminina. Rasindelningen – och den allmänna uppdel-ningen av människor i påstått beständiga kulturer och etniska grupper – är en av tre huvudprocesser som bestämt och bestämmer hur samhället är organiserat och hur människan förstår sin plats i det sociala landskapet. De bägge andra processerna gäller klass och genus – som även de präglar och präglas av en alltid pågående social skiktning som leder till att som-liga blir överordnade, andra underordnade. I själva verket är de tre kate-gorierna och processerna alltid infl ätade i varandra (se vidare kapitel 6, Intersektionalitet). Rätt förstådda ger de nycklar till samhällets utform-ning och den rådande fördelningen av makt, värden och resurser.

Rasifi eringen alstrar alltså över- och underordning. I snart sagt varje socialt och ekonomiskt sammanhang fälls mänskligheten ut i två huvud-grupper: å ena sidan de som har auktoritet och makt därför att de svarar mot normen som till exempel svensk, europé eller människa; å andra si-dan de som av historiska, sociala och ekonomiska skäl befi nner sig i un-derläge och blir bedömda eft er normen och sorteras in i olika rasmässiga och etniska fack. Därmed inte sagt att det en gång för alla är givet var grän-serna löper; rasifi eringen konstruerar raser beroende på omständighe-terna och genom historien varierar kriterierna och beteckningarna, vilket vi strax ska se.

En social, politisk och kulturell praktikAlbert Memmi fångar saken i en skarp defi nition. ”Rasism”, skriver han, innebär att

… vissa verkliga eller inbillade skillnader blir föremål för en gene-raliserande och defi nitiv värdering, som i syft e att legitimera aggres-sion eller privilegier länder förövaren till nytt a och off ret till skada (Memmi 1982: 140).


7 R A S I S M

172

Det är en god defi nition därför att den säger oss att rasismen inte alls för-utsätt er (tron på) existensen av beständiga, biologiskt grundade rasin-delningar mellan olika människogrupper. Tvärtom är det så att rasismen, genom att ta fasta på vilken skillnad som helst – utseende, brytning, namn, härkomst, yrke, beteende, boendeort eller försörjningssätt – konstruerar en grupp, en ”ras”, som sedan styr indelningen av människor och fördel-ningen av resurserna dem emellan. Rasismen har alltså inte sin grund i att det fi nns väsentliga skillnader mellan människogrupper. Givetvis fi nns så-dana skillnader, men skillnaderna som sådana kan inte motivera att det ska råda ojämlikhet mellan grupperna i fråga. Snarare är rasismen en so-cial, kulturell och politisk praktik, som på grundval av godtyckliga kri-terier instift ar förment orubbliga distinktioner individer och grupper emellan, vilka i sin tur styr fördelningen av resurser och rätt igheter.

Det följer av vad som sagts ovan att den moderna världen är präglad av rasism. Dett a gäller inte bara så till vida att historiens mörkaste kapi-tel handlar om folkmord och brott mot mänskligheten, som genomförts och rätt färdigats med rasistiska argument: den nära nog fullständiga ut-rotningen av Amerikas ursprungsbefolkningar från 1500 till idag, den transatlantiska slavhandeln, de europeiska staternas koloniala erövringar och rasförtryck fram till tidigt 1960-tal, samt antisemitismen och Förin-telsen. Som vi redan antytt gäller det även så till vida att den nuvarande världsordningen med dess kulturella hierarkier och sätt att indela männis-kor och samhällen under de senaste femhundra åren uppstått och formats i samband med rasismen. Därför kan vi knappast förstå vår egen histo-ria utan att ta med rasismen i beräkningen. Vi kan konstatera att våra livs-chanser ser olika ut beroende på bland annat bakgrund och hudfärg. Så sett är vår historia ett arv som alltjämt formar nuet; men den är också en i samtiden levande kraft som bidrar till att göra oss till dem vi är, oavsett om vi önskar det och är medvetna om det eller inte.

Från västerländsk synpunkt tedde sig rasindelningar och rasism länge okontroversiella. För hundra år sedan fanns inte många som tvivlade på att det gick att dela in mänskligheten i olika raser eller rasvarianter som kunde identifi eras med hjälp kroppskännetecken, vilka i sin tur vitt -nade om olika själsförmögenheter. Låt oss börja med att fråga hur denna lära – rasismen som doktrin – uppstod och utvecklades historiskt och hur det kom sig att den länge gällde som etablerad vetenskap. Låt oss sedan


7 R A S I S M

173

antyda hur rasismen ter sig ut i dagens värld och hur den ska analyseras. Det märkliga är ju att rasismen fi nns kvar, trots att den sedan länge sorte-rats ut från vetenskapen och numera är etiskt oacceptabel.

Rasismens och rastänkandets historiaDet råder enighet om att rasismen har sina rött er i vad man brukar kalla den moderna perioden, det vill säga den epok som sträcker sig ungefär från 1500-talet till nutiden (Fredrickson 1993; Hannaford 1996; Chukwudi Eze 1997). Denna period präglas för det första av att hela världen knyts samman till ett kapitalistiskt ekonomiskt system dominerat av västvärl-den, för det andra av den moderna statens framväxt och för det tredje av utvecklingen av en på empirisk observation grundad vetenskap som ut-manade religionens verklighetsförklaring. Rastänkandet och rasismen betingades av samtliga tre faktorer. Att världen låstes under västerländsk dominans innebar att världen utanför Europa koloniserades av europeiska stater, och att de koloniserade befolkningarna utsatt es för ett förtryck som kom att rätt färdigas av idéer om naturliga, rasmässiga olikheter mellan människor av olika utseende och härkomst. Framväxten av den moderna staten innebar å sin sida att det uppstod förvaltningsapparater som kunde sköta militär, skolor, beskatt ning, kontroll och administration av såväl in-hemska som koloniserade befolkningar. Den moderna vetenskapen upp-stod hand i hand med dessa förändringar och utarbetade de principer och system enligt vilka befolkningarna delades in, beskrevs och behandlades – oft a enligt rasmässiga och kulturella kategorier. Även tidigare hade män-niskor från det ena samhället betraktat främlingar från andra länder med misstänksamhet och rent av förföljt och diskriminerat dem, tagit dem som slavar eller kallat dem barbarer och monster. Men inget tyder på att människor dåförtiden ansåg att främlingar var mindervärda eller för evigt betingade av sitt ursprung. Som främlingar behandlades de oft ast sämre och de sakande rätt igheter som tillkom infödda medborgare (se kapitel 5, Medborgarskap). Så var till exempel fallet i antikens Grekland och Rom. Men dessa samhällen utvecklade inte några kunskapssystem för att dela in människor eft er utseende, kultur eller ras (se Kristeva 1991; Snowden 1970).


7 R A S I S M

174

Rasdoktriner – från kristendom till biologi

Först från 1400- och 1500-talet och framåt börjar makthavare och auk-toriteter att systematiskt dela in människor i påstått orubbliga raser. Två skeenden är särskilt betydande. Det första handlar om hur kyrkliga och världsliga auktoriteter i Spanien börjar tillämpa principen om ”blodets renhet” (limpieza de sangre) för att förhindra att samhället skulle assimi-lera judar och muslimer. Principen sade att den som var född jude alltid förblev jude, oavsett om han eller hon lät omvända sig till kristendomen. Att vara jude var att ha orent blod och låg status. Samma princip tillämpa-des på muslimska ”morer”, som inte heller de någonsin kunde nå upp till sann spansk identitet. Spanjorerna instift ade sitt imperium som ett slags proto-rasistisk blodsgemenskap.

Det andra skeendet äger rum samtidigt och gäller den inhemska span-ska debatt en om huruvida ”varelserna” som påträff ats i den nyupptäckta världsdelen i väst, sedermera Amerika, var människor eller ej. Två tolk-ningar stod emot varandra. Den ena hävdade att indianerna var kanni-baler, monster och odjur som kunde underkuvas och mördas och i bästa fall arbeta som slavar. Den andra – företrädd av Bartolomé de las Casas – menade att de var människor precis som spanjorerna, besatt förnuft och civilisation och kunde omvändas till kristna undersåtar. De hade heller inget ”orent” blod, utan var som obesudlade barn som behövde kristen, spansk fostran. Att denna fostran innebar slavliknande arbetsvillkor i gru-vor och storgods är en annan sak. En annan sak är också att spanska impe-riet accepterade att afrikaner såldes och behandlades som slavar i den nya världen; deras status var således lägre än ursprungsbefolkningens, vilket rätt färdigades ömsom av att de förslavats i Afrika som låg utanför spansk jurisdiktion, ömsom av Bibelns ytt rande om att afrikanerna härstam-made från Noas son Ham, som var förbannad av Gud. I förhållande till den indianska ursprungsbefolkningen och de afrikanska slavarna kunde renblodiga spanjorer i Amerika betrakta sig själva som en högre kast, en aristokrati till vilken de vann tillträde genom sin blott a hudfärg. Här kom vitheten för första gången att stå för en såväl klassmässig som rasmäs-sig överhöghet som förklarades av blodet. Symptomatiskt nog uppstod denna föreställning om vit makt genom spanjorernas strävan att dominera över judar, muslimer, afrikaner och indianer.


7 R A S I S M

175

Eft er hand förlorade rastänkandet sin förankring i religiösa argument och inrätt ade sig i stället på naturvetenskapens grund. På 1700-talet bör-jade naturvetare inventera naturen och upprätt a kataloger över den syn-liga världens alla aspekter. En av de första ansatserna i denna riktning gjordes av den svenske forskaren Carl von Linné, som i sitt verk Systema naturae (Naturens system) (1735) delade in människorna på samma sätt som djuren och växterna, i arter och varieteter (Broberg 1975). Männis-koarten rymde enligt Linné varietererna europé, asiat, afrikan och indian, samt ytt erligare några monstruösa inslag. Enligt Linné präglades europén av sitt skarpsinne och styrdes av lag, afrikanen av sin lätt ja och styrdes av nycker. Kort senare, år 1776, lade Johann Friedrich Blumenbach i sitt verk De generis humani varietata nativa (Om mänsklighetens naturliga variete-ter) grunden till en rasindelning i fem kategorier som alltjämt anförs ib-land: ”kaukaiser, mongoler, etiopier, amerikaner och malajer”. Till dessa klassifi kationsförsök kom sedan den så kallade ”antropometrin”, konsten att mäta människan, och fysionomin, som hävdade att olikheter i utse-ende, till exempel skallens form, hudens färg eller könsorganens storlek, vitt nade om olikheter i förstånd, medvetande och psyke. Sådan var ramen för det rastänkande som låg fast murad i västerländsk vetenskap vid mit-ten av 1800-talet. Men för att rastänkandet skulle förvandlas till rasism krävdes ytt erligare två ingredienser: framstegstro och byråkrati. Fram-stegstron var delvis vetenskapligt grundad på Charles Darwins upptäckt att livets former utvecklats från lägre till högre former, delvis politiskt be-tingad av den framväxande ekonomiska liberalismens föreställning om ekonomisk tillväxt. Framstegsparadigmet innebar att det vetenskapligt sett föreföll rimligt att svagare raser skulle röjas undan av starkare, och att de starkare hade rätt att breda ut sig på de svagares bekostnad. Byråkra-tin å sin sida var en produkt av den moderna statsapparaten och tillhanda-höll de nödvändiga verktygen för rasdoktrinernas verkställande. Tänkare i fi losofen Michel Foucaults tradition menar att den moderna statens ad-ministration möjliggjorde en så kallad biopolitik, det vill säga en politisk reglering och styrning av människokropparnas indelning, utseende, pla-cering, livslängd och funktioner (Foucault 2010). De antaganden och me-toder som styrt forskarens kunskapsinhämtning övertogs med andra ord av myndigheter för kontroll av befolkningen, så att de grupper som stod i vägen för utvecklingen kunde avskiljas och ibland rent av förintas. Man


7 R A S I S M

176

rätt färdigade metoderna genom att åberopa ett vetande som tog tre sat-ser för givna: (a) mänskliga individer kan av biologiska skäl indelas i olika grupper; (b) dessa grupper är av biologiska skäl inte jämlika ifråga om för-nuft , smak och moral; (c) underlägsna grupper kommer av biologiska skäl att förintas när överlägsna grupper behöver deras livsrum.

Det är således inte av en tillfällighet fi losofen Hannah Arendt be-handlar rasismens och byråkratins – eller biopolitikens – födelse i samma kapitel i sitt verk Th e Origins of Totalitarianism (1951). Mellan rasism, kun-skapsproduktion och samhällsadministration fi nns nämligen ett starkt samband. Allt sedan slutet av 1800-talet åberopar främlingsoviljan undan-tagslöst det ena eller andra kunskapssystemet. Från den tiden daterar sig också myndigheternas systematiska stöd åt samma slags kunskaper, ty förutan dem skulle byråkraterna inte kunna räkna, klassifi cera och kon-trollera befolkningen. Gällande sätt att klassifi cera och disciplinera in-vånarna kan när som helst tas i bruk av dem som vill införa en strängare åtskillnad mellan olika grupper.

Här skulle det föra alltför långt att gå djupare in i rasismens idéhistoria, som är oupplösligt förbundet med det europeiska upplysningstänkandets rationalism och förnuft stro. Sammanfatt ningsvis kan vi trots otaliga varia-tioner urskilja ett par huvudaxlar längs vilka rasismen i olika former sorte-rat personer och grupper. Den första har tjänat till att förvandla religiösa skillnader till tidlösa biologiska enheter. Med dess hjälp har det kristna Eu-ropa avskiljt sig från och bekämpat i första hand judar och muslimer: dett a är antisemitismens och islamofobins axel; som i ett senare skede också ledde till cementeringen av ”ariern”, ”juden” och ”muslimen” som för-ment eviga människotyper. Den antisemitiska rasismen fi ck sin värsta kul-men med nazismen och Auschwitz, och har i tjugohundratalets början sitt främsta utt ryck i det antimuslimska ”kriget mot terrorn”. Den andra är den ibland kallade hudfärgsrasismen, som förespråkat en vit överhöghet och ställt vita mot svarta som motpoler i utvecklingen. Den har sitt ursprung i slavsystemet på den nya världens – Amerikas – plantager; fi ck sin största omfatt ning i den transatlantiska slavhandeln från 1600- till 1800-talet och den europeiska koloniseringen av Afrika i slutet av 1800- talet, och nådde sina värsta utt ryck i segregeringen i USA:s sydstater under 1900- talet och Sydafrikas apartheidsystem som bestod ända till 1991.


7 R A S I S M

177

Rasismen som diskriminering och ideologi

Vi tänker oss gärna att det var rastänkandet som ledde till en politik där vissa individer kunde avskiljas och sedan exploateras eller förintas. Men här måste vi återigen vända på perspektivet. För lika oft a eller oft are var det tvärtom behovet av att exploatera och förinta vissa individer och grup-per som ledde till att rastänkandet uppstod och förvandlades till ett verk-tyg för en rasistisk politik och till en rasistisk världsåskådning.

Rasismens historia ska därför inte bara ses som ett knippe idéer och doktriner som kan studeras idéhistoriskt, utan den handlar lika mycket om hur olika diskrimineringssystem utarbetas och förändras, med tillhö-rande institutioner, regler, lagar och mekanismer som fördelat rätt ighe-ter och skyldigheter åt människor på grundval av ras, kultur och etnicitet. Centrala faktorer i sammanhanget har varit behovet av att skaff a billig ar-betskraft , reglera invandring och migration samt bestämma vilka som kan komma ifråga för medborgarskap med tillhörande privilegier (se vidare kapitel 2, Migration, respektive kapitel 5, Medborgarskap).

Men inte ens då skulle vi få en fullständig bild, för till bilden av ra-sismen som vetenskaplig doktrin och som diskrimineringsapparat eller sorteringsmaskin måste vi tillfoga bilden av rasismen som ideologi eller identitetskapande idé, med stor betydelse för sammansvetsningen av et-niska, nationella och kulturella gemenskaper. Bakom rasismen och ras-tänkandet fi nns med andra ord vad Benedict Anderson (1993) kallat en ”föreställd gemenskap”, som genom att beteckna andra som onormala, orena och onda befäster bilden av den egna gemenskapen som normal, ren och god. Det innebär att rasismens historia också skulle kunna skrivas som ”rasisternas historia” – som en historia om de samhälleliga gemen-skaper som funnit det viktigt att praktisera rasism och dela in dem som inte tillhör den egna gemenskapen i raser, kulturer och etniska grupper. I det perspektivet har rasdiskrimineringen sett olika ut – och har haft olika måltavlor eller objekt – beroende på om de som upprätt hållit den, rasis-mens subjekt, utgjort en religiös gemenskap, en utvald klass, en imperie-makt eller en nation, och förstås också beroende på vilken religion, klass, nation eller imperiell makt det varit fråga om.

