Alt #11-12

altEn annan värld är möjlig! Röster från en global rättviserörelse.

#11–12 sommaren 201030kr • ISSN 1654-6067

Är det verkligen så att allt ordnar sig?

– 2 –

alt #11–12 • sommaren 2010

Redaktör: Håkan Sundberg

Ansvarig utgivare: Johan Rootzén

Korrekturläsning: Johan Rönnblom, Malin Arvidsson

Layout: Anton Andreasson

Omslagsbild: theparadigmshifter/Flickr.com

Material: Vi tar tacksamt emot bidrag i form av exempelvis

texter, bilder eller illustrationer. Skicka artikelförslag till [email protected] så svarar vi så fort vi kan!

Redaktionen förbehåller sig rätten att korrigera texter.

Som medlem i Attac Sverige får du Alt utan kostnad. För dig som inte är medlem är det

möjligt att beställa lösnummer för 30 kr/exemplar. Kontakta oss på [email protected].

Attac Sverige: Attac Sverige, Götgatan 22 A, 118 46 Stockholm För personlig kontakt, ring 0705–315183 (Håkan)

[email protected] • www.attac.se

ATTAC – Association pour la Taxation des Transactions financières a l’Aide aux Citoyens

ATTAC – Föreningen för beskattning av valutatransaktioner för medborgarnas bästa

”Det måste finnas en väg ut ur det här samhäl

let” är titeln på Göran Greiders senaste bok, som

vi för övrigt recenserar i tidningen. Man kan väl

säga att det också är temat för det här numret av

Alt, Attac Sveriges medlemstidning. Vi skriver om

finanskrisens efterdyningar och vi diskuterar

vilka uppgifter detta ställer oss inför. Vi rapporte

rar också från det Europeiska Sociala Forum

som hölls i Istanbul i början av juli, om den globala

kampen om färskvattentillgångarna m m.

Tryckning och distribution av Alt finansie

ras numera helt av våra medlemsavgifter, och

detta sätter naturligtvis en gräns för hur ofta

vi kan komma ut. Vi vill bara påminna om att

vi har en hemsida, och en blogg där du som

är skrivsugen kan få material publicerat.

/Red

I n n e h å l l

Timbro och (o)vetenskapen 3

Är det verkligen så att allt ordnar sig? 5

FNresolution om vatten antagen 11

Agera tillsammans mot krisen! 13

Röster efter ESF i Istanbul: 15

Om bankernas välde och demokratin 15

Vänstermedvetandet och finanskrisen 17

Nordiska Attacare träffas på Holmenkollen 19

Kalendarium 20

– 3 –


jordens temperatur gått ned genom att bara ta med vissa mätvärden. För en sympatiskt inställd lekman kan det verka som om det finns två lik-värdiga alternativ: antingen tar man Snowdons urval eller också forskarnas. Men ekvivalensen är felaktig: medan urvalet i de publicerade studi-erna har granskats av andra experter på området och befunnits rimligt, så har Snowdon helt god-tyckligt valt de datapunkter som bekräftar hans ideologiskt betingade önskemål.

Det är beklagligt att Timbro valt att föra de-batten på denna nivå. Även om Jämlikhetsanden i mycket är baserad på vetenskapliga studier så utgör boken naturligtvis ett subjektivt urval. Om Timbro vill föra fram en annan syn borde de försöka lyfta fram etablerad forskning som mot-säger Jämlikhetsanden. Deras metod att jämställa vetenskap med hobbyteorier kan tyvärr vara lockande för en målgrupp av självsäkra ideologer som tror sig vara experter på allt, men som den amerikanske sociologen och senatorn D P Moynihan uttryckte det: ”alla har rätt att ha en egen åsikt, men inte sina egna fakta”.

Så här inför valet oroar sig Timbro över att väljarna ska få för sig att jämlik-het skulle vara något positivt. Boken Jämlikhetsanden från 2009 har fått stort genomslag genom att lyfta fram omfattande forskning som tyder på två

intressanta förhållanden: i länder som uppnått en viss rikedom verkar en mängd samhällsproblem motverkas av jämlikhet – men inte av ytterli-gare rikedom. Timbro vill ifrågasätta denna tes genom boken Jämlikhetsbluffen av Christopher Snowdon, tidigare mest känd för sitt passione-rade motstånd mot antirökningskampanjer.

Timbro önskar sig troligtvis en debatt om Snowdons påståenden, detalj för detalj. Vissa hävdar si, andra så. Att gå in i den debatten vore att trampa i en fälla. För om det nu är så att de studier som Snowdon förkastar är så felaktiga – varför har han då inte påpekat detta genom artiklar i de vetenskapliga tidskrifterna? Varför baserar han sig på ogranskade, hemmagjorda resonemang och inte på etablerad forskning? En möjlighet är att Snowdon – och Timbro? – ser inte bara författarna till Jämlikhetsanden utan hela vetenskapssamhället som en vänsterideolo-gisk konspiration.

Mer troligt är att de inte bryr sig om vad som är sant, och är fullt medvetna om att Snow-dons sifferfusk inte skulle hålla för vetenskaplig granskning. Genom att vända sig direkt till lekmännen hoppas man hitta en publik som inte har sakkunskap att genomskåda bedrägeriet. Snowdons favorittrick är att visa att några av de studier som Jämlikhetsanden refererar kan påverkas av att man plockar bort vissa jämfö-relseländer och/eller lägger dit andra. Genom att välja länder som passar Snowdons önskemål lyckas han ibland påverka resultatet. Metoden påminner om klimatdebattörer som ”bevisar” att

Timbro och (o)vetenskapenText: Johan Rönnblom

3LO-distriktet i Stock-holms Län har tillsam-mans med Karneval för-lag tagit fram en 24-sidig pamflett som sammanfat-tar boken Jämlikhets-andens huvudteser. Kan beställas från Karneval för 6 kr.

”Genom att vända sig direkt till lekmännen hoppas man hitta en publik som inte har sakkunskap att genomskåda bedrägeriet”

– 4 –


ABF Stockholm, Afrikagrupperna, Attac, Biskops Arnö Folkhögskola, Cinema Politica, Colombianätverket, Emmaus Stockholm, Framtidsjorden, Färnebo folkhögskola, Föreningen Västsahara, Glokala folkhögskolan, Grupo de Apoyo a Bolivia, Hands off Venezuela, Kommittén Frige De 5, Kristna Fredsrörelsen, Kvarnby Folkhögskola, Latinamerikagrupperna, Miljöförbundet Jordens Vänner, Palestinagrupperna, Resocal, Stödgruppen för FMLN, Svalorna Indien Bangladesh, Svalorna Latinamerika, Svensk-Kubanska Föreningen, Stödkommittén för Bolivia, Vänsterns Internationella Forum.

Attac arrangerar workshop under Inspiration världen, 11 september i Stockholm:

SKATTEPARADIS - VARFÖR STÄNGS DE INTE NER?Hur stänger vi ner skatteparadisen? Trots tal om öppenhet och reglering fortsätter skatteparadisen att fungera som gömställe för världens rika. Efter inledning av Åsa Ågren arbetar vi tillsammans kring hur vi kan förändra - välkommen!Tid och sal på ABF-huset: Se programmet för Inspiration världen, www.globalrattvisa.nu

– 5 –


Jag tror att de flesta svenskar hittills upplevt den globala finanskrisen som en medial följetong med inslag av thriller, men däremot inte något som i grunden förändrat deras livsstil eller politiska pre-ferenser. Skattesänkningar och låga räntor

har tvärtom kortsiktigt gynnat stora grupper. Undantaget är de som blivit arbetslösa och

därmed tvingats skära i familjebudgeten men framför allt börjat omvärdera sin livssituation, sin trygghet och sina framtidsutsikter. Men det är ju framför allt i det svenska industribältet, i mindre städer och orter som arbetslösheten ökat, bland människor som knappast befinner sig i centrum för medias eller politikernas upp-märksamhet. Ett annat undantag är givetvis de långtidssjukskrivna och utförsäkrade.

