ManusFormatet på materialet önskas påföljande sätt; Texter wordformatBilder/foto lämpligt bildformat.Skicka text med tillhörande bild isamma mail. Foto helst över 150dpi.Svartvita foto där ni önskar det.Skicka foton i separata mail medbildtext och fotograf.Redaktionen förbehåller sig rätten attbeskära inskickade bilder.Insända bilder kan också komma attanvändas på SKF webb.

AnnonserSkicka annonsen i wordformat, ev.bilder i annonser måste skickasseparat också för bra kvalitet iannonsen.Upphovsman skall framgå tydligt ifilnamnen, på foton annars itextfilerna.Material utan upphovsman kommerinte att publiceras (enl. lagen omupphovsrätt)Manus till: tidning@specialklubb-skf.seTidning kommer med två utgåvorårligen.1 april och 1 november

Manusstopp:28 februari resp. 28 septemberInkommit material efter dessadatum publiceras inte.

UtgivareSpecialklubb för Kontinentala Fågelhundar,medlem av Svenska KennelklubbenAnsvarig utgivareNiklas NiklassonRedaktörRosmarie Alsin

Trevlig höstläsning

SKF Information

För att hinna samordna jaktprovskalendariet måstespecialklubben få in rasklubbarnas förslag till ordinarieprov för andra halvåret 2018 senast 1 mars, för attkunna publicera ett fastställt provkalendarium

i god tid före provsäsongen.

Innehåll

1

SKF Information 1Ordförande Ordet 2SKK Information 3SKF fältträning Harplingen 4SKF fältträning Trossnäs 8

Stabijhounklubben 11

Gammel Dansk klubben 15

Anders Kåseri 21Bretonklubben 23

Bracco & Spinone klubben 26

Drentklubben 28

Ordförande ordetHej alla medlemmar!

Stort TACK till alla rasklubbar som genomförvår verksamhet: prov och utställningar,träningsträffar mm. TACK till alla ideelltarbetande personer för att ni gör ett stort jobboch driver vår verksamhet framåt! Stort somsmått; allt pappersarbete, skyttar, smörgåspaket,vilthanterare, domare, provledare, ringpersonal,markvisare… Inte att förglömma alla andra”vanliga” medlemmar - alla ni som kommer påvåra aktiviteter! Det är alla VI som gör vårspecialklubb till vad den faktiskt är.

I vår specialklubb har vi lyckats ena sex antalrasklubbar under ett och samma paraply.Raser som exteriört sett ser väldigt olika ut, medtill viss del olika arbetssätt och från flera olikaländer och kulturer. Ett har vi i alla fallgemensamt: jakten. Vår rasklubb är nogsynnerligen unik som tillåter och bevarar rasernasolika arbetssätt och bedömer individer för det deär och hur de ”ska” vara. Det är något vi skavärna om: mångfalden. Här har rasklubbarna ettstort ansvar, att förvalta våra raser till ursprunget.

Vi vet att i vår specialklubb har vi ett gott klimat,och det märks också utåt. På våra prov ochutställningar har vi en god, kamratlig stämning.I den bästa av världar får vi behålla det så. Det ärni goa medlemmar som bidrar till detta.

I skrivande stund är jakt- och provsäsongen igång. Till alla er som antingen jagar eller startarpå prov önskar jag: skitjakt på er!

Vi ses!Nicke

2

Ny film om jakt och jakthundar

Filmen "Jag är jägare", som har producerats av Helene Tivemark i samarbete medStudiefrämjandet, Svenska Jägareförbundet och Svenska Kennelklubben, finns nu attse på Youtube. Med sin film vill Helene Tivemark främja kunskap om vad jakt kanvara och innebära.

Det var när Helene Tivemark hade tagit jägarexamen 2012 som hon började fundera på varfördet så ofta blir en hätsk ton mellan jägare och icke-jägare i samtal om jakt i Sverige. Helenejobbade då inom miljörörelsen, där flera var jaktkritiska, och hon märkte hur litearbetskollegorna och vännerna i jaktlaget visste om varandra.

Resultatet av funderingarna blev dokumentärfilmen "Jag är jägare" där fyra teman lyfts fram;viltmat, naturvård, Jägarskolan och jakthunden. I filmen berättar flera kända och okändakvinnor och män om sin syn på jakt.

