Säkerhets-­  och  försvarspolitik  De senaste decennierna har Europa förändrats på sätt som i grunden förändrat vår säkerhetspolitiska situation. Det Kalla Krigets slut, med dess indelning i ett Öst- och ett Västeuropa, har inneburit att några av de allvarligaste hoten mot Sveriges säkerhet försvunnit.1

Ett enskilt militärt väpnat angrepp på Sverige eller något medlemsland i EU är idag osannolikt. Det innebär inte att det går att utesluta kriser eller incidenter som även inbegriper militära maktmedel även i vårt närområde.2 Men diskussionen om hotbilder och säkerhetspolitiska utmaningar måste breddas. Eller som Försvarsberedningen skriver i sin omvärldsanalys från vintern 2007:

Utmaningar och hot mot vår säkerhet är föränderliga, gränslösa och komplexa. De kan vara av såväl antagonistisk som icke-antagonistisk karaktär. Vissa hot är svåra att förutse och kan uppstå plötsligt. Andra är mer långsiktiga och växer successivt fram. Konsekvenserna kan i många fall vara allvarliga. Det är därför viktigt att bibehålla en öppenhet för vad som kan komma att bli hot och försöka förbereda sig för det oväntade genom nationella åtgärder och internationellt samarbete.3

Det viktigaste i den förskjutning av säkerhetsbegreppet som skett, är att det inte bara är staters säkerhet som står i centrum utan även människor säkerhet. Denna förändring har lett till att militära medel inte kan ses som annat än ett verktyg bland andra, men att det inte är tillräckligt då hoten inte alltid är militära.4 Det är extremt viktigt att socialdemokratin förhåller sig till senaste decenniernas förändringar i såväl vårt närområde som världen i stort, när diskussionerna förs hur säkerhetspolitiken ska formuleras i framtiden. Det är allt för lätt att bekämpa dåtidens slag.

Vilka säkerhetspolitiska utmaningar kan vi då se framför oss? I säkerhetsstrategin för Europeiska Unionen, från 2003, definieras fem områden som extra kritiska för att förstå de hot som kan drabba unionens medlemsstater och invånare. Dessa områden är terrorism, spridning av massförstörelsevapen, regionala konflikter, stater i upplösning och organiserad brottslighet.5 Vintern 2007 pekade den svenska Försvarsberedningen ut förändrade konfliktmönster, rustningsfrågor, energi- och råvaruförsörjning, miljöpåverkan och klimatförändringar, naturkatastrofer, organiserad brottslighet, terrorism samt hot relaterade till modern teknik och IT som utmaningar säkerhetspolitiken står inför.6

En allt för ofta bortglömd aspekt av konflikter, är kvinnors specifika situation. I konflikter runt om i världen har sexuellt våld använts som vapen framförallt mot kvinnor, men även mot män och barn.7 Erfarenheterna från krigen i Jugoslavien och folkmordet i Rwanda satte på allvar ljuset på frågan, och fick det internationella samfundet att reagera. År 2000 antog FN:s

1 Vår värld, 2009, sid. 14. 2 Prop. 2008/09:140 sid. 28; Ett säkert Europa i en bättre värld, sid. 3 3 Ds 2007:46, sid. 7f. 4 Reischl, 2007, sid. 92f. 5 Ett säkert Europa i en bättre värld, sid. 3ff. 6 Ds 2007:46, sid. 12-22. 7 Se t.ex. Bastick m.fl.

säkerhetsråd resolution 1325, om kvinnors roll i konflikter och konfliktlösning, och år 2008 antogs resolution 1820, om sexuellt våld som vapen i konflikter. Som feministisk rörelse måste socialdemokratin se dessa perspektiv som central i formandet av säkerhetspolitiken.

Norden och Östersjöområdet

Norden och Östersjöområdet präglas av stabilitet, dialog och samarbete. Detta underlättas bland annat av att det finns stora likheter politiskt, kulturellt, historiskt och språkligt mellan de nordiska länderna och att länderna i Baltikum står Norden nära. Det finns en stark värdegemenskap mellan länderna i Norden och Östersjöregionen.8 Samtliga länder i regionen, förutom Ryssland, är medlemmar i antingen Nato, EU eller i bådadera. Att fortsätta det tidigare arbetet med att utveckla Östersjön till ett fredligt område, är en viktig säkerhetsfråga inte bara för Sverige utan för samtliga länder i regionen. Trygga länder har i regel välmående och trygga grannar.9 Den stora säkerhetspolitiska utmaningen att hantera i vårt närområde, är relationen till Ryssland.