Nu går krisen in i sin andra fas. De statliga räddningsaktionerna hösten och vintern 2008 börjar redovisas som stora statliga budgetunder-skott. De europeiska regeringarna i samverkan med Internationella Valutafonden (IMF) satsar på åtstramningar inom offentlig sektor, sänkta löner för offentliganställda, sänkta pensioner och arbetslöshetsunderstöd. Det förefaller som om huvuduppgiften för europeiska politiker fort-farande är att rädda banker och finansväsende, eller ”återupprätta marknadens förtroende” som det brukar heta. Plötsligt är det inte en ansvarslös finansmarknad som är problemet utan en alltför slösaktig välfärdspolitik. Det hela startade med en välregisserad och rätt vedervärdig propagan-dakampanj mot det grekiska folket, en kampanj som dessutom baserades på uppgifter som visat sig grundfalska.[1]

Samtidigt har väldigt lite gjorts för att reglera eller beskatta de banker och finansinstitut som först genom frikostig utlåning och våldsam spe-

kulation utlöste krisen, och som därefter försågs med rundhänta statliga stöd- och garantipaket.[2]

När pengarna till dessa ”bail-outs” mycket snabbt plockades fram av Gordon Brown m fl hösten 2008 så hette det att det var absolut nödvändigt för att undvika ett totalt ekonomiskt sammanbrott. Vi var nog några som undrade varifrån dessa tusentals miljarder kom. Nu vet vi. De lånades upp på samma finansmarknad som de skulle rädda, eller kommer att lånas upp om garantipaketen tas i anspråk. Förvisso skällde politikerna en del på bonusar och ansvarslösa bankledningar, men de konkreta åtgärderna var få. Det hela påminde om utskällningen av favoritsonen när denne kommit hem på mor-gonkvisten efter att ha kraschat pappas Mercedes – ”i fortsättningen får du ta Skodan när du ska på fest”.

Istället för att reglera och beskatta bankerna koncentreras nu de politiska ansträngningarna i Europa på att sanera de offentliga underskotten, dvs dra ner på utgifterna. Vi svenskar känner igen tongångarna från 90-talskrisen. Det finns en förödande logik i resonemangen från Cameron, Papandreo, Sarkozy m fl; Vi har det system vi har, och vi är alla beroende av det. Våra företag måste bli konkurrenskraftiga och tjäna pengar och exportera mer. Finansföretagen ser ut som de gör. Passar inte villkoren så flyttar de. De europe-iska välfärdsstaterna var en vacker dröm, men nu är det dags att vakna upp.

Kritiken från keynesianskt influerade ekono-mer (t.ex nobelpristagaren Paul Krugman) har varit hård: Den realekonomiska krisen kommer att fördjupas och förvärras med ökad arbetslös-het, ökad fattigdom och social oro som följd. Minskad efterfrågan på varor och tjänster, dels från själva den offentliga sektorn, dels genom att allt fler får det privatekonomiskt kärvt genom ar-

Är det verkligen så att allt ordnar sig?– Tankar om ekonomisk politik och behovet av ett alternativText: Håkan Sundberg

”Istället för att reglera och beskatta ban-kerna kon-centreras nu de politiska ansträngning-arna i Europa på att sanera de offentliga underskotten, dvs dra ner på utgifterna”

– 6 –


betslöshet, sänkta ersättningar eller sänkta löner, kommer att krympa den ekonomiska aktiviteten i Europa.

Den stora frågan är dock; är ”stålbadet” ett realistiskt projekt överhuvudtaget? Är det inte snarare bara en klassisk ryggmärgsreflex från kapitalister som ser sig frånsprungna av asiatiska konkurrenter? Mängder av europeiska företag är beroende av den gemensamma marknaden inom EU som sin hemmamarknad – vad händer om denna krymper? En stark efterfrågan på Europas största exportmarknad USA tycks också befinna sig långt in i framtiden. Återstår Asien och Latinamerika. Men varför skulle plötsligt dessa marknader börja ropa efter europeiska produk-ter och varor?[3] Och framför allt – tillväxten i dessa länder har ju i stor utsträckning baserats på export till USA och Europa. Nej, resonemanget är så klassiskt vulgärkapitalistiskt det kan bli – mina anställda ska ha så låga löner som möjligt men anställda i andra företag får gärna tjäna bra så att jag har en marknad där jag kan sälja mina

varor. Det finns en desperation i den föreslagna politiken, en desperation som man försöker skyla över med en retorik som betonar handlingskraft och ansvarstagande, framför allt från Camerons, Sarkozys och Merkels sida.

Betydligt mer sannolikt är att det inte finns någon genomtänkt plan alls för Europas framtid och utveckling. De ekonomer och rådgivare som de politiska ledarna omger sig med är i stort sett samma folk som fanns där före 2008. De hade ingen fungerande analys då och de har ingen nu. Deras uppdrag är att försvara finanskapitalets privilegier, kosta vad det kosta vill.

Vad som däremot framträder allt tydligare är

finanskapitalets dominerande inflytande över politiken. Den s k eurokrisen som utlöstes av hotet om att Grekland inte skulle kunna betala sina lån är ett bra exempel. Först lånar bankerna ut sanslösa belopp till Grekland. När sedan låntagaren börjar få problem, ja då sätter man in ett spekulationsangrepp, höjer räntekraven eller vägrar förnya lånen. Allt i förvissningen om att

01996 1998 2000 2002 2004 2006 2008

Eget kapital (A27-32)Övriga tillgångar (A13)Obligationer och andra räntebärande värdepapper (A5)Utlåning till kreditinstitut (A3)In-/Upplåning från allmänheten (A18)Skulder till kreditinstitut (A17)

Emitterade värdepapper (A19)

Utlåning till allmänheten (A4)

Summa tillgångar (A15)Summa skulder (A33)

BNP

1 000 000

2 000 000

3 000 000

4 000 000

5 000 000

6 000 000

7 000 000

8 000 000

9 000 000

10 000 000

11 000 000

Källa: SCB

”De ekonomer och rådgivare som de politis-ka ledarna om-ger sig med är i stort sett sam-ma folk som fanns där före 2008. De hade ingen fung-erande analys då och de har ingen nu”

6Svenska finansiella företags balansräkningar (numren inom parentes är referenser till SCBs källdata)

– 7 –


Europeiska Centralbanken i slutändan ska gå in och rädda bankens tillgångar. Det är ett beteende som vi börjar känna igen.

Finanskapitalet styrs i ännu mindre grad än regeringarna och storföretagen av en långsiktigt hållbar plan. Nu jublar de när deras tillgångar i statsobligationer räddas, men vad händer om företag och hushåll får problem att betala sina skulder?

Låt mig ta Sverige som exempel. I diagram-met intill ser vi hur de finansiella företagens (banker, bolåneinstitut) balansräkningar ser ut. Av tillgångarna är utlåningen till allmänheten (företag, hushåll) ca 5000 miljarder. Jämför med den svenska statsskulden som är drygt 1000 miljarder.

Proportionen är självklart olika i olika län-der, men för mig är det uppenbart att spruckna fastighetsbubblor (som i Spanien) är ett betydligt större hot mot den finansiella stabiliteten i Eu-ropa än några års underskott i statsbudgetarna. Och det gäller i högsta grad Sverige.

Det smått desperata behovet av ett alternativ

Dagens kapitalism klarar helt enkelt inte av att hantera den tredubbla kris vi konfronteras med – finanskris, klimatkris, social kris – i alla fall inte på ett sätt som innebär fortsatt demokra-tiskt styrelseskick och ett någorlunda civiliserat samhälle.[4]

Ansvaret vilar alltså tungt på den europeiska vänstern och arbetarrörelsen att presentera en väg ut ur krisen, rimligtvis baserad på grundläggande systemförändringar. En snabb blick på europeisk (och svensk) socialdemokrati ger knappast en bild av en rörelse med den kraft, kreativitet och det mod som krävs för att tukta finanskapitalet och finna en väg ut ur krisen?[5]

De socialdemokratiska partiledningarna presenterar förslag som i allt väsentligt är lätt justerade spegelbilder av borgerlighetens. Man utmanar definitivt inte de spelregler för politiken som vuxit fram de senaste decennierna. Möj-ligtvis kan det rödgröna regeringsalternativ man

arbetat med inför valet här i Sverige stimulera idéutvecklingen, men det återstår att se.