– Filmen har skapats i ett folkbildande syfte för att främja en ökad förståelse för jakten blandandra naturintresserade i vårt samhälle. Jag hoppas att den fortsätter att skapa konstruktivasamtal, säger Tivemark.

Björn Eek på Svenska Kennelklubben medverkar i filmen och han vill gärna lyfta fram ett avdessa fyra teman, nämligen hundens roll i den svenska jakttraditionen.

– Hunden är central i den svenska jakttraditionen, och vi har en generös jaktlagstiftning därmycket handlar om frihet under ansvar. Därför är det mycket viktigt att vi hela tiden tänkeretik när vi jagar med hund och inte enbart tittar på vad som är detaljreglerat i lagstiftningen”.

Se filmen på youtube:https://www.youtube.com/watch?v=Y_R5wesxT4U&feature=youtu.be

SKK Information3

SKF fältträning i Harplinge

FÄLTTRÄNING I HARPLINGEVad gjorde du i helgen? Nja, jag gick i Zick Zack på leriga fält. Själv då?Känner ni igen den tomma blicken som arbetskamraterna kan ge en när man svararså på den frågan på måndag morgon?

Nåväl, en helg i början på september samlades ett gäng hundentusiaster i Harplinge för tvådagars fältträning för Anki Skrucha, ordnad av SKF. När de ordnar träffar och träning var dettrevligt och välorganiserat.

Vi började helgen med attAnki gick igenom hur ettfältprov går till. Vårahundars olika rastypiskajaktegenskaper och vikten avatt vara medveten om demnär vi tränar och startar påfältprov samt det svåraste avallt (tycker jag) hur vi skallföra hundenvid olika vindförhållanden.

Vi fick berätta om vår och hundens tidigare erfarenheter och vilka mål vi hade med träningen.Sen traskade vi ut på fälten och släppte hundarna. Det fanns både helt unga hundar ochhundar som var mer rutinerade. Roligt att det fanns fem olika raser med på träningen vilketgjorde att vi alla kunde se att de arbetade på lite olika sätt.

Anki var, som alltid tror jag, på hugget ochröjde ordentligt med oss. Ingen kunde baratraska omkring lite hur som helst utan honställde krav på att vi skull ha en plan på hur viskulle gå, hur vi skulle föra hunden, var vindenkom ifrån, var fåglarna kunde förväntas liggaoch trycka… Mycket bra upplever jagpersonligen för jag hade rejält med mig hem ibagaget att fundera på efter två dagar av hennesdrillning.

Hon är en person som verkligen försöker sevarje ekipage med just deras styrkor ochsvagheter är och ger råd och peppning efter det.Tyvärr fanns det inte så mycket fågel, men harefanns det och själv fick jag spurtpriset på

lördagen då min jycke fick en hare två meter framför nosen och totalt ignorerade mattes pipaoch höga vrål. Men jag sprang bra och haren klarade sig. Stiligt skall hade Valter i alla fall.

4

På söndagen var det en annan husse, med konstigt nog samma ras som min, som hade sammaupplevelse och även han sprang tjusigt!! Nu är rasen omdöpt har jag hört till Slovakien HarePointer.

På söndagen var det strålande sol och en del hundarkände nog av värmen men det var fantastiskt att sehur fort de mer ovana hundarna förstod vad somförväntades av dem. Periodvis var det riktigt finafältarbeten, där fanns bl a en Spinone som nog troddehan var en Pointer, han gick fantastiskt stort och medfint sök. Återigen var det dock inte så mycketfågelsituationer.Jag var nog inte ensam om att känna mig väldigt nöjdnär jag åkte hem. Hunden snarkade gott där bak ochsjälv var jag rätt mosig i huvudet.Tusen tack till alla trevliga människor som var med.Många skratt och lite gråt blir det.Speciellt tack till Anders Carlsson markvisare, SKFsom anordnade träningen och till Anki som gjordeden så givande.Nu är det upp till bevis !! på kommande fältprov.

Väl mött på fälten.Lotta Hjelm med Valter SRHP

Kjell med Rufus

"Själv fick jag spurtpriset på lördagen då minjycke fick en hare två meter framför nosen och

totalt ignorerade mattes pipa"

5

Fältträning i Harplinge2 och 3 september anordnade SKF sin andra fältträning i år. Denna gång höllsträningen i Harpling, norr om Halmstad och var öppen för alla raser inomspecialklubben.Vilka fantastiska dagar, underbart väder med sol från morgon till kväll. Stora fina fältmed både dammar och skogspartier. Toppenstället, helt enkelt och som grädde påmoset - toppenträning.