Det är viktigt att hålla i åtanke att Ryssland inte är ensamt skyldig till de ökade spänningarna med västmakterna. Bland annat har Natos ökade övningsverksamhet i norra Europa har bidragit till Rysslands känsla av utsatthet.10 Men det finns anledning till viss oro för ryska utvecklingen, inte minst landets relation till sina grannstater. I Försvarsberedningens rapport från 2007 skriver de att ”det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen [kommer] att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer”.11 Efter att rapporten skrevs har en väpnad konflikt mellan Ryssland och Georgien blossat upp, ett krig som var över på fem dagar. Denna konflikt visade att Ryssland sänkt tröskeln för användande av militära maktmedel mot grannstaterna.12 Det är troligt att de forna sattelitstaterna i Öst- och Centraleuropa som är medlemmar i EU eller Nato, är säkrare än övriga. Ryssland upplever heller ingen hotbild från de stater som finns i Sveriges närområde.13 Tveklöst är att de upplever sig hotade till följd av Georgien-kriget.

Den rysk-tyska gasledning som planeras dras i Östersjön, genom svensk ekonomisk zon, reser ytterligare frågetecken kring stabiliteten i vårt närområde. Det finns ingenting som tyder på att gasledningen i sig själv skulle vara ett militärt, eller säkerhetspolitiskt hot mot EU eller Sverige. Men mycket talar för att den ryska militära närvaron kan komma att öka i Östersjön, inte minst som den ryska statsledningen pekat ut gasledningen som strategiskt mycket viktig.14 Konsekvensen av en ökad militär närvaro från Ryssland, kan vara att fler länder och allianser känner behov av att visa flagg i området.15 På grund av gasledningens långa planerade livslängd, är det svårt att förutse de militära konsekvenserna av den.

8 Ds 2007:46, sid. 40 9 Vår värld, sid. 16 10 Se till exempel Gyllenhaal, Lars, 2009:a och 2009:b. 11 Ds 2007:46, sid. 36 12 Prop. 2008/09:140, sid. 24 13 Prop. 2008/09:140, sid. 24f. 14 Larsson, Robert L., 2008, sid. 12f. 15 Larsson, Robert L., 2007, sid. 46.

Båda dessa tendenser, det ryska agerandet mot grannstaterna och en ökad militär närvaro i Östersjön, kan bidra till en förändrad säkerhetspolitisk dynamik i Sveriges närområde. Socialdemokratin måste förhålla sig aktivt till utvecklingen i Ryssland och i Östersjöområdet. Ett väl fungerande försvar är en nödvändig beståndsdel i utvecklandet av strategier för att möta denna utmaning. Men vi kan inte delen förlita oss på att militär förmåga är tillräckligt för att säkra stabiliteten i närområdet. Istället måste de politiska strategierna bygga på icke-militära ageranden, med militär förmåga som komplement. Minst lika viktigt är att bygga relationer till socialdemokrater och andra progressiva krafter i Ryssland, för att stötta dem i arbetet med att demokratisera landet. För att bibehålla stabiliteten i Östersjöregionen, är det centralt att Ryssland utvecklas positivt såväl ekonomiskt som demokratiskt.16

Miljöpåverkan och klimatförändringar

Försvarsberedningen skrev i sin omvärldsanalys att klimatförändringarna ”utgör de allvarligaste hoten mot människors säkerhet och fundamentala levnadsvillkor”.17 Klimatförändringarna kommer att påverka människors säkerhet och tillvaro på många sätt, såväl plötsliga som gradvisa. Katastrofer kopplat till naturfenomen, extrema väder och så vidare är ingenting nytt men det finns tecken som tyder på att klimatförändringarna gör att det kan komma att ske i betydligt större omfattning. Bland annat diskuteras orkanen Katrina, som drabbade södra USA 2005, som ett exempel på hur detta kan kopplas till säkerhetspolitik. Det är inte bevisat att orkanen orsakades av klimatförändringar, men effekterna visar på hur den ändå är relevant i sammanhanget. Efterdyningarna av katastrofen innebar stora påfrestningar på samhällets förmåga att garantera medborgarnas säkerhet.18

På längre sikt diskuteras klimatförändringarnas inverkningar på ökenspridning, höjning av vattennivåer och andra mer långtgående miljöförändringar. Bangladesh drabbas redan idag av översvämningar kopplat till klimatförändringarna, vilket påverkar människors livsbetingelser. För lågt liggande länder kan de minsta höjningarna av havsytan leda till att delar av, eller till och med hela, landets territorium dränks av vatten. Dessa gradvisa förändringar kan få konsekvenser både vad gäller konflikter och migrationsströmmar.19 Mer akut, och närmre oss, är de konsekvenser klimatförändringarna får för Arktisregionen.