När det gäller fackföreningsrörelsen så kläms den mellan två sköldar – dels framväxten av en mer eller mindre oreglerad ”parallell” arbets-marknad med tillfälliga anställningar, beman-ningsföretag, individuell (låg) lönesättning osv, dels en hög arbetslöshet som kommer att öka när besparingsprogrammen sätts in.

Asbjørn Wahl skriver t.ex ”Dersom vi ikke klarer å demme opp for denne utviklinga, kan vi stå overfor et avgjørende historisk nederlag for fag- og arbeiderbevegelsen i Europa.”[6]

De fackliga organisationerna måste i detta läge välja väg. Antingen nöjer de sig med att försvara de egna medlemmarnas intressen (och blir på det viset representanter för ett särintresse, en sorts elitgrupp inom arbetarklassen med fasta anställningar, kollektivavtal och a-kassa) eller så bestämmer de sig för att representera befolkning-ens stora majoritet och samtidigt bredda verk-samheten till ett försvar av majoritetens intressen i stort, t.ex i välfärdsfrågorna. Man bestämmer sig helt enkelt för att slåss för solidaritet och jämlikhet över hela linjen, inte bara för de egna medlemmarna. För att bli framgångrik kräver en sådan linje en tydligt uttalad öppenhet gentemot andra organisationer och rörelser, men också högt i tak inom de fackliga strukturerna.[7]

Inom den svenska fackföreningsrörelsen finns båda vägarna representerade och så kommer det förmodligen att förbli.

Även om den bild av fackföreningsrörelsen jag tecknat är rätt pessimistisk så finns det undan-tag. Det finns systemkritiska röster och det finns många som bevarat en grundläggande misstänk-samhet mot de nyliberala ideologin, och som vill försvara välfärdsstatens landvinningar.

Men vi måste konstatera att den systemkritik som existerar i hög utsträckning bärs upp av människor utanför de etablerade organisationer-na (även om de ibland är aktiva även i partier el-ler fackliga organisationer). De vägrar att ge upp inför den globala kapitalistiska masskulturen, marknadstänkandet och hyllandet av egoismen

”Ansvaret vilar alltså tungt på den europeiska vänstern och arbetarrörelsen att presentera en väg ut ur krisen, rimligt-vis baserad på grundläg-gande system-förändringar”

– 8 –


och även inför dess motpol: den fundamentalis-tiska slutenheten och gemenskapen. Denna radi-kalisering är i grunden baserad på individer som gör sin egen analys och söker sina egna lösningar men samtidigt är öppna för att närma sig och samarbeta med andra individer som har samma grundinställning (med däremot inte behöver ha samma åsikter i alla frågor eller driva samma ”linje” som man själv). För att undvika att reso-nemanget blir alltför allmänt, låt mig helt kort nämna några rörelser som framträtt under den nyliberala epoken. De utmärks av sin heteroge-nitet, sina många uttrycksformer och sin respekt för individens rättighet av vara just individ. Men de har också visat sin förmåga till organiserad, gemensam handling.

Man brukar säga att den globala rättvise-rörelsen föddes under WTO-mötet i Seattle 1998. Den skapades av enastående blandning av individer, grupper och organisationer både från syd och nord och dess främsta uttryck är de sociala forum som regelbundet genomförts, och som skapat ett myller av kontakter och nätverk, men också ett självförtroende.[8]

Vi i Attac har varit en (mycket aktiv) del av den globala rättviserörelsen. Redan från början har vi fokuerat på effekterna av kapitalets och särskilt finanskapitalets globalisering och na-tionella avreglering. Demokratin och politiken urholkas i fotspåren av ekonomins globalisering. Därför handlar våra förslag om ett återtagande av den demokratiska kontrollen över ekonomin eller åtminstone en elementär begränsning av kapitalets rörelsefrihet.

Miljörörelsen har sina rötter i sjuttiotalet och syns idag bl a i vågen av lokala initiativ för att utveckla lokalsamhället mot ökad hållbarhet och minskat beroende av den globala marknads-ekonomin (omställningsrörelsen). Miljörörelsen tar sig många uttryck runt om i världen, och manifesterade sig i form av Klimaforum och den mäktiga demonstrationen i Köpenhamn i december 2009.

Det finns många andra likartade rörelser som går under olika beteckningar, de frihetliga, de autonoma osv men den rörelse som utan tvekan påverkat samhällsutveckling mest och djupast alltsedan 70-talet är den feministiska rörelsen. Dess ständiga slogan – det går för sakta, det händer för lite – har påverkat individer, familjer, organisationer och samhällsplanering i en ut-sträckning som är enastående om man anlägger ett lite längre perspektiv.

Det är också viktigt att här nämna de lokala proteströrelser som utvecklas kring t.ex en nedläggning av en skola eller vårdcentral. De är av samma karaktär som ovan nämnda, men har av naturliga skäl kortare varaktighet. Slutligen förtjänar den frihetsrörelse som i många år fun-nits inom datakommunikationens område (open source) verkligen att nämnas. Den utmanar i allra högsta grad den kapitalistiska maktstrukturen.

Om jag ska göra ett försök att sammanfatta dessa rörelser så skapas de alla i motståndet mot en samhällsutveckling som upplevs som djupt orättfärdig. De försvarar konsekvent mänskliga rättigheter och strävar efter solidaritet och jäm-likhet. De framför både konkreta förslag till för-ändringar och långsiktiga visioner. Som rörelser vill de vara självständiga (precis som de individer som ingår) men samtidigt strävar de hela tiden att påverka samhällets etablerade organisationer och strukturer.

Dialog och samling

För att slutligen återknyta till första delen av denna text så står vi inför en period av sociala nedskärningar och ekonomiska strider. Allt talar för att fackföreningsrörelsen kommer att hamna under än hårdare press. Som jag ser det måste man öppna sig och släppa in alla de frågor och debatter som förs inom de rörelser jag nämnt ovan för att få ett brett stöd för sin kamp. Frågor som finanskapitalets makt, tillväxten/konsum-tionssamhället eller kvardröjande patriarkala strukturer är avgörande även för den fackliga framtiden. Detsamma gäller deltagandet i den

”Men vi måste konstatera att den systemkri-tik som existe-rar i hög ut-sträckning bärs upp av män-niskor utanför de etablerade organisatio-nerna. Som jag ser det måste man öppna sig och släppa in alla de frågor och debat-ter som förs inom de rörel-ser jag nämnt för att återfå sin vitalitet”

– 9 –


lokala kampen mot nedmonteringen av den gemensamma välfärden.

Men även vi i de systemkritiska rörelserna måste vara beredda att ”vidga våra vyer”, dvs vara beredda att agera tillsammans med andra utanför den egna huvudfrågan. Ett exempel på att detta är möjligt är den blixtsnabba mobiliseringen när israelerna kapat Ship to Gaza. Det måste finnas ett utrymme för initiativ, dialog och samverkan, en rödgrön rörelse underifrån. Och inte minst måste vi samtala och debattera över organisa-tionsgränserna för att hitta de gemensamma nämnarna. I rutan på nästa sida skissar jag på några sådana frågor.

Håkan Sundberg är medlem av Attac

Sveriges Gemensamma Arbetsgrupp och

aktiv i Nätverket för gemensam välfärd

Fotnoter:

[1] Kampanjen inriktade sig på pensionsåldern och

arbetstiden. Närmare efterforskningar har visat att

grekerna i genomsnitt både har högre pensionsålder och

arbetar mer än i många andra europeiska länder. I en

artikel i norska Klassekampen skriver Asbjørn Wahl: ”Det

europeiske fagforeningsinstituttet (ETUI) har dokumentert

at de nevnte påstandene nettopp er myter, og at de har

lite med virkeligheten å gjøre. Arbeidsproduktiviteten økte

eksempelvis dobbelt så raskt i Hellas som i Tyskland fra

1999 til 2009. Ifølge OECDs statistikk jobber de greske

arbeidstakerne i gjennomsnitt langt flere timer i året

(2.152) enn både nordmenn (1.422) og tyskere (1.430).