Åtta ekipage och nio hundar deltog.En härlig blandning av Bracco Italiano,Drentsche Patrijshond, Slovenský HrubosrstyStavac, Spinone Italiano och Weimaraner.Förare och hundar med olika erfarenheterguidades igenom den stående fågelhundensfältarbete och hur vi som förare ska arbetamed våra hundar.Detta arbete stod Anki Skrucha för. Anki harlång erfarenhet av stående fågelhundsarbete,är aktiv jägare och sedan många år SKFdomare både på fält och eftersöksgrenar.Hon har själv startat hund under många åroch har på sin meritlista både jaktchampions och flertalet hundar i elitklass.Föder också upp Bracco Italiano underkennelnamnet Ensemble.

Dag ett, startade med en genomgång av denstående fågelhundens fältarbete, vad vi som förarebör tänka på, hur vi ska lägga upp fältarbetet ochhur vinden bör hanteras. Därefter åkte vi ut ochfick känna på det praktiska arbetet. Vi släpptehundarna parvis och vi fick alla många möjlighetertill släpp under dagen. För mig som nybörjare vardet en speciell dag och jag kände en viss oro föratt släppa min hund då jag var osäker på om hanöverhuvudtaget skulle komma tillbaka men allt gickbra och med en trygg och fast hand bakom ryggen(Anki) ökade självförtroendet. Dagen gav ingafågelsituationer men hare dök upp vid ett flertaltillfällen och då med förare som sprang förbrinnande livet efter sin hund.

Vi avslutade dagen med släpp i ett skogsparti. Ettbra tillfället att få se hur hundarnas arbetar skiljersig åt mellan skog och fält.

Text: Iia Fehrm Schlichter

Inga fågelsituationer var kanske inte är helt sant,vi hade en glad jycke som drev upp ett 25-tal

änder ur dammen.

6

Dag två, kanske ännu mer taggade än dag ett, infann sig alla ekipage kl. 09.00 för fortsattträning. Samma upplägg som dag ett med massor av träning på de fantastiska fälten. Jag troralla hade tagit till sig en hel del från föregående dags träning och att självförtroendet hos bådehundar och förare ökat.Vi avslutade med en genomgång av dagarna, där alla fick individuella tips på vad som varit braoch vad vi kan utveckla.

När jag som deltagare får möjlighet att delta i ett så väl organiserat arrangemanget blir manglad och jag vill tacka SKF, markägaren och instruktör för två fantastiska dagar.Mina förväntningar har mer än väl uppfyllts och jag har fått massor av inspiration till fortsattträning.

Iia Fehrm Schlichter

7

SKF fältträning på Trossnäs

Fältträning 26-27 augusti på Trossnäs gård utanför Karlstad.Jag blev så glad när jag såg att SKF skulle anordna fältträningar och den ena vardessutom för Anders Due. Så det var bara att anmäla sig och hoppas på att kommamed. Det var väldigt många som var intresserade att vara med på dom två annonseradeträningarna, så man hade tur som kom med.

Många vet säkert vem Anders Due är även omhan kommer från ”Vorsteh-världen”. Han harsedan 1971 tränat hund professionellt och äräven uppfödare av Strävhårig Vorsteh medkennelnamnet Kragborg.I november 2011 valde han att flytta sittjakthundscenter från Juelsminde i Danmark tillSverige, då det länge varit hans dröm. Andershar framgångsrikt startat på otaliga prov bådei Europa och Sverige, samt varit pristagare påVM. Så det skulle bli intressant att ta del avhans kunskap och sätt att träna hund.

Vi blev en grupp med två Bretoner, fem Weimaraner, två Stabijhoun och en Épagneul picard(som jag tror är den enda i Sverige) som slöt upp lördag morgon på Trossnäs gård utanförKarlstad. Och så hade vi Rosmarie Alsin som höll ordning på oss. Efter kort genomgång avAnders bar det av ut på fälten.

Text: Mirjam LandholmFoto: Leif Viskari

Efter varje parsläpp, så blev det en genomgång av respektive ekipage. Anders berättade vadhan hade sett av hund och förare, både bra och sådant som han tyckte kunde förbättras ellergöras annorlunda. Vi fick även tips på hur han hade gjort i dom olika situationerna somuppstod. Det blev mycket revieringsträning under lördagen, men även flera fågelsituationer.Det visade sig finnas bra med fågel i markerna och då i främst rapphönor.