Arktis är en av de regioner som kommer att drabbas hårdat av klimatförändringarna, framförallt genom dramatiska förändringar i landskapet.20 Den mest genomgripande förändringen är att den permafrost, det vill säga mark som är frusen året om, som finns i Arktis kommer att försvinna. I och med det kommer möjligheterna att bryta naturtillgångar, att bruka skog och till och med att bygga bosättningar att öka.21 Utöver dessa förändringar,

16 Vår värld, 2009, sid. 17. 17 Ds 2007:46, sid. 16. 18 Reischl, Gunilla, 2007, sid. 87f. 19 Reischl, Gunilla, 2007, sid. 88f. 20 Haldén, Peter, 2008, sid. 32. 21 Haldén, Peter, 2008, sid. 34.

kommer de smältande isarna att öppna upp nya farleder, vilket ökar intresset inte minst för den civila sjöfarten.22

De här förändringarna innebär att intresset för regionen växer och även om förändringarna ligger i 20, 50 eller till och med 100 års perspektiv är de fortfarande en säkerhetspolitisk realitet. Såväl strandstaterna som andra stater och organisationer med intressen i regionen har redan börjat positionera sig.23 Dynamiken i utvecklingen kommer att sätta internationella regimer i fokus.24 Inte minst gäller detta militariseringen av regionen. Redan nu finns tendenser mot en ökad militär närvaro, efter att ha minskats sedan Kalla Kriget upphörde. Röster har höjts för att införa rustningskontroll och från kanadensiskt håll har det föreslagits att Arktis ska förklaras som kärnvapenfri region.25 Den svenska socialdemokratin kan, både som representant för ett alliansfritt land och genom rörelsens långa internationella engagemang, spela en viktig roll för att utveckla regimer och avtal för att kontrollera utvecklingen i regionen.

Alliansfrihet  och  internationella  samarbeten  

Sverige är militärt alliansfritt, vilket innebär att Sverige inte är en del av någon allians som bygger på gemensamma försvarsgarantier.26 Denna huvudlinje i säkerhetspolitiken har historiska rötter, men har inte alltid tolkats entydigt. Det är viktigt att ha i åtanke de båda ben som socialdemokratin format sin säkerhetspolitik kring, småstatsrealismen och idén om kollektiv säkerhet. Alliansfriheten, och det starka försvar socialdemokratiska regeringar var med och byggde under Kalla Kriget, är ett utslag för den förra. Det svenska inträdet i Förenta Nationerna var ett resultat av tron på kollektiv säkerhet, trots att detta stod i konflikt med neutralitetspolitiken. Den socialdemokratiske utrikesministern Östen Undén var dock tydlig med att ”skulle inom denna organisation visa sig en tendens till uppdelning av stormakterna i två läger, måste vår politik vara att inte låta oss drivas i en sådan blockbildning”.27 Därmed vad grunden lagd för den säkerhetspolitiska linje, som skulle komma att gälla under hela det Kalla Kriget, som enklast formulerad löd ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet vid händelse av krig”.

I och med Kalla Krigets slut började neutralitetspolitiken att luckras upp mer och mer. Den borgerliga regeringen formulerade 1992 en ny säkerhetspolitisk linje, som sa att ”Sveriges militära alliansfrihet syftandes till att vårt land ska kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består.”28 I och med detta var neutraliteten vid krig inte längre huvudmålet med säkerhetspolitiken, utan sågs endast som ett alternativ. 2002 ändrades den säkerhetspolitiska linjen ytterligare, efter en bred överenskommelse i riksdagen, till att istället lyda att ”Sverige är militärt alliansfritt. Denna säkerhetspolitiska linje, med möjlighet till neutralitet vid

22 Granholm, Niclas, 2008, sid. 37f. 23 Prawitz, Jan, 2009, sid. 94. 24 Granholm, Niklas, 2009, sid. 25. 25 Prawitz, Jan, 2009, sid. 101. 26 Engelbrekt, 2008, sid. 50. 27 Bring, 2008, sid. 215. 28 Cit. i Bring, 2008, sid. 236.

konflikter i vårt närområde, har tjänat oss väl.”29 Här beskrivs neutralitetspolitiken framförallt tillbakablickande, och inte något som gäller för tillfället.