Mens noen få yrkesgrupper har lav pensjonsalder,

er imidlertid pensjonene ved tidlig pensjonering så

lave, at knapt noen er i stand til å benytte seg av

dem. Eksempelvis har kun 30–40 av Atens 20.000

bussjåfører benyttet seg av denne teoretiske muligheten

til tidligpensjonering ved 53 års alder. Den reelle

pensjoneringsalderen i Hellas er derfor gjennomsnittlig

60,9 år for kvinner og 62,4 for menn – altså høyere enn

i Tyskland, der man i stor grad forsøkte å spille på disse

mytene.” (från krönikan Velferdsstaten under angrep

– kan laddas hem från hemsidan velferdsstaten.no).

Läs om Grekland även i Ordfront magasin nr 4/2010.

Vad som däremot förefaller vara grunden för stora

budgetunderskott, dvs en omfattande korruption och

välbärgade grekers allergi mot att betala skatt, var inte

en lika populär bas för en mediakampanj kring Greklands

kris. Det var det lata och bortskämda folket som skulle

kortfästas, inte grekisk överklass och fifflande politiska

makthavare med goda kontakter hos Goldman Sachs.

[2] Merkels regering har infört regler som förbjuder tyska

hedgefonder att blanka vissa typer av värdepapper

och EU drev halvhjärtat frågan om en finansiell

transaktionsskatt på G20-mötet i Toronto i juni, men

resultatet blev som bekant obefintligt. President Obama

skrev i mitten av juli under ett stort reformpaket för

finanssektorn: The Dodd-Frank Act. Den kommer

att ta ett par år att förvandla detta till fungerande

lagstiftning, och kritiker menar att Wall Street kommer

att ha alltför stort inflytande i processen. Man kan väl

säga att reformernas syfte är att kamrererna ska få

större inflytande över finansväsendet och hålla de värsta

rovdjuren i stramare tyglar. Någon mer grundläggande

systemförändring är det knappast frågan om.

[3] I Sverige pekar Scania och Volvo på ökad orderingång

på bl.a tunga entreprenadmaskiner och lastbilar från

Asien framför allt. Man vill så gärna se en återhämtning,

en vändning. Men närmare 60% av Sveriges export

går till EU-länder, ca 10% till Norge och 7–8% till

Nordamerika. Exporten till Latinamerika är ca 2–3%

och till Asien 11–12%. Källa: SCB: Startsida›Hitta

statistik›Statistik efter ämne›Handel med varor och

tjänster›Utrikeshandel med varor›Export och import av

varor fördelade på länder.

[4] Man kan givetvis diskutera när den parlamentariska

demokratin urholkas så mycket att samhället inte

längre är demokratiskt. När får den finansiella eliten

så stort inflytande över de politiska besluten att de

valda politikerna de facto inte längre har något val i de

avgörande frågorna? I radikala kretsar i USA debatteras

det på fullt allvar om landet fortfarande är demokratiskt.

Se även Jens Cavallins artikel i detta nr av Alt.

[5] I en rapport från den senaste socialdemokratiska

partikongressen påpekade Göran Greider att den värsta

ekonomiska kris som drabbat världen sedan 30-talet inte

togs upp till behandling och debatt på kongressen.

[6] Från krönikan Velferdsstaten under angrep som kan

laddas hem från hemsidan velferdsstaten.no. Under

många år nu har Asbjørn Wahl oförtröttligt analyserat,

debatterat och varnat för de långsiktiga konsekvenserna

av nyliberalismen för välfärdsstatens framtid. Med

– 10 –


små, var för sig kanske inte så katastrofala steg, har

marknadstänkandet stärkt sitt inflytande, inte minst inom

den traditionella arbetarrörelsen. Avregleringar åtföljdes

av privatiseringar, marknadsanpassning av organisation

och arbetssätt inom offentlig sektor. Måhända ser

kapitalet det som att den avgörande skördetiden

för allt detta långsiktiga arbete kommit nu. Nu är

förutsättningarna de rätta för att knäcka välfärdsstaterna

och fackföreningarna och se till att europeisk kapitalism

får tillgång till samma billiga arbetskraft på hemmaplan

som man har i Asien eller Latinamerika. Den obönhörliga

globala marknadsanpassningen av löneläget ska få verka

fritt. Det är inte indiers eller kinesers löner som ska närma

sig vår nivå utan tvärtom.

[7] Ett aktuellt exempel är Kommunals kongress där en ny

ordförande valdes som definitivt inte gjort sig känd som

motståndare till privatiseringar inom vård och omsorg,

dvs de sektorer där majoriteten av medlemmarna arbetar.

Samma kongress antog en text som avvisar ytterligare

privatiseringar inom samma område. Motsägelsefullt,

men för Kommunals medlemmar återstår alltså frågan att

själva, individuellt eller som lokalavdelning ta ställning för

ordförandens eller kongressmajoritetens linje (eller t o m

arbeta fram en helt egen).

[8] Jag menar också att denna rörelses gemensamma

kamp mot WTOs orättfärdiga handelsavtal verksamt

bidragit till att den processen gått i stå.

Exempel på frågor för gemensam diskussion bland och mellan globaliseringkritiker, miljöaktivister, feminister och fackliga aktivister:

Hur begränsar vi finanskapitalets makt över den verkliga ekonomin och samhällsutvecklingen?

I tio år nu har Attacrörelsen pekat på behovet av beskattning och reglering av finanskapitalet. Många har invänt att införandet av t ex en tobinskatt inte på något avgörande sätt skulle förändra situationen. Kanske inte, men finns det några andra vägar att minska finanssektorns makt och inflytande över politiken? Andra hävdar att det är den extrema vinstnivån inom storföretagen som skapat det enorma spekulativa flödet av kapital i världen. Att vår uppgift är att slåss för ”högre löner på profitens bekostnad”. Visst, men står detta verkligen i motsättning till att driva politiska reformförslag som t.ex tobinskatt?

Tillväxt och konsumtionshysteri i relation till klimat och ekologi

Varje seriös politisk diskussion måste idag ta sin utgångspunkt i frågan om klimatförändringarna och de ekologiska gränserna för tillväxt och konsumtion. Den är lika avgörande för medlemmar i fackliga organisationer som för medlemmar i t.ex Klimataktion. Men hur ska vi åstadkomma en mycket bredare debatt än dagens? Och hur ska denna debatt formuleras i politiska förslag och krav?

Arbetslöshet och arbetstidsförkortningKapitalets viktigaste vapen i kommande ekonomiska strider är arbetslösheten. Den slår hårt mot sammanhållning och solidaritet. Den ökar den ekonomiska ojämlikheten och göder segregation och främlingsfientlighet. Det absolut egendomligaste politiska svaret på ökad arbetslöshet är att vi måste jobba mer. Det logiska svaret är ju snarare tvärtom att vi måste jobba mindre, dvs dela på de jobb som finns. Fram till för tjugo år sedan var kortare arbetstid ett självklart krav i avtalsrörelserna. Att det försvunnit idag får väl ses som ett uttryck för att arbetstagarnas förhandlingsposition försvagats. Men det finns sannerligen ingen anledning att att göra ideologi av detta faktum.

Det finns många visioner och även konkreta dagspolitiska förslag bland de rörelser som kämpar för systemförändring, men kanske är det just kring denna fråga, att bekämpa arbetslösheten genom att dela på det tillgängliga arbetet, som vi skulle kunna samlas alla?

– 11 –


2,6 miljarder människor saknar elementär sanitet och att en och en halv miljon barn under fem års ålder varje år dör i sjukdomar som hänger sam-man med brist på vatten och sanitet. Men vatten nämns inte i FN-deklarationen om mänskliga rättigheter från 1948 och inte heller i konven-tionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter från 1966. Allt som finns är en kom-mentar till konventionen som ECOSOC, FNs ekonomiska och sociala råd, enades om 2006.