8

På söndagen var det nästan samma gäng somsamlades på Trossnäs gård igen, förutomPicarden som hade bytts ut mot en Drent. Detblev mer fokus på att hitta fågel andra dageneftersom hundarna fort blev trötta efter att gåtthela lördagen, samt att det var verkligen varmtbåda dagarna. Men hundarna fick ändå jobbasig fram till sina fåglar.Något som vi inte praktiserade under dom härdagarna, men som enligt Anders var viktigträning var lydnadsapporteringen. Ävendirigering är bra att träna på för få en lydigarehund och för att lättare styra hunden på fältet.Sedan anser Anders att man istället förstoppsignal ska använda inkallningssignal efteratt hunden rest fågel. Dels för att motverkaeftergångar (hunden vänder alltid tillbaka tillföraren efter att rest fågel), men även för att interiskera tröga avancer då stoppsignalen förmånga hundar är en hård signal.

Förutom själva hundträningen tycker jagpersonligen att det är intressant att se vad mangör för att behålla mycket fågel på markerna. Jagoch maken var i våras på en kurs, som handladeom hur man gynnar fältviltet på sin mark. PåTrossnäs gård har man verkligen lyckats meddetta och då även med den mest svårflörtade,nämligen rapphönan. ”Ta hand om rapphönan, såtar fasanen hand om sig själv” fick vi lära oss. Manhade anlagt remsor längs åkerkanterna med någontyp av viltblandning för att ge fältviltet både skyddoch mat. I den fanns det bl a solrosor och blåklint.Det fanns t o m bikupor vid dikeskanten mellandom stora fälten för att pollinera alla blommor.

Kan verkligen rekommendera fältträning påTrossnäs gård. Jättefina marker med gott om fågel.Man kan även boka träning själv både medinstruktör och utan. Det är bara att kika påKraborg’s hemsida.Sedan vill jag tacka SKF för initiativet att ordnadessa träningar. En del kan man träna själv omman har tillgång till fågel, men få har tillgång tillsådana fantastiska marker med stora fält ochgott om fågel. Det är även nyttigt att få släppasin hund i parsläpp med lite olika typer avhundar om man tänkt starta på fältprov.

Vid pennan…Mirjam Landholm (Bretonen Gimli’s matte)

9

Bilder från träningen på Trossnäs Foto: Leif Viskari10

Stabijhounklubben

SvSKs fältprov i VarbergHelgen 9-10 september anordnade Svenska Stabijhounklubben fältprov i Varberg.Provet anordnades på fina och bra marker hos Game Club West.

Redan på fredagen började några ekipage med träning hos Kalle Stolt på Kvarnalyckan somuppvärmning inför helgens prov.Väderprognosen för lördagen var inte speciellt lovande men vädergudarna var med oss ochdet var i princip uppehåll hela dagen. Trots väta i markerna var det gott om fågel och mångahundar fick möjlighet att hitta fågel. Våra stabijer jobbade på bra och var riktiga fågelfinnareäven om ingen hund fick till det riktigt idag och kunde gå till pris. Däremot fick vi se braprestationer från andra raser på fältet varav några ekipage gick till pris.

Text o foto: Lena Danielsson

På söndagen var det rasmönstring och glädjande nogvar det många stabijer till start i år. Av tolv startandeekipage var det sju stabijer. Av dessa var fyraunghundar, under två år, vilket bådar gott förframtiden. Kul att fler stabijägare har blivitintresserade av starta sina hundar i jaktprov ochkvalificera sig för att få starta på fält. Denna dagvisade sig även solen men i stället hade fåglarnakrupit undan. Men visst fanns det fåglar även idagfast inte i samma mängd som på lördagen. Vårasvart/vita jobbade på bra även om det heller inte idagvar någon hund som både fann fågel och stannadeför den. Men som sagt många startade för förstagången denna helg så det finns stort hopp att detsnart kommer bli fler som kommer att gå till pris påfältet.Då ingen stabij gick till pris på fältet utsågs helleringen klubbmästare men följande ekipage utsågs tillde tre bästa stabijerna på söndagen.1. Anortositts Aanje, förare Henrik Larsson2. Nadites La Roux, förare Henrik Ehweiner3. Dream Track oversea to Bordrocks,förare Ulrika Malmstedt

Sammanfattningsvis kan vi säga att detta var en mycket trevlig helgmed god gemenskap med alla startande där alla, nya som merrutinerade, stöttade varandra och gladdes åt varandras framgångar.Duktig domare var Anki Skrucha som gav bra och konstruktiv kritikunder hela dagen till alla deltagare. Tack till alla som bidrog till dennatrevliga helg, startande ekipage, domare, skytt, provledare, markvisareoch till alla andra som på ett eller annat sätt var delaktig till ett bra ochtrevligt prov.