Sedan dess har ytterligare förskjutningar i samma riktning skett. I Försvarsberedningens rapport från 2007 nämns inte Sveriges militära alliansfrihet alls. Istället finns en formulering med, som kommit att debatteras en del men inte alls så mycket som skulle kunna vara nödvändigt. I ett längre resonemang om att de ”flesta utmaningar, risker och hot delar Sverige av naturliga skäl med övriga Europa” skriver de att:

Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.30

I och med försvarsbeslutet 2009 är denna solidaritetsförklaring den officiella, svenska linjen.31 Även socialdemokraterna har ställt sig bakom formuleringen, genom den kommittémotion som lades fram som svar på regeringens proposition.32 Denna solidaritetsförklaring innebär att den så kallade neutralitetsoptionen är avskaffad på överskådlig tid.

Vad detta får för konsekvenser för den militära alliansfriheten är idag ett oskrivet kort. Inom såväl det nordiska som det europeiska samarbetet har utvecklingen inom försvars- och säkerhetsområdet tagit allt större steg under de senaste åren, vilket får konsekvenser för svensk säkerhetspolitik. Vintern 2009 presenterade, på uppdrag av de nordiska utrikesministrarna, den tidigare norske utrikes- och försvarsministern Thorvald Stoltenberg en rapport om hur ett fördjupat samarbete kring utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiken skulle kunna se ut. Bland förslagen finns ett om en gemensam nordisk solidaritetsförklaring, motsvarande den som nu Sverige beslutat om.33 I nuläget påverkar inte den svenska solidaritetsförklaringen alliansfriheten, då den är ensidig. En gemensam, nordisk förklaring skulle dock i grunden påverka möjligheten att hävda alliansfriheten.

Även den europeiska utvecklingen erbjuder utmaningar för den svenska alliansfriheten. I Lissabon-fördraget finns en solidaritetsförklaring, som säger att om ”en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga.”34 Artikeln är formulerad på ett sätt så att den inte innebär gemensamt uppställda försvarsgarantier, och därmed skulle stå i motsättning till medlemsländernas eventuella alliansfrihet.35 Därför går förklaringen i nuläget att kombinera med den svenska alliansfriheten, men det kan inte ses som hugget i sten.

Alliansfriheten och Nato-medlemskap

29 Utrikesdeklarationen 2002 30 Ds 2007:46, sid. 11. 31 2008/09:FöU10, sid. 20. 32 Motion 2008/09:Fö5. 33 Stoltenberg, 2009, sid. 34. 34 EU-fördraget (efter konsolidering av Lissabonfördraget).Artikel 42:7. 35 Åhman och Larsson, 2008, sid. 31.

Med neutralitetspolitiken i praktiken avskaffad är det allt fler som hävdar att även den militära alliansfriheten spelat ut sin roll, och att det därmed vore naturligt att ansöka om medlemskap i försvarsalliansen Nato. Det socialdemokratiska motståndet mot detta har varit kompakt och Mona Sahlin avslutade sitt tal i Almedalen 2008 med löftet att aldrig stödja ett medlemskap.36 Historiskt har alliansfriheten, och valet att stå utanför Nato, haft starkt stöd i opinionen. Fortfarande är det en majoritet som ställer sig negativa till medlemskap, även om opinionen blivit mer och mer positiv.37

Nato har genomgått stora förändringar sedan Kalla Krigets slut. Från att ha varit en organisation helt inriktat på kollektivt självförsvar för medlemsstaterna, riktat mot Warszawapakten, har organisationen utvecklats mot att idag ha militär krishantering som huvuduppgift. Såväl medlemssammansättningen som det operativa området har breddats successivt. Övertagandet av ansvaret för ISAF-styrkan i Afghanistan blev organisationens första operation utanför Europa.38 I och med denna utveckling är det viktigt att Sverige fortsätter samarbeta nära och samöva med Nato.