Generalförsamlingens beslut är inte bindande för FNs medlemmar och försvagas av att den inte är enhällig. Det hindrar inte att ledande internationella vattenaktivister betecknar beslutet som historiskt och viktigt för det fortsatta arbetet med att lösa vattenproblemen, särskilt i u-länder-na. Omröstningen kan också ses som ännu ett exempel på en pågående global maktförskjutning – man kan grovt säga att det var Syd som drev

Världens vattenkris har från första början varit en stor fråga för den globala rättviserörelsen. ”Vatten är en rättighet – ingen handelsvara” löd den samlande parollen och år 2000 utspelades en våldsam konfrontation

i Bolivia som gått till historien som vattenkriget i Cochabamba och blivit en av de största inspi-rationskällorna för motståndet mot en globa-lisering i nyliberal regi. Den gången var Pablo Solon en av vattenkrigarna, idag är han Bolivias FN-ambassadör. 26 juli i år lade han fram en resolution i FNs generalförsamling som slår fast att tillgång till rent vatten och sanitet är en mänsklig rättighet. 122 medlemmar röstade för, ingen emot. Men 22 länder, däribland Sverige, lade ner sin röst. EU hade ingen gemensam linje. Tyskland, Frankrike och Italien röstade ja.

I resolutionen anges att 884 miljoner män-niskor saknar tillgång till rent vatten, att mer än

FN-resolution om vatten antagen– Sverige avstod från att röstaText: Lasse Karlsson

5I Alt #1 skrev vi om svenska och internatio-nella vattenaktivister som gjorde en uppmärksam-mad aktion på Världs-vattenveckan i Stockholm 2007. Arrangemanget kritiserades för att alltför mycket främja de multinationella bolagens intressen. Foto: Jan-Erik Gustafsson.

– 12 –


igenom resolutionen mot många rika länders vilja. Maude Barlow, som är aktiv i det kanaden-siska Blue Panet Project och fick det alternativa nobelpriset 2005, säger att omröstningen visar skillnaden mellan de länder som ser vatten som det allmännas ansvar och att det ska tillhöra alla i motsats till de länder som vill se en marknads-modell. När Amy Goodman i Democracy Now! frågade henne om länderna som avstått från att rösta svarade hon:

– Ja, det var det vanliga gänget. Det var USA och Kanada, Storbritannien, Australien. Nya Zeeland – det var den engelsktalande världen (the Anglophone), nyliberaler som köpt hela agendan om att allting ska bli varor, länder som kan förse sina egna medborgare med rent vatten vilket gör det än mer förfärande att de vill vägra miljarder andra lidande människor den rätten.

Men de som avstod från att rösta ser naturligtvis inte saken så. De använder vad Maude Barlow kallar procedur-skäl. Miljöminister Andreas Carlgren sade exempelvis i sin kommentar till omröstningen att ”vi inte tycker att det här är rätt metod att uppnå ett väldigt viktigt och gott syfte”. Jan Eliasson, som numera arbetar i Ge-neralsekreterarens grupp för att främja millenie-målen replikerade att det var ”orimligt” att inte rösta för och Aleksander Gabulic, ordförande i Svenska FN-förbundet och socialdemokratisk riksdagman säger: ”För mig är det obegripligt att man lägger ner sin röst i en fråga som är grundläggande för liv. I fattigdomsbekämpning och utvecklingsarbetet är tillgång till rent vatten avgörande. I arbetet för att uppnå FN:s Millenie-mål ser jag vattenfrågan som en viktig del i arbe-tet för att uppnå dessa mål som berör miljontals människor. Jag förstår inte hur regeringen tänker. Sverige borde ha röstat för.”

Omröstningen i Generalförsamlingen är en viktig etapp i en ideologisk kraftmätning som vi kan följa mer än 30 år tillbaka. De multinatio-nella vattenbolagen i de rika länderna har skapat ett eget Världsvattenråd och Världsvattenforum där marknadstänkandet dominerar och repre-sentanter från FN och enskilda nationer delta-

git och gett legitimitet åt verksamheten. Men samtidigt har den globala rörelsen för ”Water Justice” mobiliserat och protesterat. När den ekonomiska maktens Världsvattenforum organi-serades i Kyoto 2003 togs scenen tillfälligt över av vattenaktivisterna. Också Världsvattenveckan i Stockholm har kritiserats för att alltför mycket gå storföretagens ärenden – 2007 gjorde svenska och internationella vattenaktivister en inbrytning på konferensen. Bl a ledde det till att arrang-örerna fick utstå hård kritik i medierna för att Nestlé var en av huvudsponsorerna och för att man gödslade med deras dyra flaskvatten under Världsvattenveckan.

Också för Attac Sverige har vattnet varit en viktig fråga. I opinionsarbetet mot GATS-avtalet avslöjades 2002 att den socialdemokratiska regeringen stödde de franska kraven på att ge de multinationella vattenbolagen fritt fram för privatisering av vattnet i 72 länder (framförallt i Syd) – än idag har inget avtal träffats om saken. Attacs arbete hade också en nationell koppling. Norrköpings kommunfullmäktige hade trots sto-ra protester 2000 sålt sitt vattenverk till Sydkraft men tvingades fyra år senare köpa tillbaka det, bl a för att den nya svenska vattenlagen skulle göra privat ägande av kommunala vattenverk olagligt. 2007 bjöd Attac in Oscar Olivera, den mest kände ledaren från vattenkriget i Cochabamba, till Sverige och han talade då bl a på Östergöt-lands Sociala Forum.

5Foto: debaird/Flickr

4I den 48-sidiga broschyren ”Vatten är ingen privatsak” berättar Lasse Karlsson historien om vattnet och kampen om vattnet på många hålli världen. Det är en medryckande och lärorik berättelse. Utgiven år 2008 Beställs från: [email protected] Priset är 20:- Betalas till PG 44 50 85-4.

”Omröstningen i Generalför-samlingen är en viktig etapp i en ideologisk kraft-mätning som vi kan följa mer än 30 år tillbaka”

– 13 –


nadiye Gürbül var en av arrangörerna och hon tyckte att det var viktigt att forumet hölls just i Istanbul.

– Parollen för de sociala forumen är en annan värld är möjlig, och enligt mig är Turkiet det land i Europa som mest behöver förändring, säger hon.

Forumet i Istanbul var det sjätte europeiska och samlade omkring 5 000 deltagare. Programmet hade 13 huvudteman, men den ekonomiska krisen stod ut som en gemensam näm-nare. I likhet med resten av världen har Turkiet drabbats hårt och landet hade precis börjat återhämta sig från en inhemsk bankkris i början av 2000-talet när den globala krisen slog till.

Särskilt drabbade är landets arbetare – när det statliga sprit- och tobaksbolaget Tekel under vintern privatiserades ledde det till att tiotusentals arbetare fick sparken. Uppsägningarna ledde till att en 70 dagar lång strejk bröt ut och i Ankara samlades över 10 000 demonstranter. Det var längesen man såg liknande protester i Turkiet.

– Då reste sig arbetarna mot Tekel, protesterade och visade sitt missnöje. Det är över 20 år sen det skedde i den här omfattningen. Det folkliga motståndet är på uppgång och för mig så symboliserar ESF det motståndet, sägerNadiye Gürbül.

Även om arrangörerna för forumet inte stötte på något direkt motstånd från turkiska myndigheter fick de heller inte något stöd. I stället var det Turkiets tre största fackföreningar som finansierade den största delen och resten kom från andra organisationer och deltagaravgifter.

På frågan om forumet skulle gårunt ekonomiskt Nadiye Gürbül till och med ett kort ”nej”.

En av få svenskar i programmet var Tord Björk från Miljö-förbundet Jordens Vänner, engagerad i den sociala forumrö-relsen både på internationell och lokal nivå.

Han tycker att forumet var dåligt förberett och menar att en av orsakerna var att arrangörerna inte tog tillvara på kun-skap och erfarenhet från tidigare forum. Samtidigt förstår han att det är en svår situation.