11

En ras på frammarsch, inte bara numerärt utan även som jakthund !

Jag hade det stora nöjet att få bli inbjuden att döma SvSk:s prov 9-10/11, i Varberg på finfinamarker där rasen fick möjlighet att visa upp sig på bästa sätt.Glädjande nog kunde jag konstatera att det har hänt en del med rasen på senare tid.Inga tveksamheter här inte för er som någon gång har tvivlat på rasen är något annat än enjakthund!Jag hade några unghundar som jagade storstilat under dagen med sina duktiga hundförare.Tyvärr hade några otur med fåglarna vilket gjorde att de inte gick till pris.Men, egenskapsmässigt håller de mycket bra kvalitet och med mer träning kommer det att bliriktigt bra!Uppfödarna till hundarna som uppvisat så fina egenskaper skall skatta sig lyckliga över duktigavalpköpare som verkligen gör fin reklam för rasen.

Klubben kan dessutom stolt presentera fina egenskapssiffror på det som många inte troddeom rasen. Är det en stående fågel hund eller inte? Jo, det är det i mina ögon.I allra högsta grad en jakthund.

Jag hoppas att klubben känner en stolthet över de duktiga ekipagen och att ni uppfödarefortsätter att ta vara på ett sådant fint material i er avel. Det är bara att gratulera!Ett tips från mig är att ordna med ett mindre arrangemang dagen före i anslutning till ett KMså fler medlemmar stannar och kommer och tittar på hur fältprov går till. Jag är helt säker påatt fler blir sugna på att starta då de ser hur duktiga hundarna är och att det inte bara är för"proffs" att gå på prov.

Tusen tack för ett välarrangerat prov med många duktiga hundar och förare.

MVHAnki Skrucha

Är det en stående fågel hund eller inte?Jo, det är det i mina ögon.

I allra högsta grad en jakthund.

Foto: Rolf Ryberg Foto: K. Zonnenbeld

12

Hundar människor och Sälenveckan!

Min man och jag är väldigt olika på många sätt. Också när det gäller «hunderiet». FörHassehusse är hund inte nödvändigt, men trevligt. Jag å min sida kan inte leva utan hundar ochhundsport. Detta kan ibland leda till diskussioner. Vi har bland annat delade åsikter omhuruvida hundarna skall få sova i våra sängar eller inte. Nu är det så att Hassehusse får böja sigför majoriteten. Vilja (Bindjigårdens Vilja), Acke och jag tycker det är trevligast när vi delarsäng alla fyra.Sälenveckan med stabijfrosseri och hundsport var från början min och Viljas grej, men Hansoch Acke följde med upp för att vandra och fiska. Efter två års deltagande på specialen tyckerjag att husse inte längre bara är sportig, han absolut blivit mer hundsportig. Ingen går oberördförbi alla roliga aktiviteter och kurser! Ett exempel är barmarksdragkursen som Vilja och jagvar med på förra året. Väl hemma i Strömstad igen provades sporten med hemmasnickradutrustning av entusiastisk make och svärson. Det blev en underbar dag, med fullt drag!

Utställning förstÅrets Sälenvecka startade sombrukligt med utställning, något somVilja och jag har en del erfarenhet av.Efter en heldag konstaterade bådeAcke och husse att det hade varit enväldigt trevlig men tröttande dag.Skönt att dom äntligen förstår hurslitsamt det är att sporta påhundutställningar tänkte vi tjejer ifamiljen.

KM - hm…På onsdagen avhölls årets klubbtävling i lydnad. Träningen inför detta hade väl inte helt gåttsom planerat. Tid är ju som bekant en bristvara. Entusiastisk ända fram till starten, tänkteMettematte att här skall minsann sportas. Hassehusse och Acke följde med till tävlingsplatsenför att se om Vilja hade lust att lyda. Acke vallhund är väl inte direkt imponerad av Viljaslydighet till vardags. Efter att grabbarna vilat lite inför vår start blev dom nu väldigtinspirerade. Herregud!, tävlingsmomenten såg ju så lätta ut!! Acke drillades helt plötsligt ilydnadsövningar vid ringside. Vem vann stabij eller vallhund? Det är omöjligt att komma framtill, eftersom dom inte tävlade på samma bana (om man så säger).