Det finns dock skäl som talar för att Sverige inte bör gå in som fullvärdig medlem i alliansen. Att vara medlem i Nato medför vissa skyldigheter gentemot organisationen, bland annat vad gäller storlek på försvarsanslag. Vi kunde även se hur USA pressade Nato-medlemmar i anslutning till invasionen av Irak 2003. Med en fortsatt alliansfrihet skulle bibehåller Sverige en betydligt större handlingsfrihet än som medlemmar i försvarsalliansen.39 Sverige har en lång tradition att vara pådrivande för nedrustning i allmänhet och av kärnvapen i synnerhet. Nato har fortfarande användande av kärnvapen som en viktig del i sina försvarsstrategier, och organisationen fungerar som ett kärnvapenparaply för medlemsstaterna. Ett medlemskap skulle därför försvåra vårt arbete för kärnvapennedrustning och fredsskapande.40

Internationella insatser

Sverige har en lång tradition att delta i fredsskapande fredsbevarande arbete i samarbete med andra. Sedan svenska sjukvårdstrupper deltog i FN-insatsen i Korea, har tiotusentals män och kvinnor deltagit, främst under FN-flagg, i olika operationer runt om i världen. Att skicka svensk trupp utomlands har starkt stöd i den svenska opinionen, även om det innebär att svenska soldater deltar i direkta strider.41 Det finns flera skäl som talar för att Sverige bör fortsätta delta i insatser i andra länder, och varför socialdemokratin bör bejaka en sådan politik. Att aktivt delta i skapandet av en kollektiv säkerhet har historiskt varit en viktig del av socialdemokratisk utrikespolitik, som inte ansetts stå i motsats mot den fredstida alliansfriheten. Genom ett aktivt deltagande i internationella insatser, bidrar Sverige till den globala säkerheten och genom deltagandet kan vi även påverka utformandet av insatserna.

36 Sahlin, 2008. 37 Stütz, 2009, sid. 34f. 38 Ds 2007:46, sid. 145f. 39 Vår värld, 2009, sid. 15. 40 Åkerström, 2008, sid. 70f. 41 Stütz, sid. 26f.

Det finns kopplingar mellan säkerhetspolitiken och andra delar av den internationella politiken, inte minst till utvecklingsbiståndet, som ger särskilda skäl för socialdemokratin att ta en ledande roll. Såväl EU-kommissionen som Försvarsberedningen pekar på failed states, eller ”sviktande stater” som används på svenska, som utmaningar att möta i framtiden. Det så kallade Failed State Index, som sammanställs av tidskriften Foreign Policy tillsammans med tankesmedjan Fund for Peace, är de tre mest hållbara staterna i världen Norge, Finland och Sverige.42 Välfärdssamhällen, med en hög grad av jämlikhet, är med andra ord bra för säkerheten.

Sedan Kalla Krigets slut har allt fler operationer letts av andra, främst Nato men på de senaste åren i allt större utsträckning även EU. Och idag deltar Sverige så gott som uteslutande i operationer ledda av andra än FN. Även om Nato idag är den organisation med stört kapacitet att leda större operationer, är det viktigt att fundera över varför Sverige inte deltar i fler FN-ledda insatser vilket bland annat Svenska FN-förbundet påpekat.43 Principiellt är det ingen jätteskillnad om en insats formellt leds av FN eller av någon annan aktör, men kravet på att insatsen måste vara sanktionerad i FN måste kvarstå. FN är den viktigaste organisationen för upprätthållandet av fred och säkerhet i världen, och det viktigaste organet för byggandet av kollektiv säkerhet. Om länderna i väst väljer att ställa sig utanför och agera på egen hand, om än med mandat från FN, kommer det att få konsekvenser för den internationella ordningen.

Avslutning

I och med försvarsbeslutet 2009 står det svenska försvaret inför en av de större reformerna på mycket, mycket länge. Vilka konsekvenser det får är idag svårt att sia om. Samtidigt finns det en hel del oklarheter både kring utvecklingen i Sveriges närområde och hur den svenska säkerhetspolitiken kan förhålla sig till en förändrad omvärld. Det är därför extremt viktigt att diskussionen lyfts inom socialdemokratin i stort, hur vi förhåller oss till denna situation. Det är allt för lätt att utkämpa gårdagens slag med dagens medel.

42 http://www.fundforpeace.org/web/ 43 Petersson, 2009.

Referenslista

Bastick, Megan m.fl., 2007, Sexual Violence in Armed Conflicts. Tillgänglig [online]: <http://www.dcaf.ch/publications/kms/details.cfm?lng=en&id=43991&nav1=4> [2009-09-10]

Bring, Ove, 2008, Neutralitetens uppgång och fall – Eller den gemensamma säkerhetens historia. Stockholm: Atlantis.

Engelbrekt, Kjell, 2008, ”Efter alliansfriheten” i Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift nr 6/2008.