– Rörelsen har minskat, den får mindre och mindre resur-ser. I Malmö 2008 var det samma problem. Det är en utma-ning att få till samarbeten mellan rörelser som är så olika, spänningar uppstår lätt. Det är enklare att samarbeta kring en enskild fråga.

Agera tillsammans mot krisen!– Europas sociala rörelser möttes i IstanbulText: Rebecca Bengtsson, Annie Boldt och August Nilsson. Foto: Rebecca Bengtsson

I juli hölls European Social Forum för första gången i ett land utanför EU. Under

fyra dagar lockades tusentals deltagare till Istanbuls tekniska universitet, där allt

från ekologisk socialism och Robin Hood-skatten till privatisering av krig och

matsuveränitet diskuterades.

– 14 –


För att kunna utvecklas och bli bättre behöver forumet mer byråkrati enligt Tord Björk. Dessutom behöver det öppnas upp.

– Det är inte så öppet och horisontellt som den ser ut vid första anblicken, den toppstyrs av de organisationer och län-der som har störst resurser. Vi måste också göra forumet mer inkluderande så att fler vill och kan delta.

Debatten om forumets framtid pågick i Istanbul och har fortsatt i analyser efteråt. Där en del röster ser en europeisk forumrörelse i fritt fall, upplever andra att det fanns ny energi från unga östeuropeiska deltagare och klimataktivister .

Den myriad av perspektiv som samlas på ett forum är som alltid svår att överblicka, men i likhet med ESF i Malmö blev lördagens demonstration en förlösande manifestation. Raffaella Bolini, en av veteranerna i ESF-sammanhanget, ut-tryckte sin fortsatta tro på forumet under ett seminarium.

– Det värsta vi kan göra i tider av kris är att isolera oss, vi behöver de internationella länkarna!

I deklarationen från den avslutande slutsessionen antogs att arbeta tillsammans i Europa mot den globala krisen, med en uppmaning till aktioner den 29e september . Den europeiska fackliga samarbetsorganisationen ETUC har tidigare utlyst aktionsdag den 29e under en paroll mot nedskärningar och för “jobb och tillväxt”, något som under forumets slutsession kritiserades av engagerade för klimaträttvisa.

29 september ryktas samtidigt bli ett spännande datum. Bankerna står inte fredade i Tyskland, det kommer Attac-akti-vister se till, menade Hugo Braun från den tyska grenen. Med fredliga blockader planerar man att störa bankerna, berättade han under ett seminarium.

Hemkommen från G20-mötet i Toronto resonerade Hugo Braun om det momentum som nu finns att gå vidare med kampanjer för en skatt på finansiella transaktioner. Aurelié Trouvé från franska Attac fyllde i och välkomnade redan till Paris för G20-möte i november 2012.

– Att desarmera de finansiella marknaderna är enormt viktigt. De regleringar som presenteras idag svarar inte mot roten i problemen.

Europeiska Attac stod bakom en rad seminarier under forumet. Ett hade specifikt fokus på en skatt på finansiella transaktioner, ett annat handlade om att diskutera gemensam-ma Attac-perspektiv för kampanjer. Under det senare lyftes flera idéer för att påverka bankerna.I Berlin har en tribunal mot banker genomförts, och en aktivist från Friends of the Earth i Frankrike berättade om hur de systematiskt uppmanar till att avsluta konton hos destruktiva banker.

Samtidigt som den europeiska Attac-rörelsen fördjupar sitt nätverkande rullar erfarenheterna av att organisera sociala fo-rum vidare. World Social Forum genomförs i Dakar, Senegal 2011. Chico Whitakers ord från ett seminarium speglar viljan att se European Social Forum i ett sammanhang, som en del av den globala organiseringen av forum. Det är en viktig på-minnelse efter ett varmt och intensivt Istanbul. Sökandet efter en ny politisk kultur fortsätter.

– Visste ni att det här är ett av 42 sociala forum runtom på jorden i år?

– 15 –


Många workshops och seminarier kring miljö var också vitala med många unga deltagare, mycket erfarenhetsutbyte och ett ungt ledarskap i den politiska processen för att ta fram ett gemensamt uttalande om en rättvis omställning för att lösa klimatkri-sen.”

Tord Björk, rapport på bloggen Social

Forum Journey

http://3bl.me/ev7gcc

Mest av allt, i jämförelse med US Social Forum, är European Social Forum mer en uppifrån-ned process organiserad av ett par fackföreningar till vänster och en liten grupp av sociala rörelser, människor som har kännt varandra i en del år nu och som försvarar sina egna positioner snarare än processen och dess enorma förenande potential.”

Francine Mestrum, i analysen The US and

the European Social Forum

http://3bl.me/px95t4

Det fanns en enighet om att Attac först och främst är en aktivistorganisation, och inte en lobbygrupp, och att det är genom kun-skapsbaserad aktivism som vi vill fortsätta kampanjen. Arbete på gräsrotsnivå är viktigt för rörelsen, och det är med hjälp av folklig mobilisering som vi kan få igenom våra krav.”

Benedikte Pryneid Hansen, rapport på

Attac Norge:s blogg Utveier

http://3bl.me/3fshh5

Översättning till svenska: Red

”

”

”Röster efter ESF i Istanbul: Om bankernas välde

och demokratinText: Jens Cavallin

le Monde Diplomatique kommer ut i sjuttio olika nationella versioner, bl a en norsk version som ges ut av tidningen Dagbladet. Tidningen har under lång tid följt och kritiskt diskuterat finanskrisen, skattesmitarparadisens roll och möjligheterna att återställa en mer socialt acceptabel ordning för

reglering av de finansiella flödena och ”kasinoekonomins” tämjande eller i bästa fall omvandling till en socialt ansvarsfull ekonomi, där finansiella flöden och investeringar har sin grund i den reala produktionen av varor och tjänster.

Tidningens juninummer innehåller en utförlig analys av sambandet eller snarare sammanflätningen av den finansiella sektorn med regeringarna i en stor del av västvärldens demo-kratier. Tidningens ganska dystra slutsats är att regeringarna i själva verket är mer eller mindre underkastade bankernas välde – inte minst genom de mycket vanliga personövergång-arna mellan banker och regeringar, både som ministrar och höga tjänstemän.

Den sammanflätning som skett under senare år är ibland av närmast kriminell karaktär, ibland mer subtil, där vän-skapsband och politiskt inflytande närmast eliminerar de folkvaldas reella påverkan på beslut och processer. Viktiga milstolpar i denna process är dels avskaffandet av valuta och investeringsregleringar omkring år 1980, dels den ungefär samtidiga förändringen av USAs lagstiftning då man upp-hävde förbudet mot att banker fick satsa insättarnas pengar i alltför riskfyllda projekt.

Symboliskt för en andra inte mindre viktig del av denna sammanflätning var dels att många bankchefer eller höga tjänstemän inom bankerna trädde in i finansministerbefatt-ningar eller motsvarande högre befattningar. Vår egen finans-minister Anders Borg har således arbetat som ekonom inom SEB, liksom även Olof Palmes tidigare rådgivare Klas Eklund. Flera amerikanska finansministrar har varit VD för stora finansföretag som Goldman Sachs, etc. och direkt rekryterade därifrån.

USAs högsta domstols beslut att med hänvisning till ytt-randefriheten avskaffa alla hinder för finanssektorn att bedriva lobbyverksamhet i politiken är en ytterligare ingrediens –

– 16 –


manifesterad bl a av Bill Clintons inbjudan till banker att dricka kaffe med honom i Vita Huset, inför återvalskampanjen 1996 – självfallet med förpliktelsen att ställa sig bakom presidentens sinande återvalskassa...

Clinton och hans maka Hillary, nu utrikesmi-nister i USA, har blivit rikligt belönade för dessa frukostar: inte nog med att han blev återvald för ytterligare en period utan efter sin avgång har paret kunnat skapa en förmögenhet på hund-ratals miljoner kronor bl a genom att uppträda som ”rådgivare” åt de stora amerikanska finans-företagen, exempelvis Goldman Sachs, som – märkligt nog undslapp det öde som konkurren-terna i finansbranschen råkade ut för i samband med ”subprime”-lånekraschen hösten 2008. Clinton fick under ett halvår efter sin avgång som president 650000 dollar av Goldman Sach för att hålla fyra anföranden, 250000 för ett tal i Frankrike. Parets inkomster 2001-2007 uppgick till 107 miljoner dollar.