Håller vi oss till det svenska exemplet står det klart att det under de se-naste århundradena förekommit en rad rasistiska diskrimineringssystem,


7 R A S I S M

178

som vi strax ska ge exempel på, med vilkas hjälp den svenska staten el-ler enskilda intressegrupper avvisat grupper som inte betraktats som delar av nationen eller ansett s hota dess inre sammanhållning och värden. Så-väl hudfärgsrasismen som antisemitismen och islamofobin har en fram-trädande plats i landet och har påverkat diskussionen om svensk kultur, invandring och samhällsförändringar i allmänhet. Likaså präglas Sveri-ges historia av långvarig rasistisk diskriminering mot sådana som pekades ut som ”zigenare” och ”tatt are”, det vill säga romer och resande. (Hazell 2011; SOU 2010: 55) Viktig för den svenska nationalstatens sammanhåll-ning var länge också att samerna stött es ut och defi nierades som ett mer primitivt naturfolk. Under kortare eller längre tid har också andra minori-tets- och invandrargrupper utsatt s för svenska statens och civilsamhällets rasistiska förtryck och diskriminering, vilket blockerat deras tillgång till medborgerliga rätt igheter i paritet med andra och även inneburit förned-ring, fysiska kränkningar och våld (de los Reyes & Kamali 2005). När det gäller det vetenskapliga rastänkandet, som länge gav legitimitet åt koloni-sering, folkutrotning, övergrepp och etniskt förtryck, hade Sverige länge en särställning i och med bildandet 1921 av Statens institut för rasbiologi i Uppsala. Här utvecklades metoder för att mäta och studera den svenska ”folkstammen”, samt föreslå åtgärder för dess förädlande. Sådana åtgärder handlade främst om att hindra individer med påstått lågvärdigt genetiskt material – till exempel ”zigenare”, ”afrikaner” och ”judar”, men även ”alko-holister”, ”sinnesslöa” och ”kriminella” – från att fortplanta sig eller para sig med individer med ”bätt re” anlag. I Sverige fanns alltså fram till 1958, då institutet uppgick i Uppsala universitets forskning i genetik, en statlig institution som inte bara tillämpade en biologiskt rasistisk samhällsförstå-else och människosyn, utan också arbetade aktivt för att fördjupa, främja och förmedla den (Broberg 1995).

Eft er andra världskriget och med nazismens folkmord i färskt minne enades Förenta nationerna om att ingen får diskrimineras på rasistisk grund och att ingen forskning stöder att olika raser är överlägsna eller underlägsna. I deklarationen om mänskliga rätt igheter från 1948 slog FN också fast varje människas frihet och jämlikhet, samt ett antal rätt igheter som tillkommer var och en ”utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfatt ning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt” (FN 1948).


7 R A S I S M

179

Nyrasismen

Offi ciellt har alltså rasismen avskaff ats genom lagar och konventioner från 1950-talet och framåt. Likafullt fi nns rasismen kvar – människor kränks, diskrimineras och missgynnas på grund av sitt ursprung, sitt utseende och sin etnicitet. I dagens Sverige och Europa leder inte minst hudfärgsrasis-men, antisemitismen och islamofobin till att stora befolkningsgrupper de facto saknar samma rätt igheter som andra, trots att de enligt lagen är be-rätt igade till dem. Denna diskriminering sker inte längre med hänvisning till att de tillhör andra, underlägsna raser. Överordningens och underord-ningens kategorier har bytt förtecken. I Europa dras gränsen nu för tiden snarare mellan ”infödda” och ”invandrare”, och anmärkningsvärt nog är en mörkhyad person med sitt ursprung utanför västvärlden oft a lika fast-låst i invandrarkategorin som förr en människa som i Blumenbachs sys-tem klassades som ”afrikan”, ”mongol”, ”amerikan” eller ”malaj”, medan däremot en invandrare av den ras som Blumenbach kallade ”kaukasisk” har lätt are att förvandlas till svensk. Numera hävdas det inte heller att den ena eller andra etniska gruppen eller rasen är mer eller mindre värd än en annan. Däremot hävdas det oft a att etniska grupper och kulturer är olika och inte utan vidare kan blandas med mindre än att det leder till sociala konfl ikter.

Många forskare har därför kommit att tala om en ny sorts rasism – den har kallats kulturrasism, nyrasism, diff erentialistisk rasism (i motsats till hierarkisk) och etnotism eller rent av mångkulturell rasism (se Balibar & Wallerstein 2002; Taguieff 1987: 230-240; Mott uri 2007). Den känneteck-nas av att den inte åberopar biologin och inte i sig värdesätt er olika folk-grupper olika, men den leder ändå till samma konsekvenser som äldre tiders rasism: vissa grupper exkluderas och exploateras. Denna nyrasism tar för givet att varje kultur är ett eget universum, och att varje individ hör hemma i någon, men aldrig några, av kulturerna. Om diskrimineringen ti-digare åberopade skillnader mellan raserna, försvaras den idag med hän-visning till kulturbarriärer. Vad som i går hett e rashierarkier kallas i dag kulturskillnader. Eft ersom kulturgränserna för många västerlänningar sam-manfaller med nationens eller den europeiska gemenskapens gränser, är det den utomeuropeiska invandringen som utgör problemet, vilket bety-der att alla de frågor som tidigare påstods gälla ”rasen”, numera sorterar under rubriken ”invandring.


7 R A S I S M

180

I dagens rasism har alltså kulturen, som Paul Gilroy (1987) skriver, förvandlats till ett slags pseudobiologisk gemenskap. Till grund för dett a ligger inte längre som förr vantolkningen av biologin, utan snarare van-tolkningen av kulturantropologin. Tack vare den kan ”kultur” pekas ut som en stabil och oföränderlig enhet, vilket betyder att dess bärare, de som lever i kulturen, hyser en stabil och oföränderlig vilja att bevara och försvara sin gemenskap mot främmande inslag. Främlingsoviljan betrak-tas alltså som en ofrånkomlig del av människans natur. För att förhindra att den löses ut i våld och konfl ikter bör man undvika att ”blanda” kultu-rer. Rasismen av i dag har oft a samma drag av etnisk separatism och pu-rism som gårdagens biologiska paradigm.

Rasismens historiska funktion

Somliga forskare menar att rasismens historiska utt ryck grovt taget fyllt två funktioner: dels att hålla samman och stärka den egna gruppen ge-nom att knyta den till en särskild kollektiv identitet, dels att möjliggöra en exploatering av andra grupper genom att tillskriva dem en avvikande och ”sämre” identitet. Enligt Filosofen Anthony Appiah (1989) måste vi skilja mellan inre och ytt re rasistiska doktriner. Den ytt re, låt oss säga utåt-vända doktrinen, vänder sig utåt och pekar ut andra grupper som under-lägsna raser. Den gör gällande att varje ras har en särskild identitet. Varje identitet står för vissa moraliska kvaliteter som kan bedömas enligt en all-mängiltig värdeskala. Eft ersom individens rasmässiga identitet etikett erar vederbörande som mer eller mindre moraliskt högtstående, förnuft ig och mänsklig, förtjänar han eller hon att behandlas däreft er.

Den inre eller inåtvända rasdoktrinen däremot förnekar att det fi nns några normer som gäller för alla kulturer. Varje rasidentitet har sin unika status, sin egen inneboende kvalitet som inte kan jämföras med andra ra-sers egenskaper. I praktiken innebär den inåtvända rasismen att medlem-marna av den utvalda gruppen handlar som om den vore överlägsen andra. Dessa rasismens bägge urtyper återfi nns också hos samhällsvetaren Pierre-André Taguieff (1987: 163–170). Han menar att den utåtvända rasismen uppstår genom en process han kallar hétéroracisation: man vänder sig utåt och rasifi erar ”de andra” som underlägsna raser. Mot dett a ställer Taguieff


7 R A S I S M

181

en autoracisation: man vänder sig inåt och upphöjer sin egen gemenskap till en utvald ras.

Den utåtvända rasisten ser sig kort sagt som Människa med stort M. Han går fri från de tecken på underlägsenhet och svaghet som bränts in i huden på andra människors kroppar. Han förkroppsligar normen, regeln och idealet. De andra förkroppsligar abnormiteten, undantaget och avar-ten. Hans grupp är därför den enda som kan tala i de allmänmänskliga vär-denas namn. I kraft av dessa förment neutrala värden tar han sig rätt en att beskriva de andra, indela dem i raser och tillskriva dessa raser ett minder-värde för att sedan exploatera dem. Det är dett a slags rasism som har rätt -färdigat kolonialism och slaveri.

Den inåtvände rasisten betraktar sig först och främst som arier, svensk, serb eller dylikt. Han vårdar och vördar sitt kännemärke, sin rasmässiga identitet, sin ariskhet. För honom existerar inga neutrala eller objektiva värden. Hans ras är i sig det objektiva och allt överskuggande värde som vägleder alla hans handlingar. Han erkänner ingen hierarki av samexiste-rande raser, utan bara den absoluta skillnaden mellan den ”utvalda” rasen och ”de andra”. Dett a leder till ett permanent krig som inte kan upphöra förrän hans ras har förintat alla som inte hör dit. Den inåtvända rasismen är en folkmordsideologi.

Dessa bägge typer förblir givetvis abstraktioner som i praktiken blan-das och åberopas av vitt skilda grupper och gemenskaper. Fördelen är att de klargör hur rasismen har sin rot i oförmågan att hantera skillnader mel-lan den egna gruppen och ”de andra”.

Att förklara rasismenHistorien visar alltså att den hierarkiska uppdelningen av mänskligheten i överordnade och underordnade, god och onda, civiliserade och barba-rer har en lång historia. Den ”vetenskapliga” rasismen som delar in män-niskor i raser enligt påstådda biologiska skillnader och ställer den vita rasen högst i hierarkin har å sin sida djupa rött er i det moderna Västerlan-dets rationella vetenskap och moralfi losofi ska tankevärld. I kombination med den koloniala maktutövningen har dett a lagt grunden för öppna eller dolda rasistiska föreställningar och handlingar som alltjämt förekommer i vår egen samtid.


7 R A S I S M

182

Återstår att förklara hur och varför rasismen fortsätt er att verka i an-dra former även i dagens samhälle. Den biologiska föreställningen om att människor kan delas in i olika raser är numera grundligt vederlagd av så-väl biologer som andra forskare (Gould 1996). Dessutom har alla grym-heter som under andra världskriget genomfördes i den ”vetenskapliga” rasismens namn gjort rasismen moralisk oacceptabel. Ändå delas männis-kor alltjämt in i grupper som rangordnas i hierarkier. I dagens Sverige och Europa pekas migranter och deras barn ut som icke önskvärda av höger-extrema partier och grupper. De att ackeras och mördas på våra gator. När de söker bostad får de oft a veta att majoritetsbefolkningen inte önskar ha dem som grannar, därför att ”de” inte är som ”vi”, därför att de har en ”an-nan kultur”, eller därför att de är svarta eller muslimer (Molina 1997). När de arbetar får de oft a lägre lön än genomsnitt et. I den mjuka versionen av nutidsrasismen har dessa individer inte samma värde som majoritetsbe-folkningen. Deras utbildning och färdigheter bedöms inte vara likvärdig med andras och därför fi nner de sig hänvisade till mindre eft ertraktade, hårda och smutsiga arbeten eller till arbetslöshet (Behtoui 2006).

Den mänskliga naturen och psykologin

En förklaring som ibland ges till rasismens fortlevnad är den som hänvisar till den mänskliga naturen. Enligt denna förklaring är det ”naturligt” att vi värnar om våra egna gentemot de andra. Ta till exempel argument från hö-gerextrema partier, som menar att de försvarar sina landsmäns rätt igheter i förhållande till utlänningar och invandrare (se kapitel 8, Högerpopulism). Svagheten med dett a argument är att defi nitionen av ”landsmännen”, den egna gemenskapen, är oklar. Finns det något naturligt samband – biolo-giskt eller av annan art – mellan de individer som defi nieras som ”våra egna”? Vilka tillhör i så fall denna grupp? Är det de som är födda i landet? Eller fi nns andra kriterier som skiljer ”våra egna” från alla ”de andra” som också bor och arbetar i landet? Ska barn till invandrare som är födda och uppvuxna här betraktas som ”de andra” eller som delar av ”oss”?

Svenska folket är en gemenskap som består av individer med en mängd olika egenskaper vad gäller kön, religion, klass och mycket annat. De som utvandrade till USA i slutet av 1800-talet såg sig som smålänningar eller


7 R A S I S M

183

skåningar snarare än svenskar. Kvinnor och arbetare var inte från bör-jan fullvärdiga medlemmar av denna gemenskap. Infl ytt ade hamnarbe-tare från Dalarna som bodde och jobbade i södra Stockholm i slutet av 1800- talet betraktades dåförtiden som ”de andra”: de utmålades som en smutsig, obildad och ociviliserad folkmassa (Sheiban 2002). Svenska fol-ket är med andra ord en gemenskap som genomgått stora förändringar under de senaste århundradena och som alltjämt förändras. Därför är uppdelningen av landets befolkning mellan å ena sidan ”våra egna” och å andra sidan ”de andra” ett resultat av ett politiskt projekt, och minst av allt en följd av den mänskliga naturen. Hur vi defi nierar ”våra egna” är avgö-rande för att hur vi beter oss gentemot ”de andra”.

En närbesläktad förklaring i sammanhanget är xenofobi eller hetero-fobi. Xenos och heteros är grekiska ord för ”främling” respektive ”annan” eller ”annorlunda”, medan fobi betyder rädsla eller skräck. Xenofobi eller heterofobi – ”främlingsrädslan” samt ”rädslan för det annorlunda” – är en-ligt denna förklaring något som förekommer hos alla människor. Denna förklaring är oft a vanlig i teorier om högerpopulism (se kapitel 8, Höger-populism). Att till exempel vita européer är fi entligt inställda till invand-rade människor från andra länder skulle enligt denna förklaring bott na i rädslan för människor, kulturer och beteendemönster som de tidigare inte haft kontakt med. Men empiriska studier visar att det inte är alla främ-lingar som betraktas som hot eller hatobjekt (Karakayali 2009). Uppfatt -ningen om individer som har invandrat till Sverige från exempelvis USA eller Japan är en helt annan än uppfatt ningen om dem som kommit från Turkiet eller Th ailand.

Det avgörande är med andra ord inte rädslan för främlingar, utan att ”främlingarna” rangordnas och att de beroende på vilken rang de tillskrivs möts av mer eller mindre förakt eller avståndstagande. Varför är vita eu-ropéer sällan rädda för människor i Turkiet eller Th ailand när de semes-trar i dessa länder? Varför blir de rädda när de träff ar dem i sitt hemland? Snarare än att betrakta rädslan för främmande som en naturlig mänsk-lig egenskap, bör vi fundera på varför människor från olika delar av värl-den sorteras in på olika nivåer i en hierarki beroende på deras härkomst. I denna klassifi cering kommer folk från fatt igare delar av världen gärna att betraktas och avvisas som farliga, ociviliserade och grova.


7 R A S I S M

184

Rasism förklaras ibland också som ett aggressivt beteende som före-kommer hos vissa avvikande och sjuka individer som lider av psykiska störningar (paranoia eller narcissim orsakade av sexuella förträngningar i tidigare skeden av livet). De som begår grymma handlingar mot ”de an-dra”, skriver grova utt alande om invandrare eller skapar främlingsfi ent-liga partier är enligt dett a synsätt psykiskt störda personer (Alexander & Jay 2009). Men om vi betraktar rasistiska handlingar som utt ryck för av-vikande och onormala personligheter reducerar vi rasismen till kvarle-vande arkaiska och primitiva tankesätt som saknar plats i det liberala och civiliserade samhället. Det är till exempel vanligt att medierapporteringen framställer rasister som lågutbildade, perversa eller naiva människor utan demokratisk mognad. Empiriska studier om individer som deltagit i folk-mord och andra brutala handlingar, till exempel i nazismens Tyskland, vi-sar dock att de knappast var psykisk störda utan normala individer som utförde förfärliga handlingar i en välutvecklade västerländsk stat med ra-sistisk ideologi (se t.ex. Katz 2004). Det var alltså inte avvikande och sjuka individer som mördade miljontals människor; handlingarna begicks tvärtom av normala och vanliga människor som hade mobiliserats av en brutal politisk ideologi. Gentemot den förklaringsmodell som ser rasis-tiska fördomar som ålderdomliga och patologiska företeelser kan vi också hänvisa till Th eodor Adornos argument att det är själva den västerländ-ska rationalismen som har konstruerat judar och romer som ”de andra” så till vida att de kommit att betraktas som primitiva och därför som svåra el-ler omöjliga att assimilera i den moderna nationalstaten (Adorno & Hork-heimer 1986).

En likartad förklaringsmodell är syndabocksteorin, med sin grund i René Girards tänkande (2007). Enligt denna teori uppkommer rasis-men bland underordnade individer och grupper som saknar möjlighet att komma till rätt a med orsaken till sina frustrationer och sin vrede. Då projicerar de i stället sin aggression – gärna uppmuntrande av sina poli-tiska ledare – mot andra, redan stigmatiserade grupper i samhället. Svarta amerikaner, judar, invandrare eller andra minoritetsgrupper kan på dett a sätt bli en måltavla och utpekade som syndabockar för att arbetslöshe-ten ökar, konkurrensen hårdnar eller priserna går upp (se även kapitel 8, Högerpopulism). Enligt dessa syndabocksteorier är aggressiva rasistiska budskap och handlingar resultat av att stora samhällsgrupper ser sina vill-


7 R A S I S M

185

kor försämras varpå de försvarar vad de har eller säkrar sin överlevnad ge-nom att lägga skulden på en minoritet som får klä skott för svårigheterna. Det som försummas i dessa modeller är återigen den politiska mobilise-ring som demoniserar och stigmatiserar minoritetsgrupper och pekar ut dem som orsak till de arbetslösas eller fatt igas förtvivlan och elände. Ty sådana frustrationer måste inte nödvändigtvis leda till aggressiva hand-lingar mot till exempel judar eller muslimer. Under hela 1800-talet utsat-tes judar i Tsarrysland för blodiga förföljelser och våld från landets fatt iga. Dessa så kallade pogromer var sanktionerade av den politiska makten, och ordningsmakten ansträngde sig knappast för att skydda de angripna. När samma fatt iga sedan mobiliserades av socialister i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet kom de i stället att betrakta judar och andra minorite-ter som allierade i kampen mot tsarens envälde.