Sladdriga kaninerI år hade jag ambition om att få lite merkunskap om jaktprovsmomenten. Sagt ochgjort. Det anmäldes till många kurser inomgebitet den här veckan. Jaktpresentationblev en blandad upplevelse för mig.Jag kan inte direkt säga att jag njöt av atthålla i sladdriga kaniner. Inte heller Viljavar imponerad. I släpspåret var det ingetfel på lilla frökens spårnäsa, men Viljatyckte att Mettematte lika gärna kundebära tillbaka gräsanden själv.

Foto: Lotta Sonnerby

13

När vi senare på dagen kom till momentvattenapportering blev det andra bullar.Vilja glömde plötsligt bort att gräsanden,som smakade så illa i skogen, var sammabyte som nu skulle apporteras.Apporteringen gick som en dans. Liktstolta småbarnsföräldrar stod vi där,maken och jag, och sken i kapp medsolen. Kul hundsport!!

Fisket då…?

Hur gick det för grabbarna med vandringen och fisket?, undrar kanske vän av ordning. Jodå,Acke och Hassehusse gjorde flera härliga turer på fjället och det fiskades också en och annanharr. Också vi tjejer hängde med ut på fjället, tillsammans med nyvunna vänner frånStabijspecialen.

Inspirerade av Sälenveckan hade vi nya perspektiv på hundsportandet att prata om hela vägenhem till västkusten. Vi har fått nya vänner. Vi har blivit imponerade av alla duktigainstruktörer och lärt oss massor.Tusen tack för en underbar vecka!Puss och kram från Mettematte och Vilja.

Mette Sörvik

14

Gammel Dansk klubben

Intervju om årets jaktpremiär

Inblandade: Hundarna Meira 6 år (från Pilegrimsleden) ochIsa 2 år (från Ahm Hansen).Ta del av Lars erfarenheter på följande sidor, berättade med en härlig självdistans ochen stor portion humor. Tack för att du delar med dig!

Hej Lars, hur var årets jaktpremiär?

– Tja, med tanke på att min jaktkompis som jag skulle jaga med fickdiskbråck veckan innan jaktpremiären samt att mitt övningsskyttevar under all kritik hade jag inte speciellt höga förväntningar.Jaktresan blev inte som jag tänkt.

Var var du och jagade?

– Planen var en fyradagars uppe i Jorm men pga. omständigheternablev det först bara en förmiddag skogsjakt hemma på skogen och sedan en förmiddag fjälljakti Jorm. Jobb och annat kom emellan men jag "kvistade" ändå förbi Jorm då jag lovat attinvintra en stuga där och då passade jag på att gå en tur på fjället.

Hur var skogsjakten då?

– Då jag är lyckligt lottad att haskogsjakt bakom ”laggårn” såtog jag (som Chaterine i Luleåhar lärt mig) en beväpnadhundpromenad den 25:e augusti.Hundarna gick igång direkt närdom såg att jag plockade framsignaltäckena. Dom visste vadsom skulle hända. Jag brukaralltid börja jakten i "skafferiet"som jag kallar det. En tallmo nermot kraftledningsgatan som detofta sitter fågel i. Det är mycketroligare om hundarna får uppfågelvittring tidigt då dom oftatriggar igång och får ett bättresök när dom inser att det finnsfågel. Denna dag var det dock ingen fågel där. I brist på fågel så fanns det en hel del älgspårsom hundarna började gå efter. Då var det dags för en fika och bryta mönstret. Självklartmåste man också fejsbooka lite med GDH-vännerna som tydligen låg på sofflocket ;)

Jägare: Lars Ledin.

15

Hittade ni någon fågel?