Göran Perssons konsultarvoden må vara saftiga jämfört med Fälldins ganska normala inkomster efter statsministerperioden och Er-landers måttfulla födelsedagsgåva i form av en fritidsbostad i Bommersvik, men jämfört med de summor som de ledande demokratiska staternas avsuttna ledare tar in är det kaffepengar.

Liknande stukturer finns i andra länder: Tony Blair är kanske mest känd för sitt samarbete med mediemogulen Rupert Murdoch – men hans arvoden för att tala och fungera som ”rådgivare” åt bl a finansiella institutioner är i samma stor-leksordning som Clintons. Berlusconi (som Tony Blair syns tillsammans med i filmen ”Videocra-cy”) är en av världens rikaste män. Inte nog med att han startat ett eget parti som tagit makten i Italien – bl a med tillgångar som den tidigare mutdömde och flyktade socialistledaren Craxi, vän till Berlusconi, förmedlat – Berlusconi har precis som både Clinton, Blair och den franske presidenten Sarkozy sett till att gynna sina egna intressen eller sina finansiärers. Sarkozy har sett till att bara de privata TV-kanalerna i Frank-rike får ta in annonsintäkter – vilket kan tyckas angenämt för tittarna på de offentliga kanalerna,

men förstås gav miljon- eller miljardintäkter till Sarkozys nära vänner som äger de stora privata kanalerna. Berlusconis tricksande med italiensk lagstiftning för att undkomma rättvisan när det gäller hans olika åtal för korruption är väl kända.

Vår egen Bo Lundgren belönades efter sin misslyckade politiska karriär som högerledare med chefsposten för Riksgäldskontoret, som självfallet har ett avgörande inflytande över hela den finansiella marknaden eftersom man finan-sierar det statliga budgetunderskottet i Sverige genom att ge ut obligationer mm. Lundgren och hans efterföljare som partiledare var nära knutna till finansintressen – Bildts befattning med Lundin Oils affärer undersöks som bekant nu av åklagare. Den nuvarande finansmarknadsminis-tern Odells statssekreterare hade själv arbetat hos Carnegie … Exemplen på personalunioner mel-lan regeringar, myndigheter och den finansiella sektorn ges i massor i tidningens juninummer…

Om det är någon som försöker hävda att den sammanflätning som finns mellan storföretag – inte minst i finansbranschen, kasinoekonomins nav – och politiska beslut, lagstiftning och in-ternationella uppgörelser om ”svångremspolitik” för mindre länder etc. är en tillfällighet rekom-menderas hon eller han att studera Le Monde Diplomatiques juninummer – och varför inte bekanta sig med den liberala ekonomins fader Adam Smiths varningar för att låta köpmännen få ett inflytande över den offentliga ekonomin och lagstiftningen i civiliserade stater. En i någon rimlig mening fri marknad tål förstås inte sådana sammanflätningar av ekonomisk och politisk makt som vi ser idag.

De lite blyga försöken från fransk och tysk sida – som Sverige motsätter sig – att införa ett slags avgifter på finansiella transaktioner är ett märkligt tecken på hur politiker trots allt känner att också deras makt begränsas på ett obehagligt sätt av finanskapitalet och bankerna.

Jens Cavallin är

medlem av Attac Sveriges

Gemensamma Arbetsgrupp

5Le Monde Diplomatique är en fristående månads-tidning som kommer ut i sjuttio olika nationella versioner.

Läs eller prenumerera

på norska Le Monde

Diplomatique på: www.

lmd.no

– 17 –


han har begagnats flitigt i media, Göran Greider. På – eller möjligen över – gränsen till utslitning. Behövs en vänsteranalys som tar ut sväng-arna – in med Göran. Litet som att trycka på en knapp. Morgonsof-

for, pratprogram, kvällstidningar – och för den delen ABF-hus och mer modesta sammanhang – överallt hörs arbetargrabben/poeten/marxisten/chefredaktören/debattören.

Och visst, måhända överraskar inte den omåttligt produktive Greider med sin nya bok. Recensionerna har också varit påtagligt svala. Han tänker inte tillräckligt nytt, klagar Anders Johansson på Aftonbladets kultursidor – miss-nöjd med Greiders sågande av den postmoderna vänstern. För pratigt, ostrukturerat, självgott, för mycket mässande för redan frälsta, är andra omdömen.

Och så finns en sak som verkligen retar gall-feber. Greider förespråkar nolltillväxt som en av vägarna ut ur den dubbla finans- och klimatkris som i marxistisk anda härleds till kapitalismens allt våldsammare färd. Ann-Charlotte Mat-teus – i DN – blir mest förbannad: ”Att komma dragande med nolltillväxt är närmast stötande för den som faktiskt tar klimathotet på allvar och inte bara ser växthuseffekten som utgångspunkt för underhållande intellektuella drömmerier.”

Den yrvakna upprördheten över tillväxtkriti-ken är intressant, närmast roande. Egentligen gör Greider föga mer än binder samman valda delar av kända progressiva analyser av nyliberalismens era, klimatkrisen och tillväxtens begränsningar – med diverse utvikningar i marxistisk idéhistoria och Greiders egen uppväxt och vänstermed-vetandes utveckling. Litet sedvanlig analys av nyliberalismens era. Lite Wilkinson/Pickett och

Jämlikhetsanden. Lite Andreas Malm och klimatskred. Lite Tim Jackson och Pros-perity without Growth. Och så lite Marx. Och valda delar ur Greiders liv.

Visst blir det pratigt och visst hade den slingrande texten vunnit på att rätas ut och kortas. Men i den närmast totala avsaknaden av rödgrön – och åtminstone ett uns systemkritisk – analys av tillstån-det i världen post-finanskrisen är jag fullt villig att förlåta överskottspladdret. Hellre en pratig Greider än den monu-mentala walk-over som genomsyrat inte minst socialdemokratins svar på finans-krisen.

Och visst blir det mycket Greider-ego. Men det är också meningen. Boken är både ett försök att analysera den dubbla krisen – och det egna vänstermedvetandets utveckling. Och hur skall ett medvetande beskrivas utan att det blir, ja, personligt? Ett av bokens centrala teman handlar om hur en radikal medvetenhet kan födas (som under 70-talet) och trängas undan (som sedan 80-talets slut), beroende på rådande samhälls-klimat och maktförhållanden. Och vad som åter skulle kunna vända på steken.

Det mest intressanta med Greiders bok är med andra ord kanske inte försöket att fläta samman finans- och klimatkrisen utifrån ka-pitalismens utveckling. Mer akut är Greiders funderingar kring varför den alltmer uppenbara systemkritiken lyser så med sin frånvaro. Frågan är högaktuell inför den ödesdigra valspurt där det alltjämt inte riktigt vill sig för Sahlin och de rödgröna.

Också för Attac och den globala rättviserö-relsen – som i Greiders bok fladdrar förbi som

Vänstermedvetandet och finanskrisenBokrecension: Göran Greider, Det måste finnas en väg ut ur det här samhället, Ordfront 2010

”Mer akut är Greiders fun-deringar kring varför den allt-mer uppenbara systemkritiken lyser så med sin frånvaro”

– 18 –


en tillfällig ljusglimt runt millennieskiftet – är misslyckandet att strategiskt nyttja finanskrisen intressant. Varför har den rörelse som slog ige-nom på att kritisera den globala spekulationseko-nomin – och nu fått rätt med råge – varit svagare än någonsin när det verkligen gällt?