En annan förklaringsmodell för rasistiska handlingar tar fasta på stere-otypiska fördomar. Skapandet av stereotyper (Allport 1954) defi nieras här som ett slags informationsbearbetning som aktiveras när människan har tillgång till antingen för små eller för stora mängder av information. Med stereotyper generaliseras vissa egenskaper som observerats hos vissa in-divider som anses tillhöra en viss grupp (tänk till exempel på stereotypen som säger att invandrarungdomar tenderar att vara aggressiva och brott s-benägna). Därmed skapas en negativ bild av gruppen i fråga, och denna negativa bild kan i sin tur påverka alla individer som uppvisar drag som anses sammanfalla med stereotypen. Till denna förklaringsram kan vi också räkna den ekonomiska teorin om statistisk diskriminering (Phelps 1972): i och med att det är svårt och kostsamt för en arbetsgivare att fast-ställa de olika arbetssökande individernas produktivitet och kvalifi katio-ner, kommer egenskaper som är lätt a att observera (som utseende eller namn) att ligga till grund för anställningsbeslutet. Teorin visar hur ste-reotypiska fördomar leder till direkt rasmässig diskriminering, eft ersom arbetsgivaren de facto kommer att fatt a sina beslut utifrån negativa eller positiva förväntningar på olika stereotyper.

Det sägs oft a att botemedlet mot rasism är kunskap och information, till exempel genom medborgarupplysning och utbildningsprogram. Ra-tionell kunskap påstås kunna bekämpa de oförnuft iga kraft erna och säkra demokratin. Det stämmer förstås till viss del. Men vad som förbises i dett a resonemang är samhällslivets strukturella dimensioner. Som vi redan sett


7 R A S I S M

186

är rasismen inte bara en interpersonell process, något som fi nns mellan människor, utan är oft a inbyggd i samhällets normer och rutiner (Cohen 2002). Vissa stereotyper, som överdriver såväl likheterna inom en kon-struerad grupp, t.ex. ”invandrarungdomar”, som olikheten mellan denna grupp och andra grupper, kan vara en del av många människors vardag-liga uppfatt ningar och därmed styra en rad olika beslut. Men vi får inte glömma att det fi nna båda negativa och positiva stereotyperingar. Vad som förbises i de teorier som förklarar rasismen som en fråga om kollek-tiva sociala stereotyper är frågan varför vissa grupper förknippas med ne-gativa stereotyper, andra med positiva. För att förstå vad som ligger bakom en sådan mekanism får vi söka andra förklaringsmodeller.

Ras och etnicitet som sociala konstruktionerBegreppet ras och etnicitet har stora likheter med varandra. Huruvida systematiska distinktioner och gränsdragningar mellan ”oss” och ”de an-dra” utrycker sig i ”ras” eller ”etnicitet” beror på sammanhanget. I ang-loamerikanska sammanhang sätt s fokus oft a på skillnader mellan olika rasgrupper. I Sverige däremot används gärna ”etnicitet” och etniska in-delningar när gränser dras gentemot migranter och andra minoritets-grupper. Enligt Aleksandra Ålund (2000: 29) har begreppet etnicitet (som i antiken anspelade på vildar, folk av annan tro, utanförstående och kulturella främlingar) behållit sin ursprungliga konnotation. Det åsyft ar ”kulturellt främmande; grupper med minoritetsstatus, lägre klass eller just migranter”.

Som vi redan betonat är forskare idag överens om att ras och etnicitet inte är naturliga klassifi ceringar. Men det fi nns två olika sätt att defi niera dem, primordialism och socialkonstruktivsm (för en mer utförlig diskus-sion om skillnader mellan dessa två perspektiv, se kapitel 2, Etnicitet, respektive kapitel 4, Diaspora). Det primordiala synsätt et tenderar att be-trakta ras eller etnicitet som kategoriseringar med objektiv grund i olika folkgruppers samhällssystem och historiska erfarenheter. Det socialkon-struktivistiska synsätt et däremot menar att det inte fi nns några objektiva grunder utifrån vilka människor kan delas in i raser och etniska grup-per. Så menar till exempel Th omas Hylland Eriksen (2002:21) att etnici-tet eller ras helst ska förstås som ”en aspekt av en relation”, inte som ”en


7 R A S I S M

187

egenskap hos en grupp”. Dessa kollektiva identiteter skapas inte i isole-ring utan i kontakt och konkurrens mellan olika grupper. De olika etniska grupperna säkrar sin sammanhållning med hjälp av myter om gemensamt ursprung, som i sin tur kan åberopa geografi skt territorium, språk, reli-gion, historia, traditioner eller andra identitetsskapande och särskiljande fenomen. Men vilka dessa myter än är, så fungerar de alltid som ideolo-gier som svetsar samman människor till kollektiv och som vidmakthål-ler eller förändrar kollektiven när de sociala förutsätt ningarna förändras. Dett a innebär i sin tur att etniciteten är i ständig förändring och att grän-serna för vilka som räknas in i eller utesluts från den etniska gruppen också varierar. Oavsett om dessa grupper, i likhet med myterna eller ideo-logierna som håller dem samman, har skapats av historiska omständighe-ter, av strategiska aktörer eller uppstått ur politiska projekt, så är de alltid konstruerade (Barth 1969). Samma idé anförs av Abner Cohen (1974) som skriver att etniska ideologier uppstår av två skäl, för det första därför att de erbjuder lösningar på ”livets eviga problem” (frågor om ursprung, öde och meningen med livet), för det andra fyller de en praktisk funktion, som ett redskap i konkurrensen med andra grupper om knappa resurser. Cohen betraktar etnicitetens kulturella aspekter som underordnade dess sociala funktioner. Han defi nierar etnicitet som en speciell form av infor-mell politisk organisation där kulturella gränser åberopas i syft e att säkra gruppens resurser. Hur gränser upprätt hålls mellan grupper beror alltså inte på några ”objektiva” kulturella skillnader utan på hur gruppen orga-niserar sig socialt.

Utgår vi från det socialkonstruktivstiska perspektivet, handlar kon-struktionen av en etnisk eller rasmässig grupp med andra ord om utform-ningen av en gruppidentitet. En sådan identitetskonstruktion kan vara internt initierad eller extern, det vill säga påtvingad gruppen utifrån. Ex-empel på det sistnämnda är de individer som eft er andra världskriget kommit från olika delar av världen till europeiska länder och som först ka-tegoriserades som ”utlänningar” och därpå som ”invandrare”, och vilkas barn i många fall också kategoriseras som invandrare trots att de är födda och uppvuxna i de europeiska länderna ifråga. Identitetsskapande pro-cesser handlar om att etablera skillnader och dra gränser gentemot andra. Att vara man, svensk och av medelklass indikerar att andra till exempel är kvinnor, invandrare och av arbetarklass. Varje identitet avgränsar de ”lika”


7 R A S I S M

188

från de ”olika”, så att de som liknar varandra räknas in i gruppen medan de som är olika och avvikande utesluts från den. Men här ska man komma ihåg två saker. För det första, att de likheter och olikheter som aktiveras är godtyckliga, och att ingen av dem kan ses som ett utt ryck för en bestän-dig kultur, än mindre en ras. För det andra, att lojalitet gentemot den egna gruppen inte innebär en fi entlig inställning till dem som är uteslutna från den. Det fi nns gott om exempel som handlar om tolerans, samarbete och öppenhet mot andra grupper när en identitet skapas (Ratt ansi 2007).

Identiteter handlar också om maktpositioner, om att bestämma el-ler styra över andra i den sociala processen. Ta till exempel en sjuksköter-skas yrkesidentitet – vad den innehåller och vad vi förknippar den med är ett resultat av en lång process av förhandlingar, konfl ikter och kompro-misser där sjuksköterskeyrkets karaktär mejslats ut genom avgränsningar gentemot andra yrkesidentiteter, till exempel (den överordnade) läkari-dentiteten, men också genom påverkan från statliga institutioner, religiösa organisationer och en rad andra fenomen.

Som dett a exempel visar är identiteter inte givna en gång för alla, utan alltid i förändring. Att vara fi nländare i Sverige på 1950- och 1960-talen var inte detsamma som att vara det i dagens Sverige. På den tiden innebar det oft a att man förknippades med en underklass av främlingar som bodde i vad författ aren Susanna Alakoski kallar Svinalängorna (2006). Till allt dett a kommer också att människors identitet alltid är en sammansätt ning av olika erfarenheter, tillhörigheter, funktioner och roller. Man kan säga att identiteten är en hybrid – fl erdimensionell, sammansatt och mångfal-dig. En människa har i själva verket fl era identiteter, till exempel som man, invandrare, tjänsteman, homosexuell, svensk medborgare, buddist och politiskt liberal. Vilken del av dessa identiteter som är mest framträdande beror på vilket sammanhang personen befi nner sig i. Dessa olika identite-ter bildar inte heller nödvändigtvis en harmonisk enhet. Manliga respek-tive kvinnliga arbetare samt infödda respektive invandrade arbetare kan ha olika inställningar till varandra (sympatiska eller fi entliga) beroende på vilken del av deras identiteter som aktiveras – den som skiljer dem åt, det vill säga den som har att göra med genus och etnicitet, eller den som för-enar dem, det vill säga i dett a fall den som har att göra med deras klass.


7 R A S I S M

189

Rasifiering och etnifieringVi har redan sett att rasismen förekommer i många former, använder sig av olika argument och åberopar olika skäl till att människor bör de-las in i grupper och separeras. Som Stuart Hall (1996b) och David Th eo Goldberg (1990) påpekat kan vi inte se den som ett tidlöst fenomen, utan måste erkänna att den antar olika former allt beroende på i vilket sam-hälle, i vilken historisk situation och bland vilka den framträder.

För att understryka denna föränderliga karaktär används numera be-greppen rasifi ering och etnifi ering. De framhäver att rasistiska idéer har olika former och att dessa olika former är resultat av sociala och historiska processer som gör att vissa grupper skiljs ut och behandlas som ”annor-lunda” (Miles 1993). Rasifi eringens process innebär ett särskiljande: sam-tidigt som ”de andra” skapas, skiljs ut och ställs utanför, så skapas även ”det egna” och ”vi själva” – den grupp och gemenskap som står innanför.

Begreppet rasifi ering ger möjlighet att analysera hur biologiska och kulturella element och associationer oft a blandas i olika särskiljande el-ler diff erentierande praktiker, och hur dessa varierar beroende på om de förekommer i exempelvis nyhetsförmedling, samhällsdebatt , politik, pri-vata utt alanden, arbetslivet, skolan, skönlitt eratur, fi lm eller musik. Att använda dett a begrepp är också att rikta sökljuset åt ett nytt håll. I stället för att fi xera dem som anses tillhöra olika etniska grupper granskar man hur makten och normerna i samhället befästs genom ständiga gränsdrag-ningar – en rasifi ering och etnifi ering – där skillnaden mellan den egna ge-menskapen och ”de Andra” återskapas (Small 1994).

Begreppet rasifi ering betonar de sociala och psykologiska proces-ser som ligger bakom kategoriseringen av människor i olika grupper. Det innebär därför att ras och etnicitet inte ska ses som fasta eller naturliga fe-nomen, utan som resultatet av hur individer blir betraktade och klassifi ce-rade. Ett intressant exempel kan vi hämta från Robin Cohen (1994:194) som betonar att irländska immigranter i USA inte skiljde sig utseende-mässigt från engelska invandrare eller vita amerikaner. Ändå betrakta-des irländska invandrare i USA länge som människor av en annan ras; de blev ”rasifi erade” och föll off er för rasistiska handlingar. De beskrevs som ”långpannor, lata, vilda, barbariska och bestialiska” (Ratt ansi 2007:39).


7 R A S I S M

190

Ett annat exempel är den nazistiska antisemitismen. I mellankrigstidens Tyskland beskrevs den judiska befolkningen, som hade levat mycket länge i landet och intog en framträdande plats i dess konstnärliga, off entliga och ekonomiska liv, i allt högre och mer aggressiva tonlägen som parasiter som exploaterade de påstått vanliga, hårt arbetande och hyggliga tyskarna. Ville de judiska grupperna bevara sin kultur och undvika assimilering, fram-ställdes de som ett ytt re hot mot den ”ariska rasen”. Mot de stora judiska grupper som tvärtom var fullständigt assimilerade riktades den motsatt a anklagelsen om att de hotade att lösa upp den ariska rasen inifrån.

Ytt erligare en fördel med begreppen rasifi ering och etnifi ering är att vi lätt are undviker den förenklade uppdelningen mellan rasister och icke-rasister. I stället fäster vi uppmärksamheten på de processer där vi alla är mer eller mindre inblandade, och inte sällan på ett tvetydigt och motsä-gelsefullt sätt (Ratt ansi 2005). Inga individer är ”rena” rasister, eft ersom alla människor är mott agliga för olika idéer och sätt att handla. I ett sam-hälle där idéer om alla människors jämlikhet och rätt visa är väl förank-rade, påverkas även de påstådda rasisterna av dessa värden. Inte heller kan samhällsinstitutioner som skolor, arbetsplatser och polis vara heltigenom rasistiska, av den enkla anledningen att de även rymmer individer, tankar och verksamheter som motarbetar rasismen. Det pågår med andra ord hela tiden en strid mellan olika idéer inom samhällets olika organisationer.

Rasifi eringen säger oss också att rasismen aldrig är enbart rasism, utan alltid sammanvävd med processer som orsakar underordning på grund av klass, genus och sexualitet, vilket vi såg redan i det inledande exemplet om Nella Larsen. Jämför vi till exempel hur svensk skolpersonal bemöter en pojke från en lågutbildade, nyanländ och arbetslös invandrarfamilj med hur samma personal bemöter en fl icka från en högskoleutbildad och eta-blerade medelklassfamilj med invandrarbakgrund ser vi att olika former av kategorisering av individer läggs ovanpå varandra (se även kapitel 6, In-tersektionalitet).

Stigmatisering och underordningAtt rasifi eringen skapar etniska grupper som tillskrivs särskilda grupp-egenskaper betyder inte nödvändigtvis att gruppen i fråga tilldelas en negativ profi l och får en underordnad position i samhället. Som vi såg i


7 R A S I S M

191

resonemanget om stereotypiska fördomar tidigare kan det också vara tvärtom, som när asiatiska studenters överrepresentation vid USA:s topp-puniversitet förklaras med asiaternas medfödda begåvning och stränga självdisciplin (Lee 1996). Dett a är en rasifi ering i positiv bemärkelse (ibid.). När rasifi eringen av en grupp däremot leder till att den får en underordnad position kan begreppet stigmatisering användas. Alla tecken på tillhörighet till den underordnade gruppen blir då ett stigma för var och en som bär dem, till exempel genom sitt utseende eller sitt namn.

I ett samhälle som är organiserat genom en uppdelning av folk på grund av deras ras eller etniska tillhörighet lär man sig redan från barn-domen att känna igen sådana stigma och den diff erentiering de innebär, skriver Richard Jenkins (1994: 204). Barnen lär sig att de hör till den ena eller andra gruppen. Genom förståelsen av skillnader mellan olika grup-per, ”utvecklas en självkänsla och en känsla om de andra som blir en del av individens orefl ekterade habitus”. Det fi nns grupper som bär på ett stigma av underordnad etnisk tillhörighet, identiteter som är skamliga, skriver Erving Goff man (1963: 5). Konsekvensen är att individer som inordnas i de stigmatiserade grupperna ser sina livschanser minska. Trots att de stig-matiserade innerst inne vet att de är hela människor som alla andra, får omgivningens reaktioner och signaler dem att tvivla på saken. De anam-mar på så vis de ”normalas” perspektiv – och lär sig i socialiseringsproces-sen att tvivla på sin förmåga och sitt värde.

Goff mans teori handlar framför allt om synlighet och människors fy-siska egenskaper, alltså de som vi först lägger märke till när vi träff ar en person (Sayad 2004:260). Mer än andra underordnade grupper blir da-gens invandrare i västeuropeiska länder identifi erade med sina kroppar, som oft a främst är arbetande kroppar. Invandrarnas utseende och språk-bruk, deras klädsel och beteenden, deras gester, kroppshållning och till och med deras behåring (mustascher, mörkt hår) och deras namn – allt dett a ger ”de normala” en anledning att stigmatisera dem. Och som Goff -man betonar är den stigmatiserade kroppen den som är allra svårast att förändra.

I och med att de stigmatiserade avviker från normen kommer de-ras underordnade position att rationaliseras och framställas som en följd av deras påstådda inre karaktär, till exempel att de har låg intelligens, ål-derdomliga kulturvanor, ovilja att arbeta eller alltför starka och hetsiga


7 R A S I S M

192

lidelser. De stigmatiserade kan bli uteslutna, underordnade, exploaterade eller utsatt a för trakasserier, våld och diskriminering. Diskrimineringen sker inte enbart i formella relationer, till exempel när någon söker arbete eller bostad, utan också i informella relationer som vänskap och äktenskap (Loury 2002). Oskrivna regler avråder från äktenskap med stigmatiserade personer. Sådana individer är i ”de normalas” ögon inte lika att raktiva att ha som vänner. De är inte heller välkomna som grannar eft ersom bostads-områdets rykte försämras och fastighetspriserna faller när de fl ytt ar in. Om dett a mönster inte motarbetas både socialt och politiskt kan stigmati-seringsprocessen reproduceras över generationer på samma sätt som skett med svarta i USA.

Men stigma är på samma gång föränderliga tecken, som kan betyda olika saker och ha olika verkan i olika sammanhang. Frånskilda kvin-nor utgjorde en gång i tiden en stigmatiserad och föraktad grupp. Så är det inte längre. Irländska invandrare i USA var som vi sett stigmatiserade i slutet av 1800-talet men blev senare en ”normal” grupp, bland annat tack vare familjen Kennedys politiska framgångar och stora popularitet. En rad olika faktorer kan påverka den stigmatiserade gruppens ställning. I fallet med irländarna i USA bidrog också en stark politisk mobilisering (med den katolska kyrkan i spetsen, men även inom ramen för det demokra-tiska partiet, vilket samtidigt präglades av en stark ovilja mot svarta och kinesiska arbetare i slutet av 1800-talet) till att de kunde vidga sin sociala rörlighet och införliva sig med det ”vita” Amerika (Steinberg 2001). I fal-let med USA:s judiska befolkning anförs deras utbildningsbakgrund och hantverksfärdighet oft a som skäl till en framgångsrik socialt mobilitet. Samma mönster upprepades i viss mån vad gäller indiska immigranter i Storbritannien eft er andra världskriget.