Ett säkert Europa i en bättre värld. En europeisk säkerhetsstrategi, 2003. Tillgänglig [online]: <http://www.consilium.europa.eu/uedocs/cmsUpload/031208ESSIISV.pdf> [2009-08-05].

EU-fördraget (efter konsolidering av Lissabonfördraget). Tillgänglig [online]: <http://www.lissabonfordraget.se/fordraget/eu-fordraget.php> [2009-07-31].

Försvarsberedningen, 2007, Säkerhet i samverkan. Försvarsberedningens omvärldsanalys (Ds 2007:46). Stockholm: Försvarsdepartementet.

Försvarsberedningen, 2008, Försvar i användning (Ds 2008:48). Stockholm: Försvarsdepartementet.

Försvarsdepartementet, 2009, Ett användbart försvar. Regeringens proposition 2008/09:140. Stockholm: Försvarsdepartementet.

Försvarsutskottet, 2009, Försvarsutskottets betänkande 2008/09:FöU10. Försvarets inriktning. Stockholm: Sveriges Riksdag.

Granholm, Niklas, 2008, ”Effekter på sjöfarten” i Granholm, Niklas, 2008, Arktis – strategiska frågor i en region i förändring. Stockholm: FOI.

Granholm, Niklas, 2009, ”Arktis – ny utmaning för Sverige” i Strategisk utblick 2009. Säkerhetspolitisk forsränning? Stockholm: FOI.

Gyllenhaal, Lars, 2009:a, ”Norrbottens roll bland rivaler i norr” i Norrländska Socialdemokraten 2009-06-27.

Gyllenhaal, Lars, 2009:b, ”Fler och större militärövningar i norr” i Norrländska Socialdemokraten 2009-06-30.

Haldén, Peter, 2008, ”Klimatförändringarna i Arktis” i Granholm, Niklas (red.), 2008, Arktis – strategiska frågor i en region i förändring. Stockholm: FOI.

Larsson, Robert L., 2007, ”Säkerhetspolitiken kring Östersjöledningen (replik)” i Internationella Studier Nr 2 2007. Stockholm: UI.

Larsson, Robert L., 2008, Security Implications of the Nord Stream Project. Stockholm: FOI.

Oldberg, Ingmar (2005) ”NATO- och EU-utvidgningarnas effekter på Rysslands politik i norra Europa” i Ljung, Bo (2005) Nordeuropeisk säkerhet och stabilitet. Stockholm: FOI.

Prawitz, Jan, 2009, ”Har Nordpolen en framtid? storpolitik ’on the rocks’” i Internationella Studier Nr 1 2009. Stockholm: UI.

Petersson, Jens, 2009, Försvarsmaktens internationella insatser – en rapport om en ännu inte genomförd ambitionsökning. Tillgänglig [online]: <http://www.fn.se/PageFiles/11594/militarinternationalisering.pdf> [2009-08-04].

Regeringen, 2002, Utrikesdeklarationen 2002. Tillgänglig [online]: <http://www.regeringen.se/content/1/c6/01/89/85/4ec4c478.pdf> [2009-07-30]

Reischl, Gunilla, 2007, ”Klimatförändringar som en säkerhetsfråga” i Internationella Studier Nr 3 2007. Stockholm: UI.

Sahlin, Mona, 2008, Anförande av Mona Sahlin, Almedalen 8 juli 2008. Tillgängligt [online]: < http://www.socialdemokraterna.se/Var-politik/Arkiv/Almedalen/Almedalen/Mona-Sahlins-tal-i-Almedalen/> [2009-07-31].

Stoltenberg, Thorvald, 2009, Nordisk samarbeid om utenriks- og sikkerhetspolitikk. Tillgänglig [online]: <http://www.regjeringen.no/upload/UD/Vedlegg/nordiskrapport.pdf> [2009-07-31].

Stütz, Göran, 2008, Opinion 2008. Om den svenska allmänhetens syn på samhället, säkerheten och försvaret. Stockholm: Styrelsen för Psykologiskt Försvar.

Vår värld. En rättvis värld är möjlig. Rapport till partistyrelsen mars 2009, 2009. Stockholm: Socialdemokraterna.

Åhman, Theresa och Larsson, Per, 2008, Lissabonfördragets konsekvenser för skydd och beredskap. Stockholm: FOI.

Åkerström, Linda, 2008, Säkerhetspolitik för en ny tid. Stockholm: PAX Förlag.