Greider söker svar genom att följa sitt vän-stermedvetandes utveckling – och det gradvis krympande tankeutrymmet för rödgrön system-kritik sen 70-talet. Bakgrunden är välbekant: Den globala finanskapitalismens framväxt, nyliberalismens segertåg, förskjutningen av makt från demokrati till marknad, arbete till kapital, socialdemokratins identitetslösa ökenvandring sedan 90-talet. Liksom framväxten av en miljö-rörelse som bar på en systemkritik mot tillväxt-samhällets och konsumismens ohållbarhet – men under sin framgångssaga spätts ut i det politiska mittfältet, med tillrättalagda budskap om mark-nadsmekanismer och grön tillväxt.

Likt många vänsterdebattörer kritiserar Grei-der socialdemokratins allt nervösare jakt efter den mytologiske mittenväljaren – ett spel på en borgerlig planhalva där Reinfeldtsk nymoderat retorik lätt triumferar. Resultatet blir en urvatt-nad samtidsberättelse som misslyckas förklara så omvälvande fenomen som den globala finanskri-sen. Utan att veckla ut åtminstone en flik av den bombastiska systemkritik som ryms i den dubbla krisen blir den rödgröna verklighetsbeskrivning-en loj och fragmentarisk – och budskapet till väljarna föga mer än ett vädjande pip: ”Det är vi som är dom snälla”.

Greiders förhållande till socialdemokratin är ambivalent. Han dömer ut partiets riktning sen 90-talet. Efter år av stretande på Dala-Demokra-ten är han tveksam till om en förändring inifrån ens längre är möjlig. Samtidigt är partiet en av Greiders nycklar för att hitta vägen ut. Miljöpar-tiet ser han inte som något alternativ i dagsläget – partiet döms i sin svenska tappning ut som naivt och utan klassperspektiv.

För att förändra sakernas tillstånd krävs ett tryck som delvis spränger partistrukturerna – en rödgrön folkrörelse. Ett försök att öppna

systemkritiska revor i en alltmer global och heltäckande marknadsväv. Något som kan rucka den grundmurade nyliberala hegemonin, förskjuta samhällsdebatten en smula och öppna den mytomspunna medelklassen för annat än Per Schlingmans PR-maskineri. Och därigenom backa upp det klass- och vänstermedvetande som enligt Greider förtvinat inom socialdemokratin.

En annan värld är möjlig – så stavades för-söket i början av 2000-talet. Någon folkrörelse – vad nu det innebär i dagens Sverige – blev det aldrig. Men väl en förskjutning av samhällsde-batten. Liksom ett gradvis uppvaknande inom delar av fackförenings- och arbetarrörelsen. Och rödgröna – om än små – aktivistorganisationer som försökt lyfta systemkritiken. Attac, Gemen-sam Välfärd, Klimataktion. Efter 10 år växer behovet av ett nytt försök. Kan de krafter som finns tillsammans forma embryot till den rödgrö-na rörelse Greider söker efter? Öppna en springa till vägen ut.

J.E.

”För att förändra sakernas till-stånd krävs ett tryck som delvis spränger partistruk-turerna – en rödgrön folkrö-relse. Ett för-sök att öppna systemkritiska revor i en allt-mer global och heltäckande marknadsväv”

– 19 –


Nordiska Attacare träffas på HolmenkollenUnder två dagar i början av juni träffades ett antal re-presentanter för de nordiska Attac-organisationerna i en hytte uppe på berget strax utanför Oslo. Vi diskuterade läget i de olika länderna och inte minst situationen på Island eftersom en Attacgrupp bildats där under vintern (Árni och Salvor från Island deltog i mötet),.

Vi konstaterade också att vi oftare borde agera mer samfällt för att göra vår röst mer hörd i Attac Europa-nätverket. Vi diskuterade också möjligheten att kanske få bidrag från Nordiska Rådet, t.ex bidrag till samman-komster eller gemensam publicistisk verksamhet, liksom att genomföra gemensamma aktioner när Rådet har sam-manträden. Vi kommer även att tillsammans ansvara för ett par seminarier på Attacs sommaruniversitet i Freiburg nästa sommar.

På lördagen fick vi besök av Sony Kapoor som redo-gjorde för det internationella läget när det gäller reglering av finansmarknaderna och även Linn Herning (tidigare ordförande i Attac Norge, nu medarbetare i For Vel-ferdsstaten) som pratade om kampen mot New Public Management i Norge.

• Attac Norge är en mycket aktiv (och aktivistisk) organisation med ett par tusen medlemmar.

• Attac Finland har ca tusentalet medlemmar och jobbar en hel del med lobbying gentemot politikerna

Notiseri Finland. Man har t.ex en egen Attac-grupp i det finska parlamentet ca 10 personer).

• Attac Danmark är en liten organisation (ungefär som här i landet) som tog ett stort ansvar för Klimaforum09-mötet i december 2009.

• Attac Island slutligen består av ett 30-tal aktiva. Bifogar ett kul mail från Árni:

Dear friends! There is a rather positive development at the

moment in Iceland. The government has decided to postphone

the privatisation of an energy company. It has given in because of

the pressure of the people! It has also declared a change in policy:

Energy shall be publicly owned, like in the Norwegian model. I don´t

know if this has been in the news in your countries, but we in Attac

Iceland think this is rather good news. With best regards, Árni

Det finns nu också en e-postlista: [email protected]. Skicka ett mail dit om du vill vara med.

Håkan Sundberg

Tony Blair startar bank i skatteparadisI brittiska Sunday Times och svenska Dagens Industri kan man i dag (23/8) läsa om hur före detta premiärministern Tony Blair, tillsammans med bankfolk från Morgan Stanley och Dresdner Kleinwort, startat en bank med förgreningar i bl a skatteparadisen Luxemburg och Lichtenstein. Blair har sedan avhoppet 2007 bl a haft uppdrag åt kungafamiljen i Kuwait, fungerat som rådgivare åt en mäktig fond i Abu Dhabi och hjälpt J P Morgan och Zurich Financial Services. Hans förmögenhet är i dag över 230 miljoner kronor.

Tänkvärt:

”We should be thinking about taxa-tion neither as an unreasonable burden on enterprise nor as a simple mecha-nism of redistribution but as a poten-tially sophisticated tool for long-term economy — housekeeping. Taxation builds a habitat — already, quite properly, through state welfare provision, but po-tentially in other less familiar ways.”

– Archbishop of Canterbury, Times Online, 17 nov 2009

5Nordiska Attac-gänget samlat i storstugan vid Sony Kapoors besök

Attac Sverige, Götgatan 22 A118 46 Stockholm, [email protected]

Begränsad eftersändningVid definitiv eftersändning återsänds

försändelsen med nya adressen påbaksidan (ej adressidan)

Gå med i Attac. • Förvärvsarbetande: 300 kr/år• Studenter, arbetslösa, pensionärer: 150 kr/år• Bara 75 kronor per år för dig upp till 20 år!

Sätt in pengarna på PG 152415-6. Glöm inte uppge namn, adress och e-postadress. Även gåvor tas tacksamt emot.

Medlemsmöte med Attac Örebro, 8 septemberVi träffas för att diskutera det här numret av Alt, och spåna kring vad vi vill göra under hösten. Välkommen till Café Deed (Järnvägsgatan 8), klockan 18.00. Kontakt: Malin Ar-vidsson, 0730-371274, [email protected]

Hur stänger vi ner skatteparadisen?, 11 septemberMissa inte mötet den 11:e september (se annons på sid 4).

Möte med Gemensamma arbetsgruppen, 12 septemberAttacs ”styrelse” har möte den 12 september. Kom gärna med förslag och synpunkter till oss innan det mötet, helst via e-post: [email protected].

Robin Hood-aktion, 21 septemberRobin Hood-aktion när Nordiska rådet möts i Malmö. Nord-iska Attac-organisationer möts i Malmö och agerar tillsam-mans för en skatt på finansiella transaktioner! Kontakt: Jonas Danielsson, 0702-293350, [email protected]

Kundaktion, 29 septemberKundaktion mot bankerna i Malmö. Med kreativa och dri-vande frågor går vi på samma klockslag till våra egna banker och tar plats för att ställa om till en hållbar ekonomi. Kontakt: Jonas Danielsson, 0702-293350, [email protected]

BPorto betalt

Kalendarium

Alt #11-12

Documents

Transcript of Alt #11-12