Som vi redan sett är fi nländska immigranter i Sverige ett annat exem-pel på en grupp vars ställning förändrats över tiden – från att ha varit en av de värst stigmatiserade grupperna till att bli en grupp som i opinions-undersökningar bland svenskar sägs ligga ”nära oss”. Eft ersom Finland och Sverige är grannländer har in- och utvandring dem emellan kunnat ske mer obehindrat än i andra fall. Stor vågor av återvandring av fi nländ-ska immigranter skedde i början av 1970- och 1980-talen, på grund av en försämrad svensk arbetsmarknad och en starkare fi nländsk ekonomi. Som Th omas Hammar (1995) skriver gjorde Finlands snabba industrialisering


7 R A S I S M

193

att lönegapet mellan länderna minskade och till sist försvann. Om vi på 1970-talet såg hur svensk industri investerade i Finland för att använda bi-ligare arbetskraft där, så har det från 1980-talet och framåt varit det fi n-ländska kapitalets tur att investera i svensk industri och på den svenska fi nansmarkanden. Därmed började också ett ”nytt slags fi nländska in-vandrare anlända till Sverige, nämligen ekonomiska och administrativa professionella” (s. 298). I dett a fall spelade ytt re omständigheter en avgö-rande roll i ”avstigmatiseringen” av den fi nländska migranten.

Avslutande reflektionerVilka slutsatser kan vi dra av rasismens långa historia och alla mer eller min-dre lyckade försök att förklara varför rasismen existerar och vad den har för funktion? Avslutningsvis ska vi framhäva några punkter som är särskilt be-tydelsefulla för förståelsen av rasismen av idag. Sedan ska vi kort nämna hur en syntes kan se ut, som på en och samma gång förklarar de olika insla-gen i rasism och rasifi eringsprocesser och samtidigt klargör hur dessa ska förstås i ett vidare socialt, politiskt och ekonomiskt sammanhang.

En slutsats av vårt resonemang är att vi när vi diskuterar rasism alltid ska beakta de specifi ka historiska förhållanden där den verkar och skördar sina off er. All rasism liknar varandra till sina konsekvenser – särskiljandet av vissa människor – som sedan blir föremål endera för uteslutning eller för inneslutning på en underordnad nivå, till exempel som exploaterad ar-betskraft . Till sina orsaker däremot skiljer sig rasism vida åt. För att förstå dessa orsaker är det bätt re att tala om rasifi eringsprocesser av olika slag, el-ler om olika former av rasism, än att härleda alltsammans ur en generell ra-sism som alltid förblir sig mer eller mindre lik.

En annan slutsats är att framväxten av rasistiska handlingar och ide-ologier är starkare i vissa delar av samhället än i andra. Den ojämna ut-vecklingen skapar motsägelser mellan olika sektorer. Även inom en och samma sektor pågår kamp mellan olika individer som har skilda åsikter när det gäller stigmatiserade grupper.

För det tredje ska man komma ihåg att det inte fi nns något omedelbart samband mellan klassmässig, könsmässig och etnisk underordning. Det är fel att tro att dessa olika underordnade grupper nödvändigtvis är eller


7 R A S I S M

194

bör vara allierade. Olika delar av arbetarklassen till exempel kan tycka sig ha helt motstridiga intressen.

En fj ärde lärdom är att staten och dess ideologiska apparater, liksom civilsamhällets organisationer, spelar en avgörande roll i att skapa och re-producera etniska delningar i ett samhälle, liksom i att fostra de männis-kor – rasismens subjekt – som upprätt håller delningarna.

Den sista punkten vi vill framhäva är att rasismen förvisso har en tydlig ideologisk dimension, men att de rasistiska ideologierna är både mångfal-diga och motsägelsefulla. De blandar olika element – arkaiska trossatser med vetenskapliga principer, fördomar ur tidigare historiska perioder med framtidsfantasier och politiska utopier. Identiteterna hos dem som förfäktar och ansluter sig till rasistiska ideologier är inte heller enhetliga, utan motstridiga och inkonsekventa. Dett a gör det också lätt are att förstå varför rasistiska ideologier historiskt sett varit så framgångsrika. De byggs upp av olika och oft a motsägelsefulla ideologiska elementer, men kan just därför väcka gehör hos många olika och sinsemellan motstridiga sam-hällsgrupper och klasser.

För att reda ut rasismens mångtydiga karaktär – och samtidigt förklara dess föränderlighet och framgång – kan det vara värt att se rastänkandet och rasifi eringen som en produkt av tre faktorer ( Jonsson 2003, 2005: 209–252). De tre bildar tillsammans ett slags utestängningssystem. Ute-stängningssystemet avgör i sin tur hur rasismen kommer till utt ryck, hur den rätt färdigas, vilka som drabbas av den och vilka som tjänar på den.

För det första vilar rasifi eringen eller den rasistiska praktiken på kun-skapsdoktriner om rasmässiga, etniska, moraliska och andra skillnader mellan olika grupper. För det andra består den av en tro på gemensamma kollektiva grunddrag, normalt utt ryckta i termer av kulturell tillhörighet som fångas väl av Benedict Andersons utt ryck ”föreställd gemenskap”. För det tredje bygger rasifi eringen och rasismens praktik alltid på formella el-ler informella metoder för kanalisering och kontroll av människofl öden över geografi ska, ekonomiska, politiska, kulturella och språkliga gränser. Dessa tre element konstituerar vad man skulle kunna kalla rasismens dis-kurs i varje givet samhälle. Det viktiga är inte vilken specifi k doktrin man ansluter sig till, inte det specifi ka väsen som ett givet samhälle tillskriver sig och inte ens de konkreta lagar som motiverar utestängningen av vissa människor. Det viktiga är samordningen av de tre elementen, så att de till-


7 R A S I S M

195

sammans verkställer en sortering och ett urval av människor på ett sätt som ekonomiskt och kulturellt främjar samhället som helhet.

Det som gör att vi kan se ett sådant system som en enhet är, att det ten-derar att organiseras kring en nyckelterm eller nyckelfråga som betecknar hur diskursen som helhet fungerar. Under en tidigare period organisera-des dett a utestängningssystem i ”rastermer”, även om ”ras” kunde defi nie-ras på många olika sätt .

Men har vi väl defi nierat den rasistiska diskursen som ett generellt ute-stängningssystem, ser vi att den kan fungera lika bra utan varje hänvisning till ”ras”. När dagens rasism försöker motivera utestängandet, tvingas den undvika ”ras” som term och argument, av det enkla skälet att utt rycket är alltför belastat av sin otäcka historia. Vill vi granska den nutida rasismens karaktär måste vi lämna ”ras” åt sidan och övergå till en diskussion av hur grupper, kollektiv och samhällen reproducerar sig genom att rensa bort främmande element – på sätt som är funktionellt identiska med de meto-der som användes av en tidigare epoks ”rasismer”.

Denna beskrivning av rasismen som en samordnad artikulation av tre element, som alla organiseras av en viss central term, kan tecknas som en triangel vars sidor symboliserar den gräns som ett samhälle drar omkring sig självt.

Figur 1. Imperialismens rasistiska diskurs

Föreställd gemenskap

RAS

Doktrin Diskriminering

Mänskligheten, dvs den europeiska människan

Evolutionsteori, biologi, antropo-logi (rashierarkier som åtskiljer mänskligt/icke-mänskligt)

Politisk och juridisk fördelning av rättigheter på basis av

hudfärg, slaveri


7 R A S I S M

196

Figur 2. Nazismens rasistiska diskurs


RAS


Arisk ras/das Volk/Tyskland

Hela dåtidens tyska vetenskap från historia till genetik och medicin (rashierarkier som åtskiljer överlägsenhet/underlägsenhet; tyskt, ariskt/judiskt, zigenskt, slaviskt)

Nürnberglagarna Legaliserad antisemitism

Auschwitz

Diskriminering

Figur 3. Kulturalistisk nyrasism (cirka 1993)


INVANDRING

Doktrin

Nationen/kulturenLa France française (J-M Le Pen)

Blonda och blåögda svenskar (Sven-Olle Olsson)

Kulturdiff erentialistisk, sociobiologi, antropologi, etnologi, villkor för medborgarskap och viss invand-ringsforskning (kulturell skillnad)

Flyktingpolitik, invandringspolitik,uppehållstillstånd etc


7 R A S I S M

197

Figur 4. Universalistisk nyrasism


VARDE


Det internationella samfundet

Universalistisk etik Nyorientalism, Invandringens ekonometri (Universell/partikulär)

Antiterroristlagar, fl yktingpolitik, villkor för medborgarskap

och uppehållstillstånd

Figurerna tecknar olika rasistiska system som alla svarar mot en viss sam-hällsformation – i dett a fall Frankrikes och Storbritanniens imperialistiska system, Tysklands nazistiska samhälle, det europeiska samhället i slutet av nitt onhundratalet, samt vår egen samtid. Fördelen med denna teori om rasismen är att den tydligt visar den institutionella rasismens och struk-turella diskrimineringens mekanik. Den förklarar varför ett samhälle där kanske ingen medborgare hyser rasistiska åsikter ändå kan verka utestäng-ande på människor utifrån deras fysiska utseende eller historiska ursprung. Den hjälper oss att se rasismen som ett institutionellt förankrat system, det vill säga en ideologisk formation, som alltid anpassas till samhällets materi-ella villkor, och som kan åberopa en mängd olika doktriner och hänvisa till en rad olika gemenskaper för att utestänga eller exploatera andra. De två första fi gurerna skissar den rasistiska diskursens bägge dominerande for-mer från slutet av 1700- till mitt en av 1900-talet. Den tredje triangeln anty-der hur rasismen fungerar när termen ras försvunnit och har ersatt s med en pseudobiologisk idé om kulturer som naturliga och oföränderliga enheter.

Den fj ärde triangeln, slutligen, sammanfatt ar en rasifi ering som pågår idag, där en gemenskap som anser sig företräda mänskligheten, och som oft a kallar sig ”det internationella samfundet” delar in människor utifrån en västerländsk föreställning som åberopar ”universalismen” och mäter


7 R A S I S M

198

människor eft er hur väl de svarar mot rådande föreställningar om ekono-miska och moraliska värden. Individer, kulturer eller och samfund som antas förenliga med västvärldens universella värden, eller med förmåga att bidra ekonomiskt till välfärd och tillväxt, särskiljs från sådana som inte anses vara det. Det är ett exempel på en ”utåtvänd” rasism, där individer och grupper sorteras utifrån påstått allmängiltiga värdenormer och där de som inte uppfyller dem stöts ut som främlingar och mindervärdiga. Envar som diskvalifi ceras med utgångspunkt i det universella tillhör automatiskt kategorin ”det kulturella”. Det ska tilläggas att den förment universella normen här används på ett sådant sätt att den rätt färdigar utestängningen. Dett a innebär paradoxalt nog att universalismen fungerar som rasism. Ett visst samhälle hävdar sin universella karaktär, genom att generalisera sina kulturella normer och framställa dem som modeller för andra att ta ef-ter. Vi känner igen denna rasism från dagens Europa, där främlingsfi ent-liga partier, politiker och opinionsbildare hävdar att till exempel islam är en religion som är oförenlig med universella värden som demokrati, kvin-nans jämställdhet och ytt randefrihet, och att muslimer därför bör hindras från att bli medborgare eller stängas ute från Europa, när de inte rätt och slätt kollektivt misstänks för att vara terrorister. Fördelen med att på dett a sätt beskriva rasismen som ett system som samordnar tre olika poler är att det förklarar varför rasismen fortsätt er att verka, även om ingen längre menar att människor kan delas in i olika raser eller identiteter. I stället ger teorin en vink om rasismens närmast oändliga variationer samtidigt som den lyft er fram dess beständiga eff ekt: utestängningen av oönskade ele-ment från samhället.

Rekommenderad läsning

Fanon, Frantz (1997) [1952] Svart hud, vita masker, Göteborg: Daidalos.

Gilroy, Paul (1987) Th ere ain’t no Black in the Union Jack, London: Hutchinson.

Goldberg, David Th eo [red.] (1990) Anatomy of Racism, Minneapolis: University of Minnesota Press.

Jonsson, Stefan (2005) Världen i vitögat: Tre essäer om västerländsk kultur, Stockholm: Norstedts.

Kristeva, Julia (1991) Främlingar för oss själva, Stockholm: Natur & Kultur.


199

8 Högerpopulism – mellan populism och högerextremism?Erik Berggren & Anders Neergaard

InledningI Norge, Danmark, Sverige och Finland fi nns i dag parlamentariska partier som ser invandring och invandrare som det mest centrala samhälleliga ho-tet. Dessa partier – högerextrema, populistiska, rasistiska eller hur man nu vill benämna dem – har aldrig varit starkare i Norden. Titt ar vi ut i övriga Europa ser vi en liknande om än inte så entydig bild, vare sig vi blickar sö-derut (Frankrike, Belgien, Nederländerna, Österrike, Schweiz och Italien; Rydgren & Widfeldt 2004; Rydgren 2005a) eller österut (t.ex. Ungern och Bulgarien; Mudde 2005).

Framväxten av dessa partier säger något viktigt om samtiden, men det fi nns betydande skillnader och konfl ikter inom forskningen om hur partierna skall förstås. En forskningsinriktning tar sin utgångspunkt i be-greppet populism. Populism betyder olika saker i olika sammanhang. Or-det används oft a nedsätt ande om en politiker, ett politiskt förslag eller ett parti. Inom europeisk forskning har populism oft a kopplats ihop med hö-gern eller extremhöger och då oft a fokuserat på frågor kring migration och migranter, men också eliten eller etablissemanget. Men populism är också ett bredare politiskt teoretiskt begrepp som måste förstås i relation till både demokrati och politik. En del forskare utgår från begreppet ”ex-tremism” och skiljer det från populism, andra ser det som varianter på samma inriktning, och så vidare.

Kapitlet är strukturerat enligt följande. I det första avsnitt et introdu-cerar vi populismforskning med betoning på hur det har använts i skilda sammanhang. Sedan tar vi upp två vetenskapliga forskningsfält som växt fram med populismbegreppet i centrum. I det andra avsnitt et ligger fo-kus på forskning som sätt er populism i relation till demokrati och politik.


8 H Ö G E R P O P U L I S M

200

I därpå följande avsnitt presenteras forskning inriktad på partier som i hög grad tar sitt avstamp i kampen mot migration. Högerpopulism och ex-tremhöger är benämningar på partier som kan delas upp i missnöjespar-tier, rasistiska partier och extremhögerpartier. Med utgångspunkt i denna distinktion exemplifi erar vi å ena sidan hur högerextremism kan förstås utifrån exemplet Danmark och Dansk Folkeparti, och å andra sidan hur rasistiska partier kan förstås utifrån exemplet Sverigedemokraterna. Vi av-slutar kapitlet med att kort rekapitulera populismforskningens utveckling och spänningen mellan den forskning som försöker förstå populism i rela-tion till demokrati och politik, och den forskning som ser radikala extrem-högerpartier som en form av populistisk politik. Vi lyft er här fram några svagheter i forskningen. Sammantaget menar vi, trots betydande brister inom forskningsfältet, att diskussionen om populism ställer en rad avgö-rande frågor om dagens Sverige och Europa.

Populism – ett svårfångat fenomen eller en benämning på en rad olika företeelser? Nästan alla defi nitioner av populism lyft er fram spänningen mellan fol-ket, tolkat av en rörelse eller ett parti, och en elit som hindrar realiseringen av folkets vilja, men därutöver fi nns det historiskt mycket lite samstäm-mighet. Det vanligaste sätt et att börja en framställning om populism är att konstatera att ”populism är komplicerat, och ju mer man vidgar de histo-riska och geografi ska ramarna för begreppet, desto mer komplicerat blir det” (Andersson 2009: 5). Under lång tid var populism oft a synonymt med en uppräkning av en mängd populistiska rörelser och ett försök att hitt a likheter och skillnader samt att klassifi cera dessa. Populism som stra-tegi, det vill säga att presentera enkla lösningar för folkligt stöd, återfi nns i de fl esta politiska rörelser och partier och används som ett nedsätt ande omdöme. ”Populist” är då avsett att framställa den andra som något av en lycksökare i politiken. Politik som ska övertyga väljare eller mobilisera an-hängare rymmer enligt en forskare alltid en populistisk praktik. Ernesto Laclau (2005a), som vi återkommer till, går så långt som att hävda att poli-tik utan populism blir politik som administration.

Fokus i det här avsnitt et är en kort introduktion av den tidiga forsk-ningen om populism, då termen oft a länkades till samhällsförändring och



201

speciellt modernisering. Perspektivet användes speciellt på studier från Ryssland, Östeuropa, USA, Latinamerika, självständiga stater i Afrika, och i mindre grad från Västeuropa. Spretigheten i termens användning resulte-rade i en skeptisk inställning till en teori om populism och istället till försök att systematisera användandet. Margaret Canovan (1981) är känd för en ty-pologi över olika former av populism, men utan mycket precision i vad po-pulism utgör. Paul Taggart (2000) går ett steg vidare i systematiseringen av populism genom att lyft a fram fem egenskaper som populistiska fenomen har gemensamt, men utan att landa i ett försök att teoretisera populism.

Tidig forskning förstod oft a populism som en reaktion mot moderni-sering, men även som ett försök att sammanföra nationalism (och tradi-tioner) med ett framstegs- och moderniseringsprojekt. I ett av de klassiska verken redogörs för en mängd olika empiriska fenomen på en mängd olika platser och med en mängd olika teoretiska perspektiv (Ionescu & Gellner 1969). Dett a indikerar delvis den förvirring, osäkerhet och pluralism som populismforskningen kännetecknats av. På 1960- och 1970-talen kom fl era studier som försökte koppla populistiska rörelser till en traditionell menta-litet med starka och karismatiska ledare, eller som lyft e fram de spänningar som modernisering medförde för många individer som en grogrund för populism. Det fanns även forskning som försökte koppla ihop specifi ka länder eller regioner med populism genom att argumentera att det fanns speciella politiska kulturer som var mer mott agliga för populism. I forsk-ningen om tredje världen fanns det marxistiska forskare som försökte för-stå och analysera skillnader mellan klassbaserade och populistiska rörelser relaterat till den specifi ka politiska och ekonomiska utvecklingen från ko-lonialperioden. Redan här var det tydligt att populism i huvudsak sågs som patologi, icke normalt och problematiskt, i förhållande till modernisering, både som ekonomisk utveckling och som etablerandet av liberal demo-krati. Ett utmärkande drag i forskningen utöver att förstå populism i rela-tion till modernisering var fokus på rörelser snarare än partier (även om de ibland sammankopplades) och framväxten av nationalstater.

Tidig forskning kring populism fokuserade således på enskilda rörelser som Narodnikerna i Ryssland under mitt en av 1800-talet och populistpar-tiet i USA i slutet av 1800-talet – båda exempel på en form av agrarbaserad vänsterpopulism. Östeuropeiska populistiska rörelser i mellankrigstiden är ett annat exempel på empiriskt fokus, i vilket populism länkas till fascistiska



202

rörelser. Även den Östeuropeiska populismen är nära knuten till agrarbase-rade rörelser, men i huvudsak konservativa och reaktionära högerrörelser. En betydande forskningsinriktning har fokuserat på latinamerikansk popu-lism. Tre av de största länderna i Latinamerika har kopplats samman med starka populistiska rörelser under 1930–1950-talen. I Argentina Juan Peron och Peronisterna, i Brasilien under Getúlio Vargas och i Mexico under Lá-zaro Cárdenas (Di Tella 1965). I dessa fall är det frågan om politiska rörel-ser som försökt skapa olika klassmässiga koalitioner syft ande till nationella moderniseringsprojekt. Det är först under 1980-talet som ”populism” blir en term som börjar användas på rörelser och partier i Västeuropa, vilket vi snart återkommer till. De många olikartade fenomen som betecknats som populistiska reser den grundläggande frågan om de var besläktade eller om de var helt skilda från varandra.

Den tidiga forskningens teoretiska diskussioner noteras oft a men an-vänds i mycket begränsad omfatt ning i den senare forskningen. Däre-mot är Canovans arbete från 1981 och Taggarts syntetisering oft a kritiskt diskuterade. Medan Canovans klassiska verk från 1981 först och främst är en systematisering av populistiska praktiker sedan 1800-talet är Tag-garts ambition mer fokuserad på att sammanföra populistisk praktik i ge-mensamma teman. Båda är i huvudsak skeptiska mot teoriutveckling då de menar att populism är ett för ogripbart fenomen för ett teoribygge (se dock Canovans förändring nedan, Canovan 1999, 2005). Genom egna och andras studier försöker Canovan (1981) fånga populism med hjälp av två grova indelningar – agrar och politisk populism. Inom var och en av hu-vudinriktningarna fi nns det tre respektive fyra undergrupper.

Inom den agrara populismen urskiljer hon å ena sidan bonderörelser med en radikal ekonomisk omfördelningspolitik (exemplifi erat med Po-pulist Party i USA under slutet av 1800-talet), mobilisering av själhushåll-ningsjordbrukare (exemplifi erat med gröna revoltrörelser i Östeuropa under mellankrigstiden), samt rörelser av radikala intellektuella som ro-mantiserade landsbygd och jordbruk (Ryska Narodnikrörelsen). Canov-ans systematisering av politisk populism är mer heterogen. Till den räknar hon såväl demokratirörelser med krav på större politiskt deltagande, in-klusive former för direktdemokrati, som politikerpopulism som med hjälp av vädjandet till folket försöker ställa sig över ideologiska konfl ikter. Reaktionär populism, exemplifi erat med den rasistiska segregationsrörel-



203

sen som den amerikanske politikern George Wallace drev, är en tredje va-riant av politisk populism. Slutligen särskiljer hon en form av populistisk diktatur som åskådliggörs av Perons styre i Argentina.

Styrkan i Canovans taxonomi är att hon visar på den bredd som fi nns i rörelser som kommit att kallas populistiska. Nackdelen är att en taxonomi inte hjälper oss att bygga en teoretisk förståelse av populism. Hennes defi -nitioner av populistiska rörelser skiljer sig åt från fall till fall. Ibland är det vem rörelsemedlemmarna är, ibland är det vem ledarna är. Ibland handlar det om ideologi, medan det i andra sammanhang handlar om form. Ibland är det frågan om en demokratisk rörelse ibland frågan om en auktoritär. Frågan som Canovans förståelse av populism eft erlämnar är om det över-huvudtaget fi nns något som binder ihop hennes exempel på populism.

Taggart (2000) tar ett steg längre i analysen av fenomenet populism som en självständig storhet genom att lyft a fram återkommande teman som ringar in populistiska rörelser. Han pekar till exempel på en fi entlighet mot representativ demokrati (men som leder ibland mot former av direkt-demokrati och ibland mot former av auktoritarism där rörelsen/folket/moderlandet förkroppsligas genom en stark ledare). Ett andra element är idealiseringen av moderlandet. En värdebefriad ideologi i så mott o att den utöver moderlandet ger liten vägledning för politik. Vidare är popu-lism kopplat till en reaktion på en upplevd känsla av samhällelig kris. En-ligt Taggart kännetecknas populism av såväl reaktion som anpassning till omgivningen – populistiska rörelser har ett kameleontiskt drag. Populis-tiska rörelser har även inbyggda konfl ikter och direkta motsätt ningar som försvårar eller tom sätt er gränser för dess expansion.

Medan Canovans arbete från 1981 oft a används som en startpunkt och referens, så har Taggarts fem dimensioner kring populism oft a integreras i nyare defi nitioner av populism, även om hans försök att koppla dessa rö-relser till ett sökande eft er ett Heimat (Heartland) för att undvika vad han menar är ett för otydligt och spretigt fokus på ”folket”, blivit kritiserade. När vi nu går över till en diskussion kring framväxten av partier som oft ast benämns som högerpopulistiska eller som extremhöger, så fi nns vissa in-fl uenser av den tidigare forskningen kvar, även om analytiska och deskrip-tiva begrepp från statsvetenskaplig och politisk sociologisk partiforskning kommit att dominera. Medan Canovans och Taggarts, medvetet undvek att försöka formulera en teori om populismen för att det var ett så spretigt



204

och svårfångat fenomen, så är väl Laclau den forskare som mest systema-tiskt försökt formulera en teori om populism, en teori som på många sätt länkar populism till två centrala statsvetenskapliga och politiskt sociolo-giska begrepp – demokrati och politik.

Populism som politisk logik: populism, demokrati och politikErnesto Laclaus essä kring populism i boken Politics and Ideology in Marx-ist Th eory (1977) var ett inlägg i en inom-marxistisk debatt kring kopp-lingen mellan ideologi och klass (se också Worsley 1969). I kritik mot andra marxister argumenterade Laclau att ideologiska element inte nöd-vändigtvis och i förväg var klassbestämda. Populism beskrev han som en praktik som å ena sidan positionerade ”folket” mot något annat och å an-dra sidan skapade en antagonistisk konfl ikt mellan folket och dett a andra. Den tidiga Laclau utgör en förbindande länk mellan en strukturell marxis-tisk förståelse av populism som ideologi med ett poststrukturellt perspek-tiv fokuserande på populism som diskurs. I dett a avsnitt redogör vi för en debatt som vuxit fram under de senaste femton åren och som fokuserar på populism – defi nierat som en konstruktion av folket i en antagonistisk konfl ikt mot en fi ende – i relation till demokrati och politik (Laclau 2005a; Canovan 2005; Arditi 2004; Panizza 2005).

Laclau har hävdat att man istället för att analysera populister med de-ras ideologiska innehåll som primärt objekt för analysen, istället bör lägga fokus på deras politiska praktik (Laclau 2005b). Denna vändning grundar sig på ett perspektiv där politisk praktik inte ses som ett autentiskt utt ryck för en social agents natur (ideologi, djupaste övertygelser etc.), utan sna-rare som något som konstituerar – upprätt ar – agenten. Att populister oft a uppfatt as som kameleontiska passar in på en praktik som omdefi nierar å ena sidan vem folket är och å andra sidan vem ”de andra” är. För Laclau be-tyder dett a att :

en rörelse är inte populistisk för att den i sin politik eller ideologi pre-senterar ett faktiskt innehåll som kan identifi eras som populistiskt, utan för att den uppvisar ett bestämt sätt att artikulera dett a innehåll – vad det nu än är för slags innehåll (Laclau 2005b: 31).



205

Med en sådan förståelse av populism länkas begreppet ihop med demo-krati och med politik. Vi nämnde Canovans tidigare arbete, hennes taxo-nomi av olika former för populism, i avsnitt et ovan. I senare arbeten har hon delvis förändrat inriktningen och defi nierar nu populism som ”en väd-jan till folket mot både den etablerade maktstrukturen och samhällets do-minerande idéer och värderingar” (Canovan 1999: 3), en defi nition som närmar sig Laclaus. Canovan tar här sin utgångspunkt i Oakeshott s (1996) förståelse av politik som två olika former, en som utgår från övertygelsen att politik kan åstadkomma det goda eller perfekta samhället, medan en annan inriktning är baserad på skepticism och ser politik först och främst som sätt att behålla samhällelig fred och för att garantera individuella rät-tigheter och skyldigheter samt ett institutionellt system för att hindra en alltför stark stat. Canovan (1999: 9) argumenterar för att vi med hjälp av dessa begrepp kan ”förstå modern demokrati (idén och fenomenet) som en intersektion av en förlösande och pragmatisk sida av politik. Det är i den här intersektionen som ett utrymme skapas för populism. Hon exem-plifi erar dett a på tre olika sätt . Den första rör spänningen mellan politik som ett projekt för att förbätt ra samhället (förlösande) och en ökande po-litisk praktik som ett institutionellt spel (pragmatism). En annan konfl ikt rör frågan om folkets makt utt ryckt i form av möjligheter att direkt påverka politiska frågor alternativt att välja mellan skilda grupper (eliter) av poli-tiker som styr i en byråkratisk-administrativ process. Var och en av dessa intersektioner exemplifi erar hur demokratins funktion och praktik kan ge utrymme för populism. Populistiska rörelser syft ar enligt Canovan till att överföra makt till karismatiska ledare som lovar att göra det demokratiska mer demokratiskt genom att att ackera de byråkratiskt-administrativa insti-tutionerna. Populism åberopar demokratins förlösande kraft för att åter-ställa en demokrati som genomsyras av för mycket pragmatism.

Även om det fi nns vissa likheter så ser Laclau populism snarare som en form av demokratisk praktik. Utgångspunkten för Laclau är att populism är synonymt med konstruktion av folket. Här bygger han på en förståelse som utvecklades tillsammans med Chantal Mouff e i boken Hegemonin och den socialistiska strategin (2008/1985). Laclau ser populism som en politisk lo-gik, men stundtals till den grad att populism blir politik. I den debatt som utvecklats kring en teoretisk förståelse av populism har Arditi försökt ut-kristallisera närliggande men ändå skilda förståelser av relationen mellan



206

populism och demokrati (Arditi 2004). Populism är en praktik, representa-tionsform en politisk logik som är starkt förbunden med demokrati och po-litik som sådan. Populism blir därmed en integrerad del av spänningar i den politiska demokratin. I deras diskussioner använder de metaforer där po-pulism utgör en skugga till demokratin eller demokratins spöke. När Arditi sammanfatt ar hur dett a ska förstås ser han åtminstone tre olika perspektiv.

En tolkning är att populismen kan vara en särskild form för representa-tion som påminner om, men inte är identisk med den liberaldemokratiska förståelsen av representativt styre. En andra tolkning ser populism som en form av delaktighet som avviker från elitens politiska etikett utan att be om ursäkt för sin oborstade praktik. En form av intervention som har po-tential att både störa och förnya den politiska processen utan att nödvän-digtvis överskrida den institutionella gränsen för demokratin. En tredje tolkning är att se populism som ett fenomen som kommer att hemsöka po-litisk demokrati och äventyra själva strukturen inom vilken demokratin kan fungera (Arditi 2004: 141f).

Att förstå populism i relation till demokrati och politik framstår på många sätt som ett genombrott i den teoretiska utvecklingen av popu-lismforskning. Det innebär också en möjlighet att , i en tid när demokratins former och brister diskuteras (t ex det demokratiska underskott et inom EU) granska och fördjupa vår förståelse av demokratins dynamik. Denna teoretiska ansats kan även appliceras på diskussionen i vilka såväl forskare som politiker ger utt ryck för en oro för om ”folket” kan ta sitt ansvar. Tra-ditionellt fi nns i demokratidiskussionen en misstänksamhet mot ett allt-för ivrigt folkligt engagemang. Idag kan det ”demokratiska underskott et” inom EU förstås i det ljuset och inte enbart som ett olycksfall i arbetet. ”Underskott et” byggdes in i unionen utifrån grundtanken att en tröghet bör fi nnas i systemet, som vikter och motvikter mot kaos, irrationalitet och majoriteters tyranni. Skepticismen mot folkomröstningar i centrala EU-avgöranden har förts fram med hänvisning till just folkets oförmåga att överblicka de komplexa frågorna som står på spel. Under EURO-krisen 2011–2012 har det också eft erlysts olika varianter av teknokratiska expedi-tionsministärer som ska göra vad inte ens de folkvalda anses kunna göra rätt . Demokratiforskare, men även systemkritiska partier, där högerpopu-listiska partier ingår, har lyft fram dett a gap mellan ”folket” och ”eliten”.



207

Ett viktigt spår i forskningen om högerextrema eller högerpopulistiska partier har hämtat inspiration från forskning som bestämmer partier uti-från deras ideologiska tillhörighet. Då har populistiska partier ordnats ut-eft er deras tillhörighet till olika så kallade partifamiljer (Mair & Mudde 1998). ”Populism” blir i sig självt en ideologi, om än en tunn sådan, vars bä-rande idé cirklar kring föreställningar om folket och om den liberala repre-sentativa demokratins kris. Analysen följer samma ackord och betraktar på många sätt populistiska partier just som ett resultat av eller en indikation – en refl ektion – av en dylik kris. Det är dessa perspektiv som vi nu vänder blickarna mot.

Högerpopulism och extremhögern – en tunn ideologiFascismen, nazismen och andra världskriget innebar på många sätt slutet för populismen i Europa, trodde forskarna. När Poujadinrörelsen i Frankrike och sedan framstegspartierna i Danmark och Norge växte fram, ställdes frågan om det var en ny våg av populism, eller om det var en ny typ av partier (Fryklund & Peterson 1981). Populism kom nu först och främst att diskuteras som utt ryck för missnöje och populistiska partier blev stundtals synonymt med missnöjes- och protestpartier. Poujadismen, oft a betraktad som det första exemplet på västeuropeiska missnöjes- och protestpartier, växte fram i mitt en av 1950-talet i Frankrike med en aktivist, Le Pen, som senare skulle bli ledaren för Nationella Fronten i Frankrike (Shields 2007). Knappt 20 år senare skapas framstegspar-tierna i Danmark och Norge. Vad dessa partier framförallt hade gemensamt var dess kritik av skatt er och statlig reglering – xenofobi utgjorde initialt ingen central del i deras politik. Det är först i slutet av 1970-talet som invandrare och xenofobi blir ett allt starkare fokus inom dessa partier och i början av 1980-talet har rasism etablerat sig som det centrala mobiliserande inslaget i dessa partier. Framväxten av ett forskningsfält under de senaste decennierna är kopplat till de här partierna som oft ast kallas högerpopulistiska eller högerextrema24 och till det parlamentariska genomslag som partierna har i Europa (Mudde 2000).

24 På engelska fi nns ett antal snarlika beteckningar för dessa partier: ”Extremhögern” (Extreme Right wing 12000), ”Radikalhögern” (Radical Right wing 3200), ”Populistisk radikalhöger” (Radical Right wing populism 900). ”Högerpopulistiska” (Right wing Populist 2800), ”Ytt ersta högern” (Far Right 126000). Källa: Engelsk beteckning och antal träff ar inom parentes från Google Scholar (120311).



208

Är populism en praktik och politisk logik som hävdas bland annat av Laclau ovan eller snarare en (tunn) ideologi? I det följande kommer vi kortfatt at att redogöra för ett forskningsfält som växt mycket kraft igt under de senaste två decennierna – forskning om högerpopulism och extremhö-gern i Västeuropa. I den här forskningen utgör populism oft a en tunn ideo-logi, det vill säga en ideologi med en mycket liten och begränsad kärna. En av de dominerande forskarna inom området defi nierar populism som

en ideologi som anser att samhället i grunden kan delas upp i två ho-mogena och antagonistiska grupper, ”det rena folket” mot ”den kor-rupta eliten” och som hävdar att politiken bör vara ett utt ryck för volonté Générale (allmänviljan) av folket (Mudde 2004: 543).

Även om en sådan defi nition öppnar upp för olika former av populism så har nästan all forskning inom den här traditionen fokuserat på höger-populism. Mudde (2007) och många andra använder begreppet radikal högerpopulism och defi nierar det som en kombination av nativism, auk-toritarism och populism. Medan auktoritarism betyder ”tron på ett strikt ordnat samhälle där överträdelser av auktoritet ska straff as hårt” (s. 23), så innebär nativism ”att stater ska uteslutande bebos av medlemmar i den ursprungliga gruppen (”nationen”) och att de som inte tillhör natio-nen (personer och idéer) i grunden hotar den homogena nationalstaten” (s. 19). Det som Mudde kallar nativism kallas annars i litt eraturen för främ-lingsfi entlighet, xenofobi eller, vilket kommer att introduceras i avsnitt et om Sverigedemokraterna, kulturrasism.

Om forskningen om högerpopulism dels har sökt svar på frågan om det specifi ka i fenomenet populism och dels velat undersöka dess roll, plats och dynamik i partisystemen och det demokratiska systemet, så kan de senaste decenniernas populismforskning beskrivas som ett sökande ef-ter en syntes i vilket man kartlägger populistiska partier, ordnar dem och sorterar dem utifrån olika defi nitioner som tar höjd för vilka väljargrup-per som ger de olika partierna sitt stöd och vilka idéer och ideologier dessa partier företräder. I det senare fallet är det förstås frågan om varianter av en ideologisk riktning. Därtill har forskningen fokuserat på att undersöka sambandet mellan väljarnas att ityder och de utt alade ideologierna (Ryd-gren 2005a, 2008).



209

Men det kanske mest framträdande draget är försöken att jämföra och systematisera högerpopulistiska partier, (Fryklund & Petersson 1981; Betz 1994; Kitschelt 1995; Mudde 1996, 2007; Rydgren 2005c, 2008). Denna forskning kan förstås som dels ett sätt att fortsatt försöka ringa in höger-populism som en egen ideologi som fångar upp en eller fl era att itydström-ningar hos de röstande och samtidigt, genom manifestationer i många olika varianter, som ett sätt att härbärgera det föränderliga draget hos po-pulister. På samma gång fi nns en vilja att vidmakthålla dessa partier som ett fenomen, en specifi k typ av partier. Utgångspunkten är idén om par-tifamiljer, det vill säga att partier drivs av en dominerande ideologi (kon-servatism, liberalism, socialism, socialdemokrati och kommunism) och att denna grundläggande ideologi speglar en samhällelig konfl iktyta som institutionaliserats genom snarlika partier i många länder. Partisystemet har under lång tid sett s som relativt stabilt och kopplat till dessa ideolo-gier som är starkt länkade till modernisering och kapitalismens framväxt. 1970-talets politiska radikalism, oft a teoretiserat genom begreppet post-materiella värden, innebar åtminstone i vissa länder framväxten av nya partier som kännetecknades av försök att framställa ny samhälleliga kon-fl ikter, först och främst miljöpartier, men även feministiska. Högerpopulis-tiska och högerextrema partier har kopplats till den här utvecklingen, men då snarare som reaktioner antingen på Keynesianism (mot skatt er och reg-leringar) (Fryklund & Petersson 1981), eller mot den pluralism som för-knippas med nya partier för miljö, genus, mångkulturalism, sexualitet med mera (Minkenberg 1992, 1993; se även Svallfors 2004).

Som en eft ergift till den starka traditionen att betrakta populister som en anomali, ett undantag, i det annars godartade rationella demokratiska syste-men i Väst, har en mycket viktig gränsdragning i ordnandet av dessa partier varit just hur och huruvida de befi nner sig innanför gränsen till det demo-kratiska som sådant eller om man kan betrakta dessa partier som ståendes utanför det demokratiska systemet och den demokratiska överenskommel-sen. Som en följd av denna laddade och viktiga gränsdragning kom ”populis-tiska partier” mer eller mindre tydligt att beteckna partier som på många sätt avvek från den etablerade politiska utvecklingen i Väst men som dock an-sågs befi nna sig innanför gränsen till det demokratiska. De partier som inte befanns svara upp i sina idéer eller sina praktiker mot grundläggande de-mokratiska krav och normer betecknades istället som extrema, extremistiska



210

eller högerextrema partier och rörelser. På ett sätt verkade också dett a som en lösning på en fråga som funnits i periferin men haft kraft inom popu-lismforskningen – det vill säga hur dessa partier ska ses i ljuset av den histo-riska erfarenheten av fascism. Med extremismlösningen kunde den, och har den, mer eller mindre avförts från diskussionen om populism och högerpo-pulism. Men som vi ska se senare har den frågan trängt sig på igen.

Ett viktigt perspektiv i denna politisk-sociologiska tradition förklarar högerpopulistiska partiers uppkomst och tillväxt som eff ekter av ström-ningar bland väljarna, som sedan återspeglas i det politiska systemet. Ett problem här är oft a svagheterna i hur och varför dessa strömningar upp-kommer, det vill säga den teoretiska förklaringen. Denna syn är även som nämnts inskriven i själva namnet på fenomenet, som antyder att populis-men är sprungen ur ”folket”. Kombinationen av att mycket av forskningen utgått från en implicit normativ förståelse av liberal demokrati som själv-klart och bra, och av populismen som något vulgärt, känslomässigt och irrationellt, har gjort att forskare delvis har bejakat populistiska partiers verklighetsbild. Populisten framställer sig ju som folkets sanna represen-tanter och avfärdar regelmässigt kritik som utt ryck för en ”politiskt kor-rekt” elitism, vilket underblåser dikotomin mellan det sanna folket och den korrupta eliten. En klyft a som de partier vi här fokuserar på i högsta grad lever av. Ett problematiskt exempel på dett a fi nner vi i en rapport från det före dett a Integrationsverket, där populistiska partier beskrivs som re-sultatet av en ”politisk systemkris”:

Det kommer upp frågor på den politiska agendan som är ytt erst svår-hanterliga för det traditionella politiska systemet och de traditionella partierna. Dett a beror oft a på ett stort avstånd mellan folkligt förankrade erfarenheter och upplevelser och politikernas hantering av de dilemman som uppstår kring dessa frågor. Det gäller särskilt hanteringen av fl yk-tingfrågan, som är kringgärdad av etiska ställningstaganden och mora-liska dilemman. Det uppstår vad vi kan benämna som ett glapp mellan den offi ciellt förkunnade och den reellt upplevda verkligheten, ett po-litiskt tomrum som kan fyllas av politiska entreprenörer med känsla för vad som rör sig i folkdjupet (Integrationsverket 2006: 13).

Notera den tydliga kausala ordningen, frågor ”kommer upp på den poli-tiska agendan” som ”rör sig i folkdjupet” och dett a nosar sedan ”politiska



211

entreprenörer” upp. Samtidigt, vilket Martin Seymour Lipsets och Stein Rokkans (1967) infl ytelserika forskning om så kallade väljarklyft or gör klart, så är väljarklyft or aldrig en direkt eff ekt av sociala spänningar, utan de uppkommer genom en kombination av identitetsformering och or-ganisering (Gallagher m.fl . 2001). Lipset och Rokkans perspektiv har an-vänts i senare forskning om främlingsfi entlig populism, inte minst när det gäller att studera kopplingen mellan socioekonomiska förutsätt ningar och idé- och att itydförändringar bland väljare.

Den övergripande ramen för många studier är strukturella föränd-ringar, med betoning på övergången från industriella till postindustriella samhällen (Inglehart 1977). Det framhålls oft a att den ökade internatio-nella ekonomiska konkurrensen och ”välfärdsstaten kris” gjort högerns problemformuleringar mer framträdande, samtidigt som nyliberala stånd-punkter förefaller bli mer att raktiva, särskilt för arbetare och tjänstemän inom den privata sektorn och för egenföretagare (Kitschelt, 1995). I denna tankemodell framstår vissa klasser och skikt som mer benägna att stödja dessa partier. Denna förklaring komplett eras oft a med en hänvisning till att den yrkesmässiga strukturen förändrats, att nya former av politisk kom-munikation undergrävt den traditionella höger-vänsterskalan och att där-med väljarnas missnöje med de etablerade partierna ökat. Det är samtidigt en teori om social marginalisering kopplat till dessa strukturella föränd-ringar och där de drabbade ses som möjliga sympatisörer för högerpopu-listiska partier (Betz 1994; Minkenberg 2000).

De fl esta forskare är överens om att xenofobi, främlingsfi entlighet, na-tivism, etnonationalism eller rasism är, på lite olika vis, centrala element i högerpopulistiska och högerextrema partiers ideologi, politik och prak-tik. Samtidigt är teoretiserande kring varför dett a är fallet mycket begrän-sat. Försök fi nns att formulera ett perspektiv kring etnisk konkurrens, oft a inspirerad av arbetsmarknads- och boendeforskning (Olzak 1992; Mitra 1988; Fennema 2005; Koopmans 2005). Stöd till dessa partier ses då som en eff ekt av att vissa grupper känner konkurrens om jobb och resurser från migranter. Ett problem med sådana analyser är inte minst avsaknaden av ett större sammanhang kring makt. Här kopplas xenofobi, främlings-fi entlighet, nativism, etnonationalism eller rasism automatiskt samman med dessa partier, vilket gör att det övriga samhället frikänns från sådana



212

föreställningar och praktiker (för ett alternativ, se Bonacich 1972; för en kritik, se Mulinari & Neergaard 2010).

Begreppet rasism används sällan i dagens forskning kring högerpopu-lism. Istället används ord som främlingsrädsla, främlingsfi entlighet, in-vandrarfi entlighet och xenofobi. En av de mest citerade forskarna, Cas Mudde, skriver i en analys om extremhögerpartier:

Rasism är inte en uppenbar del av partiets ideologi i något av de fem partierna. De fl esta av parterna talar inte ens formellt om ”raser”, och de två parterna som använder denna terminologi (VB och CP’86) ut-trycker en uppfatt ning om att det fi nns olika raser utan att förkunna överlägsenheten hos någon av dessa (Mudde 2000: 172).

Frikopplingen från rasism görs på olika sätt , bland annat genom att framhålla distansen mellan de högerextrema partierna och de nazistiska och fascis-tiska partier och rörelser som föregått dem. Därtill etableras en terminologi i vilken rasismen – när termen överhuvudtaget används – defi nieras genom föreställningen om biologiska raser och förekomsten av en tydlig rashierarki av både egenskaper och värde, vilket till exempel är Muddes position.

Muddes perspektiv medför att den ideologiska kärnan reduceras till en förekomst av teman, och det är tre teman som utkristalliseras – nationalism, xenofobi samt lag och ordning (ev. även välfärdschauvinism). Dessa teman analyseras var för sig, och vävs inte samman till en ideolo-gisk helhet. Kombinationen nationalism, xenofobi och ”lag och ordning genom en stark stat” och välfärdschauvinism kan, menar vi dock, förstås inom en rasistisk tankeram.

En annan av de centrala teoretiska referenserna i diskussionen kring högerextrema partier i Västeuropa är Hans-Georg Betz (se t.ex. Betz, 1990, 1992, 1994; Betz & Immerfall 1998). För Betz är övergången från industri-ella till postindustriella samhällen i Västeuropa, i vilken processor som be-nämns med globalisering, individualisering och fr agmentering, centrala för att förstå framväxten av högerpopulism. I sin analys bygger Betz vidare på Seymor Lipsets (1981) förståelse av fascismen under 1930-talet, som foku-serade på medelklassens sökande eft er lösningar i kristider. Social margi-nalisering och att projicera invandring och invandrarna som orsak är enligt Betz grogrunden för stöd till högerpopulism och skriver:



213

Dett a tyder på att xenofobi har blivit den mest betydelsefulla reak-tionen i Västeuropa mot den andra stora utmaningen i samband med övergången till en postindustriell individualiserad kapitalism, nämligen framväxten av en mångetnisk och mångkulturell värld (Betz 1994: 172).

Betz perspektiv representerar ett tydligt teoretiskt försök att förstå dessa partier. Trots dett a är frågor om xenofobi och rasism underteoretiserade. Högerextrema partier och deras väljarstöd i Västeuropa särskiljs som emo-tionella och irrationella från de ”normala” partierna iden liberala demokra-tin. Samtidigt frikopplas nutidens extremhögerpartier – genom referens till främlingsfi entlighet, xenofobi, islamofobi – från den ”riktiga” rasismen som framför allt knyts till 1930-talets Europiska fascism. Betz hävdar till exempel att det är mycket viktigt att särskilja olika processer:

Trots stort stöd till rasistiska rörelser, oroväckande många fysiska at-tacker mot invandrare och fl yktingar och en allmän ökning av antalet fall av historisk revisionism som förnekandet av förintelsen och av ren antisemitism, skulle det dock vara fel att förväxla eller jämställa sam-tida främlingsfi entlighet med den rasism som präglade nazismen eller vit-makt (Betz 1994: 103).

Dessa exempel visar på att det oft a saknas ett intresse att förstå ”ras”, ra-sism och rasifi ering länkat till dessa rörelser och partier. Ett undantag här är Fennemas (1997) analys. Även om det inte fi nns tydliga gränser och att de förändras över tid så skiljer Fennema på tre olika typer av partier i det som oft ast kallas extremhögern eller högerpopulism: missnöjespartier, ra-sistiska partier och extremhöger eller fascistiska partier. Den sista typen av partier kännetecknas av en tydlig fascistisk ideologi, medan missnöjes-partier oft a är relativt ideologilösa, och rasistiska partier har en begränsad enfrågeideologi. Nedan diskuteras om Sverigedemokraterna kan anses ut-göra ett rasistiskt parti. Vad betyder det att benämna ett parti som rasis-tiskt? Utgångspunkten måste å ena sidan vara en teoretisk förståelse för rasism och å andra sidan att den här aspekten genomsyrar partiets politik. Då ordet rasism är mycket starkt negativt värdeladdat, är det alltid svårt att göra en analys som undviker ett betydande normativt inslag (se vidare kapitel 7, Rasism). Även om den strikt biologiska synen på rasism före-träds av en marginell del av dessa partier, är det här snarare en fråga om



214

benämning baserad på teorier om nyrasism (Barker 1981; Balibar 2002b) eller kulturrasism (Blaut 1992; Billig 1995). Den här rasismen känneteck-nas av två centrala antaganden. Å ena sidan att kultur är en essentiell egen-skap som är snarlik biologi. Den andra är kopplingen mellan plats (nation) och kultur, där vår kultur beskrivs som överlägsen. Det är med den ut-gångspunkten som vi nu kortfatt at lyft er fram Sverigedemokraterna.

När vi nu går vidare med två exemplifi eringar, hämtar vi vår empiri från Norden, där de fyra stora länderna alla har ett ”sådant” parti i sina parla-ment. I det ena fallet är det kopplingen mellan högerpopulism och fascism (Danmark och Dansk Folkeparti) som står i fokus medan det i andra fallet är högerpopulism och rasism (Sverigedemokraterna). I det danska fallet förs begreppet ”fascism” in för att påbörja en analys, inte bara av ett partis ageranden, utan ett helt samhälles delaktighet i en invandringsfi entlig våg som gått tvärs igenom det off entliga rummet, på fl era plan. Mot fallet Sve-rigedemokraterna reser vi begreppet ”rasism” dels för att tydliggöra en tak-tisk förändring partiet gjort i sin praktik i det demokratiska systemet, dels för att konfrontera de eufemismer som omgärdat och beskrivit partiet, av dem själva men även i den vidare diskussionen. Dessa begrepp – rasism och fascism – hör inte till de vanliga med vilka man plägat analysera hö-gerpopulister, men just det är poängen, att osäkra stabila kategoriseringar för att därmed rucka på inarbetade gränsdragningar, eufemismer och ute-slutningar. Det visar sig när vi konfronterar dessa begrepp med vad som brukar kallas högerpopulistiska partier att träffb ilden, om än inte perfekt, ändå blir förvånande god. Det i sin tur osäkrar fl era av de gränsdragningar som den vetenskapliga tradition vi skissat ovan hållit sig till, arbetat fram och sökt få etablerade. Och det förefaller att vad som står på spel i diskus-sionen om populism och högerextremism inte bara handlar om dessa före-teelser utan i lika hög grad om bilden av de demokratiska systemen i vilka de vuxit fram och verkar.

Dansk Folkparti – från nyliberal populism på väg mot fascism?Den välkända politiken mot invandrare och invandring i Danmark har varit under uppsegling under ett par decennier (Rydgren 2004a; Jensen



215

2004). Under denna tid började lokala politiker tvärs över det politiska spektret att tala om invandrare och invandring som ett ”problem”, snart ekade dessa tongångar på riksplanet (Schierup 1993). Dansk Folkparti (DF) tog snart initiativet och har sedan dess bearbetat den danska off ent-ligheten med en energisk invandringsfi entlig agitation. Danska medier har inte legat långt eft er. Danmark har följaktligen gått från en situation där ett begränsat antal politiker och debatt örer var upptagna av invandringsfrå-gan, till en situation i vilken medier allt mer fokuserat på invandring och hotet som invandrare sägs utgöra, samtidigt som de etablerade partierna konkurrerar om att vara skarpast i invandringsdebatt en.25 Centralt är alltså att analysera, inte bara de etablerade partierna, medierna, eller det hö-gerpopulistiska partiet Dansk Folkeparti, utan alla dessa aktörer och inte minst samspelet dem emellan.

En viktig fas inleddes 2001, när en ny dansk regering kom till mak-ten med hjälp av en rå kampanj som varnade för ”problemet” med ”ut-länningar”, med återkommande anspelningar på gängvåldtäkter och bidragsfusk, och löft e om en kraft fullare ”integrationspolitik”. Sedan det högerliberala partiet Venstre bildat regering med De Konservativa un-derstött av Dansk Folkeparti, arbetade denna allians målmedvetet för att minska invandringen och fl yktingmott agandet i landet. Socialdemokra-terna anslöt sig huvudsakligen till denna linje. 2011, då socialdemokratin återfått makten, tillsammans med mitt enpartiet Radikal Venstre och vän-sterpartiet Socialistisk Folkparti, fi nns tecken på en avmatt ning av denna politiska trend. Men det är mest retoriskt, någon radikal kursändring kan ännu inte skönjas.

En full förståelse av denna utveckling måste inkludera berätt elser om dansk historia, samhällsstruktur, ekonomi och självförståelse (Schierup 1993; Yilmaz 1999, 2000, 2003). Men fokus här ligger på den mer närlig-gande politiska dynamik som gjort den förda politiken möjlig. Man kan tänka på utvecklingen som en maktlogik i rörelse som spelats ut av olika aktörer på olika nivåer i samhället, lokalt och centralt, i medier och i of-fentlig politik, i lagstift ning och i diskurs. Dett a torde vara regel för det sätt

25 Under 1990-talet började även socialdemokrater tala samma språk. Före dett a inrikesministern Karen Jespersens ville sända kriminella asylsökande till en ”öde ö” och statsminister Nyrup Rasmussen sade att den muslimska praktiken att be fem gånger om dagen var främmande för dansk arbetskultur.



216

som större politiska förskjutningar i demokratier alltid hackar sig fram i en stegvis process.

Utvecklingen har beskrivits som alltifrån ”åtstramning av invand-ringspolitiken” till ”främlingsfi entlighet”, ”rasism” eller, kanske vanligast, ”högerpopulism”. Samtliga begrepp passar in, men inget fångar fullt ut ra-dikaliteten i det som skett . Ett begrepp som här prövas är ”fascism”. Det betyder inte att Danmark blivit en fullfj ädrad ”fasciststat” men att delar av den politiska utvecklingen kan förstås utifrån en modern syn på fascism.26

”Fascism” förefaller nog många som alltför skarpt. Ingenting kan riktigt mäta sig med den europeiska fascistiska erfarenheten (jfr Griffi n & Feld-man 2004). Forskningen har också mer eller mindre reserverat begreppet till Mussolinis Italien och Nazi-Tyskland eller liknande historiska katastro-fer (Nolte 1984). Men Robert O. Paxtons arbete Th e Anatomy of Fascism (2004), och Michael Manns nytolkning Fascism (2004), öppnar upp för frågan vad fascism varit och alltså kan vara vid sidan om det vi omedelbart känner igen som fascistiska klichéer.27

En central utgångspunkt för dessa författ are är insisterandet att fascism inte ska ses som det olyckliga undantaget, utan som en central del av Euro-pas moderna erfarenhet och att demokrati inte har varit någon garanti mot fascism. Tvärtom har kanske de fl esta fascistiska rörelser vuxit fram i de-mokratier (Mann 2004).

Trots betoningen av fascismens variationsrikedom föreslår Mann några element som beskriver vad de fl esta fascister strävat eft er. Det är orga-nisk nationalism som sätt er folkets gemenskap högst och bygger myter om nationens ursprung. Kopplat till dett a är en fantasi om folkets åter-födelse. Etatism sätt er staten högst – parat med en klassisk ledarkult läg-ger dett a grund för diktatoriska strävanden. Ett annat idéelement är transcendens, strävan att överskrida de rådande sociala konfl ikterna och klassgränserna. Ett bekant inslag är rensning (”cleansing”). Eft ersom po-litiska motståndare defi nieras som ”fi enden” måste de rensas från natio-nen. Fienden har, i varierande utsträckning, defi nierats i politiska och/

26 Paralleller mellan den danska politiska utvecklingen och fascism har blivit vanligare i journalistik. Se t.ex. Smith 2002; för implicit men tydlig koppling se: Brögger m.fl . 2005, 2006; Jensen 2006.27 För mer journalistiska/essäistiska nytolkningar i samma riktning, se t.ex. Umberto Eco, ”Ur- Fascism”, New York Review of Books, 22 juni 1995, s. 12-15; Lewis H. Lapham, ”Notebook. On Mes-sage”, Harper’s Magazine, October 2005, s. 7-9.



217

eller etniska termer. Slutligen har våld och paramilitarism oft a visat sig vara både ett värde och en central metod för fascistiska rörelser. Kring dessa punkter råder stor enighet. Men utmärkande för Mann är att alla inte måste vara uppfyllda, utan att man med dem kan avgöra om rörelser är mer eller mindre fascistiska.

Om vi med Manns kriterier för ögonen åter blickar mot den danska politiska arenan, kan vi omedelbart konstatera att Danmark inte utveck-lat en ”mogen” fascism. Några stormtrupper eller någon våldsregim fi nns inte i Danmark. Inte heller någon överdriven ledarkult eller dyrkan av sta-ten. Men andra kriterier tycks ha viss bäring för den danska utvecklingen.

Sedan den danska regeringsförklaringen 2001, i vilken statsminister An-ders Fogh Rasmussen deklarerade att det var dags att göra upp med ”snäl-lismen” i integrationspolitiken, har en serie lagar som kringskär invandrare och fl yktingars livsmöjligheter införts. Den kanske mest ökända är lagen om familjesammanföring med en rad restriktioner för dansk- utländska par som vill bosätt a sig i landet som har skapat en liten deportations- och fl yk-tingvåg av danska medborgare till södra Sverige.

Begränsningarna av asylrätt igheterna har också blivit bland de hårdaste i Europa. För permanent uppehållstillstånd måste en fl ykting eller in-vandrare ha bott i landet i minst sju år innan han eller hon ens kan ansöka. Dett a har sedan början av 2000-talet skärpts ytt erligare i omgångar med så kallade ”integrationskontrakt” (Ministeriet for Flygtninge 2005) som sät-ter invandrare i en särskild ställning gentemot staten med krav på löft en om respekt av samhällets grundläggande värderingar, språktest, introduk-tionskurser (om särskilda krav riktade mot ”invandrare”, se även kapitel 2, Migration). Invandrare i väntan på uppehållstillstånd måste acceptera de jobb som erbjuds om man inte vill riskera sin status och sitt socialbidrag.

Det främsta syft et bakom dessa lagar är att minska antalet invandrare i landet och att minska antalet som söker sig till landet. Politiken har varit eff ektiv. År 2001 sökte 12 512 personer asyl i Danmark, år 2004 hade dett a sjunkit till 3 235. De som fått uppehållstillstånd har under samma period minskat från 6 263 till 1 592, och familjeåterföreningar har minskat med nära två tredjedelar (Ministeriet for Flygtninge 2005; jfr Kjaersgaard 2005).

Dett a kan låta radikalt. Men dessa faktiskt genomförda lagar och be-stämmelser är förstås milda i jämförelse med vad DF haft på sitt program och fört fram i debatt en. Partiets ledare Pia Kjaersgaard presenterade i maj



218

2005 ”fas två” i utlänningspolitiken (Kjaersgaard 2005). Det som nu be-hövdes var bland annat: att ”permanent uppehållstillstånd” avskaff as, att endast individuell dispens kan ges eft er 10 år, att det aldrig ska gälla ”fl yk-tingar... de ska sändas hem igen när förhållande i hemlandet tillåter det”, att fl yktingar med tillfälligt uppehållstillstånd ska fråntas rätt en att fl ytt a inom landet under deras fem första år och att Danida (danska Sida) ska bygga fl yktingläger i ”exempelvis Afghanistan, Somalia, Irak, Iran, och Kenya” för att på så sätt undvika att fl yktingar kommer till Danmark.

Under senare hälft en av 00-talet har den danska liberal-konserva-tiva regeringsalliansen med stöd av DF gått vidare och bland annat tagit konfl ikter med EU för att kunna enskilt återinföra en striktare inre gräns-kontroll inom unionen, med hänvisning till ”illegala invandrare” och ter-rorhot. Sammanfl ätningen av utlänningspolitiken och säkerhetspolitiken har utvecklat sig till ett starkt tema i takt med att landets engagemang i Irak och Afghanistan fördjupats.

Dessa radikala förändringar hade inte kunnat komma till stånd utan ett förberedelsearbete. Med hjälp av röststarka opinionsbildare från olika partier och medier har invandringsfrågorna lyft s på agendan. Däreft er har Dansk Folkeparti med Pia Kjaersgaard i spetsen drivit på den politiska ut-vecklingen.

Pia Kjaersgaard bildade Dansk Folkeparti 1995 som en utbrytning ur missnöjespartiet Framstegspartiet. Det nya partiet är ”nationellt”, samt till höger i frågor som rör fl yktingar, invandrare och rätt spolitik, och till vän-ster i frågor om vård, välfärd och hållningen till djur (Svensson 2002). Ty-piskt för deras image är att de positionerar sig som kommandes underifr ån, utan klassidentitet eller klassintressen, kämpandes för en ”normalisering” av folket och nationen (jfr nativism) till det de en gång var och borde vara. Viktiga vapen i denna kamp är anklagelserna om ”politisk korrekthet” och ”åsiktsförtryck” som riktas mot i princip alla som inte är eniga med parti-ets program. Energin och aggressiviteten i agitationen kommer förstås inte bara från Kjaersgaard. En central fi gur i partiet är prästen Sören Krarup, folketingsledamot för DF med erkänt stor infl ytande på den förda utlän-ningspolitiken. Han är en stridbar nationalistisk debatt ör som med ut-gångspunkt i evangeliet tagit öppet avstånd från modernitet, framsteg och kulturradikalism. I skrift er han utgett fördöms mångkultur, ateism, mus-limer och judar på klassiskt manér (htt p://www.tidehverve.dk/forlag/).



219

Framstegspartiet och sedermera Dansk Folkeparti har alltså sedan mit-ten av 1980-talet arbetat sig in i centrum av dansk politik med populismens karakteristiska stil och, faktiskt, med fascismens klassiska agitatoriska verktyg: för kyrkan, nationen och folket och mot eliten, modernism, kom-munism, invandrare och internationalism. Tre av Manns fem kriterier för fascism kan därmed bockas av: organisk nationalism, strävan mot transcen-dens i hyllandet av ”folket” och rensning, såväl politisk i det aggressiva tys-tandet av meningsmotståndare och etnisk genom den faktiska politikens mål och resultat.

Även om Socialistiskt Folkeparti, Enhedslistan och, framför allt, det social-liberala Radikale Venstre varit delvis hårt kritiska mot DF och Venstre-regeringens politik på invandringsområdet, är det mer anmärk-ningsvärt att de etablerade partierna, liksom medierna, inte gjort mer motstånd och att Socialdemokratin och senare Socialistisk folkeparti an-slutit sig till Venstre-regeringens linje och därmed i stort gett sitt godkän-nande till den förda politiken.

Massmediernas roll kan knappast underskatt as. Istället för att bjuda ett motstånd har medierna delvis bidragit till misstänkliggörandet av invand-rare generellt, men särskilt av muslimer och människor från den så kallade Tredje världen (Schierup 1993; Yilmaz 1999, 2000, 2003; Quraishy 2004) Lika viktig för utvecklingen som mediernas ageranden, har den samsyn på invandringen som problem och hot som infunnit sig sedan 2001 mellan regeringen, Dansk Folkeparti och oppositionen varit. I regeringsdeklara-tionen fokuserades ”utlänningen” på ett nytt sätt och strax eft er regerings-tillträdet utropades en ”kulturkamp” mot ”kulturradikalerna”, invandrarna och de elitistiska ”smakdomarna”. Inom ramen för denna kulturkamp bad regeringen sju expertråd att fastställa en dansk kanon inom fi lm, litt era-tur, arkitektur, bildkonst, design och konsthantverk, musik, och scenkonst ( Jonsson 2004a, 2004b, 2004c). Paradoxen är uppenbar: DF, det parti som defi nierat sig som folkligt, samarbetar intimt med en regering som vunnit valet på att utmana de elitistiska ”smakdomarna”. Tillsammans pe-kar de ut vad man som dansk bör uppskatt a inom kultur, utbildning, tradi-tioner, ”värden” och så vidare.

För att ändå upprätt hålla utanförskapets gloria mot en förment för-tryckande elit har DF och Venstre förstått värdet av att fl ytt a med sig skil-jelinjen mellan elit och folk upp i systemet, så att ingen ska tvivla på att



220

regeringen och dess stödparti fortfarande är ”en av dem”. Dett a gör man genom att hålla hotet från invandrare levande samtidigt som man fort-sätt er att angripa intellektuella, människorätt sdebatt örer och de så kall-lade politiskt korrekta (jfr Brögger m.fl . 2005, 2006; Jensen 2004, 2006). Dett a liknar vad Catherine Fieschi beskriver i sin analys av franska Front National – Fascism, Populism and Th e French Fift h Republic: In the Shadow of Democracy (Fieschi 2004: 110) – när hon förstår populism som en bro mellan den till synes motsägelsefulla elitismen och kollektivismen i fascis-tiskt tänkande. Via denna bro tillåts folket föreställa sig som en elit.28

Mikroskopiska statskupperRegeringen iscensatt e, tillsammans med DF, vad man kan kalla en serie mikroskopiska statskupper. Statskuppen är förvisso fascismens verktyg par excellence. Men här är det inte frågan om att ta makten, den har man ju re-dan fått på demokratisk väg. Poängen är att visa upp sin makt och hand-lingskraft och sin förmåga att utmana det ”elitistiska” motståndet. Eft er att den dåvarande regeringen tillträdde 2001 pekades således en rad kun-skapsinstitutioner ut som ”smakdomare”, lades ner eller hotades med nedläggning (Rothstein 2003). Bland de drabbade fi nner vi Centrum för Mänskliga rätt igheter, Center för Freds- och konfl iktforskning och Dansk språknämnd samt sociala myndigheter och integrationstjänstemän som ifrågasatt utlänningspolitiken.

Pia Kjaersgaard tvekade inte själv att gå till direkt motangrepp mot kritiker, inte bara med argument, utan även med stämningar och hot om nedläggning och indragna anslag. Hon avkrävde även, med backning av le-dande Venstre-politiker, akademiska institutioner ursäkter för vad studen-ter skrivit i uppsatser. Statsministern Rasmussen hotade 2002 Institutet för Mänskliga rätt igheter med nedläggning i samband med att de, precis som Europarådet och FN, hävdat att Danmarks politik stred mot interna-tionella överenskommelser om mänskliga rätt igheter. Institutet lät till slut

28 Fieschi (2004: 110) skriver: ”Populismen tillhandahåller i själva verket en bro (både i praktiken och diskursivt) mellan den - till synes motsägelsefulla - elitismen och egalitära kollektivismen i mycket av fascistisk tankegods. Dett a beror i huvudsak på att populismen gör det möjligt för människor att föreställa sig själva som en elit. Vad som ger denna elit sin specifi citet är tillhörigheten till en nation som i sig självt ses som överlägsen andra genom sina traditioner, folklore, folk osv.”.



221

meddela att de slutat utt ala sig i medier överhuvudtaget. Sören Krarup pas-sade på att föreslå att idén om mänskliga rätt igheter borde skrotas. Krarup ansåg att FN-konventionen är en hädelse, då endast Gud kan stift a univer-sella lagar (Rothstein 2003).

På dett a sätt ansatt es forskare, författ are och institutsledare upprepade gånger direkt av regeringen eller, ännu oft are, av tongivande fi gurer inom DF. Dessa ”mikroskopiska statskupper” har varit eff ektiva. De som mist jobbet har förlorat sina legitima platt formar att tala ifrån, men redan hotet om att bli av med jobbet är ett eff ektivt sätt att tysta motstånd. Ett slags po-litisk rensning inom demokratin med andra ord, men utan det direkta för-tryckets klumpighet.

Dett a avsteg från traditionella normer och konventioner i maktut-övandet satt e också sina spår i själva utformandet av lagar och politiska förslag. Regeringen riskerade i allt luddigare lagtexter och förslag rätt s-säkerheten. Principerna om att lagar ska vara förutsägbara och om likhet inför lagen tas lätt på. Man ville till exempel skapa speciella integrations-regler även för dem som fått permanent uppehållstillstånd och man be-klagade öppet den begränsning som principen om likhet inför lagen innebär. (Ministeriet for Flygtninge 2005). När de hårda reglerna för fa-miljeåterförening kritiserades, typiskt nog först när det uppmärksammats att danskar som bildat familj i USA inte kunde fl ytt a tillbaka, medgav förre integrationsministern, Bertel Haarder, att dett a verkligen var ett pro-blem: ”Alla vet att det här inte handlar om amerikaner, men vi får inte sär-behandla någon. Reglerna ska vara lika för alla. Tyvärr, och jag menar tyvärr” (Persson 2004).

En kritisk blick på den danska politiska dynamiken under 1990- och 2000-talen ger en bild som minner om fascism: rasism med etnisk- och kulturrasistiska övertoner, den radikaliserade deportations- och assimi-lationspolitiken, propagerandet för en organisk nationalism och klassö-verskridande ”folklig gemenskap”. Framförallt är det samverkan mellan elementen, tillsammans med de allianser som upprätt ats kring denna poli-tik, som ger oss anledning att tala om en fascistisk maktlogik.

Danmark har dock, självklart, inte blivit ett ”fascistiskt land”, än mindre ett med totalitära drag. Extremism och fascism, rasistisk politik, populism, alla orden har visst fog för sig och inget täcker riktigt hela bilden. Kanske ska vi vänja oss vi det. En utblick över Europeiska invandringsfi entliga partier



222

och regeringar visar i dag upp samma komplexa bild, och innan nya defi ni-tioner och klassifi kationer upprätt ats har bilden hunnit ändra sig. När vi nu i nästa avsnitt fokuserar på Sverige och Sverigedemokraterna så är det höger-populism och rasism som står i fokus.

Sverigedemokraterna – en mörk historia med en ljus framtid?Sverigedemokraterna som parti är nästan 25 år gammalt och levde under lång tid i den parlamentariska periferin med betydande närhet till själv-defi nierade nazistiska och rasistiska organisationer (Lodenius & Larsson 2000; Larsson & Ekman 2001). Med inspiration från Frankrike och Natio-nella Fronten, samt senare från Danmark och Dansk Folkeparti, började SD allt tydligare att utveckla en strategi med syft e att komma in i riksdagen. Det har resulterat i allvarliga försök att tona ned såväl extremhögerideologi och rasism. Det första har genomförts genom förbud mot uniformer och genom regelbundna uteslutningar av medlemmar som kommit att förknip-pas med extremhögeråsikter. Försöken att klippa banden till sin rasistiska historia har huvudsakligen genomförts genom att successivt förändra re-torik och politiska förslag som kan kopplas till en biologisk form av rasism. I riksdagsvalet 2010 fi ck partiet 5,7 procent och kom därmed in i riksda-gen samt i en mängd kommuner och landsting. Idag benämns partiet oft ast som främlingsfi entligt eller xenofobiskt, men också nationalistiskt och hö-gerpopulistiskt, även om vi menar att det fi nns skäl för att kalla partiet ra-sistiskt (Fennema 1997). Innan vi går närmare in på Sverigedemokraterna och den ideologi de utt rycker, vill vi kortfatt at lyft a fram diskussionen om dessa partier kan kallas rasistiska.

Det parti som verkar i riksdagen sedan 2010 är på många sätt annor-lunda än hur det var när det föddes. Det är ett parti som å ena sidan söker respektabilitet och å andra sidan vill vara antietablissemang. I det följande vill vi kortfatt at diskutera hur man kan förstå Sverigedemokraterna idag. Därigenom hoppas vi kunna exemplifi era såväl de begreppsliga och teore-tiska som de metodologiska diskussioner vi förde tidigare. Metodologiskt använder vi oss å ena sidan av off entligt tillgängliga texter som författ ats av SD som organisation eller av företrädare både internt till medlemmar och



223

som debatt artiklar mot en bredare publik, och å andra sidan av empiri från intervjuer med kvinnliga SD aktivister.29

Knappt ett år innan valet 2010 skriver Jimmie Åkesson, partiledare Sve-rigedemokraterna en debatt artikel i Aft onbladet:

Som sverigedemokrat ser jag dett a som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år (Åkesson 2009, vår kursivering).

I ovanstående citat handlar ”dett a” om det mångkulturella samhället och speciellt muslimsk fl ykting- och anhöriginvandring till Sverige. Sverigede-mokraternas partiledare ser denna utveckling som det största hotet se-dan nazismen och Hitlers Tyskland. Artikeln publicerades under hösten 2009, ett år innan valet som bar SD in i riksdagen. Även om det är svårt att dra mediala slutsatser var dett a första gången SD nådde ut nationellt genom den största tidningen, och publicering sammanträff ar tidsmäs-sigt med att opinionen för SD lyft e över det magiska 4 procent. Att fram-ställa muslimer som ett hot mot Sverige har varit en systematisk strategi och som under valrörelsen 2010 även innebar produktionen av en mycket uppmärksammad och spridd valfi lm som framställde muslimska kvinnor som anledningen till att det inte fi nns välfärdsresurser till en svensk kvinn-lig pensionär. Den tämligen grova kulturrasism med vilken SD angriper muslimska migranter speglar på många sätt en spridd uppfatt ning om det muslimska hotet i västvärlden och har därigenom kunnat separeras ut från ”riktig” rasism (Mulinari & Neergaard 2012b).

Det är således ingen paradox att SD bedriver en grov form av kultur-rasism mot muslimska migranter samtidigt som partiet jobbat hårt för att ta bort såväl politiska förslag som politiska texter som kan tolkas som bio-logisk rasistiska. I huvudsak har de lyckats. Det har bland annat inneburit att förslaget att förbjuda internationell adoption tagits bort då det lätt kun-nat tolkas som ett biologiskt rasistiskt förslag.30 Istället för biologi är det

29 Empirin är baserat på ett forskningsprojekt fi nansierat av Vetenskapsrådet med Diana Mulinari som projektledare.30 Den 13/11 2005 beslutade SD:s partistyrelse att utesluta en f.d. partisekreterare då han givit utt ryck för rasism genom att kritisera SD:s viceordförande för adoption av en indiskt barn. Det var tre år eft er att SD hade lämnat ståndpunkten om att förbjuda utomeuropeiska adoptioner (Orrenius 2005a, 2005b).



224

numera kultur och etnicitet som utgör grunden för särskiljande, även om frågan om reproduktion och generation hela tiden riskerar att binda ihop biologisk rasism och kulturrasism. Ett exempel som visar på den här kopp-lingen är synen på assimilering, som beskrivs på följande sätt i partiets in-vandringspolitiska program:

Assimilering är en lång och svår process som inte alltid lyckas och som i vissa fall kan ta fl era generationer att fullborda. För den svenska nationens del gäller följande: svensk är den som av sig själv och som av andra uppfatt as som svensk. I praktiken innebär dett a ett slags öp-pen svenskhet, med möjlighet för människor med annat ursprung att tillhöra den svenska nationen. Dock, nationstillhörighet är inte det-samma som medborgarskap. Att helt uppgå i en nation kan ta fl era generationer. Däremot ska medborgarskap kunna erhållas även av icke-svenskar, så länge dett a inte leder till en allvarlig kränkning av den nationalistiska principen. I huvudsak ska dock svenskt medbor-garskap vara ett privilegium avsett för svenskar.31

Genom att beskriva assimilering som en process som kan ta fl era genera-tioner gör SD gällande att individer som invandrar bär något med sig som det kan ta fl era generationer att förändra så att de kan bli svenska. I cita-tet görs en stark skillnad mellan att vara svensk och att ha ett svenskt med-borgarskap. Att vara svensk är den ”som av andra uppfatt as som svensk”, vilket gör makten att defi niera vem som är svensk vare sig till en själviden-titet eller till en statlig bekräft else, till en fråga om omgivningens uppfatt -ning. Att bli svensk är återigen en fråga om en kollektiv process som kan ta fl era generationer att uppfylla. Samtidigt, vilket oft a framhålls av radi-kalare organisationer inom den högerextrema rörelsen, har förändringen inneburit programmatiska öppningar ”med möjlighet för människor med annat ursprung att tillhöra den svenska nationen”. Trots dessa öppningar är SD:s syn inte bara kollektivistisk, utan även fl ergenerationell, och dess nationalistiska princip syft ar till bevarandet av en grupp som de defi nie-rar som ”riktiga” svenskar, vilket innebär ett grundläggande motstånd mot

31 htt p://www.sverigedemokraterna.net/asikt_hp.php?action=fullnews&id=847 (091026)



225

(etnisk) blandning – en inställning som oft a sammanfatt as i begreppet et-nopluralism.32

Ett kännetecken för att ett parti är kulturrasistikt är att frågor om in-vandring och mångkultur är överordnade och dominerande. Det betyder dock inte att andra frågor inte kan behandlas. I SD:s fall kan man särskilja två olika huvuddrag. Det mest centrala är kulturrasismen, men det inbe-griper en rad relaterade frågor, bland annat säkerhets-, kriminal-, äldre-omsorgs- och familjepolitik. Det andra utmärkande draget utgörs av ett intresse att anpassa sig eft er den politiska debatt en i övrigt. Det innebär dels att försöka föra politik inom alla områden, dels att utveckla en politik som att raherar röster. SD har i det närmaste varit ointresserad av utrikes-politik med argumentet att människor och i synnerhet våra sympatisörer inte är intresserade av utrikespolitik. Däremot var SD snabba att utveckla en arbetsmarknadspolitik som svar på att acker om att SD var ett höger-parti (Orrenius 2010).

Vårt fokus här är på SD och dess kulturrasistiska politik, något som inte bara handlar om invandringspolitik. En speciell aspekt är frågan om ge-nus, som också tydliggör familjers och i synnerhet kvinnors roll i rasistiska och xenofobiska föreställningsvärldar. Inom kulturrasistiska och högerex-trema partier har en viktig diskussion alltid varit frågor kring reproduktion av ”rasen” eller nationen. En speciell angelägenhet är behovet av ökat bar-nafödande och skillnaderna i nativitet mellan den nationella befolkningen och migranter. Vi fi nner exempelvis i såväl Nationella Fronten som Dansk Folkeparti en markerad oro för att det föds för få ”fransmän” respektive ”danskar” och att nativiteten är högre bland gruppen av muslimska mig-ranter (Rydgren 2004b, 2005c).

En annan viktig del av dett a tema är frågan om abort. I Frankrike har Nationella Fronten krävt begränsningar av rätt en till abort (Ivaldi, 1996; se även Mudde 2000, för en diskussion av Tyskland, Belgien och Neder-länderna). SD:s tidning, SD-Kuriren, har ett fl ertal artiklar och inlägg som handlar om abort. I en artikel i SD-Kuriren med rubriken ”Skärp

32 Etnopluralism är en av europeiska högerextrema vidareutvecklade doktriner baserad på en analogi med djurraser. Den utgår från att frågan om bätt re eller sämre etniska grupper är oväsentligt, utan det centrala är å ena sidan kopplingen mellan etnicitet, nation och land och å andra sidan att etnisk bland-ning riskerar att utradera etniska grupper och därför ska motarbetas.



226

abortlagstift ningen” argumenteras för hårdare lagstift ning på området. Författ aren skriver:

I Sverige utförs ca 32 000 aborter per år. Den siff ran motsvarar på ett ungefär antalet utfärdade PUT [permanenta uppehållstillstånd], bortsett från vissa år då antalet PUT gått i höjden. Om ett stort an-tal av dessa aborter skulle kunna förhindras, skulle behovet av den in-vandring som förklaras med att det föds för få barn i Sverige sjunka väsentligt.33

Temat går igen i en annan artikel skriven av Per Björklund, partistyrelsele-damot, partikassör och kommunpolitisk samordnare:

De låga födelsetalen kommer att innebära betydande påfrestningar för pensionssystem och sjukvård. De politiskt korrekta vill lösa dett a genom massinvandring från länder med högt barnafödande, det vill säga Mellanöstern och Nordafrika. Som Sverigedemokrat inser jag att en sådan politik kommer att leda till förödande kulturkrockar som på sikt kommer att bryta ner vårt Sverige. Vore det inte bätt re att se till att driva en politik som sänker abortt alet istället? Om vi hade låtit bara en tredjedel av de aborterade fostren födas så skulle det påstådda [invandringsbehovet försvinna].34

Dessa båda artiklar är intressanta för sätt et att argumentera för begräns-ningar i rätt en till abort. Precis som för Kristdemokraterna fi nns det inget explicit argument för ett totalförbud av abort. Vidare fi nns det en likhet i sätt et att dra en skiljelinje mellan legitima aborter, kopplade till hälsa och våldtäkt, och illegitima där karriärskälet framhålls särskilt. Vad som dä-remot är speciellt för dessa artiklar i sin argumentation för minskat antal aborter, är deras koppling till invandringspolitik i konstaterandet att det görs lika många aborter årligen som det normalt bifalls permanenta uppe-hållstillstånd och att en minskad användning av abort skulle reducera eller ta bort behovet av invandring.

33 htt p://www.sdkuriren.se/nyheter.php?action=fullnews&id=2549 090103.34 htt p://www.sdkuriren.se/blog/index.php/bjorklund/2009/02/18/det_handlar_om_liv_och_dod, 090218.



227

I intervjuer med kvinnliga aktivister inom SD, utan att det fanns nå-gon fråga som fokuserade på etnicitet eller migration, framkommer tyd-ligt att den centrala anledningen till att de organiserat sig i partiet var deras negativa syn på invandring och invandrare. Det är dock intressant att se att konstruktion av ”den andre” varierar betydligt. Medan en informant ger utt ryck för antisemitism i klassisk mening, ser en annan informant Is-rael som en stark bundsförvant och vän i kampen mot islamskt herravälde. Informanterna tydliggör det paradoxala i att ett parti som lägger så stort fokus på ”kulturella skillnader” vad gäller förståelsen av etnicitet kan orga-nisera människor som både bejakar den judiska kulturen (och inte andra kulturer som i informantens fall) och människor som bär tydliga antise-mitiska drag. Trots denna spänning visar de fl esta studier av SD ett tyd-ligt skift e i partiets politik, från antisemitism och rasism riktat mot svarta till en grov rasism riktad mot muslimer, även om en nedtonad rasism mot svarta fortfarande fi nns kvar.

Sammanfatt ningsvis kan man konstatera att SD har en tydlig popu-listisk stil, om man med populistisk diskurs menar en stark koppling till folket i relation till en fi ende, och därtill ser det som en antagonistisk kon-fl ikt. Samtidigt menar vi att det mest kännetecknande för SD är något an-nat än blott populism. Med hjälp av Fennema (1997) och genom en analys av SD:s material menar vi att Sverigedemokraterna kan beskrivas som ett (kultur)rasistiskt parti, snarare än ett missnöjes- eller högerextremt parti, även om det fi nns inslag av högerextremism och partiet arbetar hårt för att presentera sig som ett nationalistiskt parti, samtidigt som man bejakar be-nämningen populistisk (Mulinari & Neergaard 2012a). Det är dock alltid problematiskt att låsa fast SD, Dansk Folkeparti eller andra partier. I Fen-nemas diskussion om missnöjespartier, rasistiska och högerextrema par-tier betonar han vikten av att ta hänsyn till tidsmässiga förskjutningar.

Avslutande reflektionerSkilda förståelser av vad populism är, hur det ska teoretiseras och hur det metodologiskt ska analyseras gör att alla försök till en generell redogörelse kring forskning om populism är svår att göra. Vi har i det här kapitlet velat ge en inblick i forskning som på olika sätt är kopplat till användningen av begreppet populism.



228

Vi inledde med att redogöra för den tidiga populismforskningen som i huvudsak studerade enskilda fall. Även om dessa studier sammanställer mycket kunskap om dessa partier och rörelser, har de endast i begränsad grad bidragit till att teoretiskt förklara den samhällsutveckling inom vilka partierna vuxit fram. Likaså Canovans taxonomi eller Taggarts försökt till att rama in populism var aldrig försök att utveckla teorier, utan försök att skapa gemensamma referenser för vad som kan beskrivas som populism. Framväxten av högerpopulistiska, rasistiska och högerextrema partier i Västeuropa har kraft igt ökat antalet studier kring dessa fenomen, även om de fortfarande oft a är enfallsstudier, ibland jämförande och systematise-rande, men sällan av mer utförlig teoretisk utveckling. På samma sätt som (höger)populism oft a benämns en tunn ideologi kan den här forskningens teoretiska bidrag kanske benämnas tunn.

Den teoretiska diskussionen och utvecklingen har i huvudsak förts i ett fält som i mindre grad titt ar på empiriska fenomen, och där Västeuropas högerpopulism är frånvarande. Istället, med Ernesto Laclau som den cen-trala teoretikern, har den här forskningsinriktningen sysselsatt sig med att förstå populism i relation till demokrati och till politik överhuvudtaget.

I våra exemplifi eringar valde vi att inspireras av forskning som i min-dre grad lägger fokus på populism. Fennemas distinktion mellan högerex-trema, rasistiska och protestpartier menar vi kan vara ett intressant sätt att komplett era eller att kringgå en del av problemen i forskningen kring dessa partier och samtidigt inte riskera att falla in i ett abstraherat teoretiserande, där empiri enbart utgör exemplifi eringar av teoretiska diskussioner. I stu-dien av Dansk Folkeparti och Danmark mer generellt komplett erades ana-lysen av Manns teori om fascism, medan teorier om rasism gav ytt erligare djup i exemplifi eringen om Sverigedemokraterna.

Ett betydande problem i den forskning vi diskuterat är hur den på olika sätt separerar det populistiska, det demokratiska och det politiska från frå-gor om ekonomi. I förståelsen av västerländsk demokrati eller liberal de-mokrati fi nns det ibland några korta referenser till det nyliberala utan refl ektion kring hur politik och ekonomi kan förstås tillsammans för att förklara populism, rasistisk eller högerextremistisk politik. Under eurons kris har en lösning varit att använda sig av teknokratiskt styrda regeringar (Grekland och Italien), med syft e att ”orka” och ”våga” bedriva politik mot ”folket”. I klassikern Den stora omdaningen, skriven av Karl Polanyi



229

(1989/1944), framförs argumentet att om ekonomin urskiljs från och över-ordnas det sociala, fi nns en betydande risk för en motrörelse, som i hans fall åskådliggjordes av ryska revolutionen, fascism och nazism, samt det Keynsianska socialdemokratiska projektet. Det fi nns en mängd forskare som menar att det idag fi nns grund för att jämföra dagens situation med 1920- och 1930-talens utveckling.

Populism, som så många andra begrepp, riskerar ibland att osynliggöra mer än det synliggör. Vi har i dett a kapitel velat kritiskt diskutera olika för-ståelser av populism och peka på några av de begränsningar som dessa för-ståelser kan ha. Vi lämnar läsaren med en ambivalens som å ena sidan lyft er fram populismbegreppets styrka i teoretiska förståelser av demokrati och politik och å andra sidan visar på dess svaghet i konkreta empiriska analy-ser och i kopplingen mellan politik och ekonomi. Till dett a menar vi med Fennema att andra begrepp måste komplett era analyser av populistiska fe-nomen. Vi har genom våra exempel velat visa på hur högerpopulism kan och bör relateras till komplett erande begrepp för politisk mobilisering så-som missnöje, rasism och fascism.

Rekommenderad läsning

Balibar, Etienne (2002) ”Finns det en nyrasism?” i: Balibar, Etienne & Wallerstein, Immanuel, Ras, nation, klass: Mångtydiga identiteter, Göteborg: Daidalos.

Canovan, Margaret (2005) Th e People, Cambridge: Polity Press.

Laclau, Ernesto (2005a) On Populist Reason, London: Verso.

Mann, Mic hael (2004) Fascists, Cambridge: Cambridge University Press.

Mudde, Cas (2007) Populist Radical Right Parties in Europe, Cambridge: Cambridge University Press.


Antirasism 1) migrationens och etnicitetens epok 3 kap - inledning, rasism, hã¶gerpopulism (1)

Documents

Transcript of Antirasism 1) migrationens och etnicitetens epok 3 kap - inledning, rasism, hã¶gerpopulism (1)