– Japp, efter en knapp timme hamnade vi åter ut i kraftledningsgatan och då började hundarnamarkera. Efter ca 50 meter hade Isa "tryckt" fast fågel och Meira sekunderade, vackert så attman nästan blev tårögd. Jag smög fram till ett bra läge och kommenderade avance. Isaavancerade och en järpe flaxade iväg. Svingen på bössan var bra men skottet för högt.Som tur var det en kull på 6 st. järpar så jag fick en skottchans till som blev lyckad. Meira somsekunderade var cool medans Isa hade blivit lite väl uppåt när det flaxade till på alla sidor.Jag fick ta Isa bakom och låta Meira göra eftersöket för att inte alla Isas säkringar skulle brinnaupp. Senare på dagen lyckades Isa trycka fast en tjäderhöna men uppfloget gick så fruktansvärtfort så "skytten" valde att inte chansa.

Efter ca 50 meter hade Isa ”tryckt” fast fågel och Meirasekunderade, vackert så att man nästan blev tårögd.

Jag smög fram till ett bra läge och kommenderade avance.Isa avancerade och en järpe flaxade iväg. Svingen på bössan var

bra men skottet för högt.

16

Så det var bra med fågel?– Ja, mycket bra. Fick även rapporter nu under älgjakten att det är mycket skogsfågel i år.

Fjälljakten då, hur var den?

– Efter rapporterna fråninventeringen i Stekenjokk hade jaginte så stora förhoppningar.Inventeringen hade visat på sentkläckta kycklingar och mycket småkullar. Eftersom jag ändå var däruppe kände jag att jag var tvungenatt ta en liten tur. Vädret skulle jubli ok och fjällen är ju den absolutvackraste platsen på denna jord.Det är dock inte att rekommenderaatt gå ensam som jag gjorde menjag kunde inte hålla mig.

Hundarna var taggade som vanligtnär markeringstäckena kommer fram så det varfull fart på en gång. Efter en timme var det judags för förmiddagskaffe. Hundarna var nöjda!Att sitta på en fjälltopp med hundar som liggeroch myser bredvid samt en kopp gott kaffemåste vara en av livets mest njutbara stunder.Att sedan få den klassiska fika-ripan gjorde intesaken sämre. När jag packat ihop och släpptehundarna igen gick vi bara 200 meter ner för enbacke där hundarna ställde en ripkull. Hundarnalyckades peta upp ripa efter ripa och efter fyrabom var jag allt annat än nöjd.Jag tror att jag måste ta övningsskyttet på allvar!

Så det blev ingen ripa hem i säcken?

– Som tur var lyckades hundarna hitta en ripa påväg hem. En singel-ripa i ett snår som jag lyckadespeka rätt på med "byssan". Hade jag varit hundhade jag avskedat skytten för länge sen med tankepå hur mycket arbete som hundarna måste göraför en massa bomskott. Men jag får se positivt pådet hela. Jag lämnade en kull som får växa på sigtill nästa gång.

17

Kan du summera lite hur GDH:n är som jakthund?

– Av de hundar jag jagat med tidigare, Vorsteh, och Pointer så måste jag säga att GDH:n slårdessa på skogsjakten. Hur skogen ser ut idag, blandat med kalhyggen, ungskog ochgammelskog så anpassar sig GDH:n väldigt bra till detta. Gällande fjälljakten så fungerar deockså väldigt bra. Då de inte söker lika stort som de andra raserna så täcker man inte lika storaområden. Som tur är är GDH:n en utmärkt fågelfinnare så de behöver inte gå så stort heller.Bästa hunden helt enkelt!

18

Svenskfödd GDH skriver rashistoria i Danmark

Svenskfödda Nei's Tex Af Ängsö/Dalton blev första GDH någonsin att bli Best in Show valp på enofficiell DKK-utställning. Dalton ägs av TinaNielsen och Flemming Pedersen, från Tørring, Danmark.Här tillsammans med ägarnas vän Leo som visar Dalton och domare Anette Bystrup.

Den sjätte augusti i år skrevsen bit rashistoria i Odense, Danmark. Då blevnämligen enGammel Dansk Hönsehund förförsta gången någonsinvinnareav en av de åtråvärda Best InShow-titlarna på en officiellDKK-utställning(DKK=DanskKennelklubb). Den historiskahändelsen blev ett faktum dååtta månader gamla Nei’s TexAf Ängsö (kallad Dalton) blevutsedd till Best In Show-valp.Att bli BIS-valp innebär att man enligtdomarenär den bästa valpen påutställningenav alla raser, den som bäst motsvararsin egen rasstandard. Att Dalton sedandessutom är svenskuppfödd gör ju attalla vi i klubben kan sträcka på oss liteextra! Det är stort att bli Best In Show(oavsett om det handlar om envalp, veteran eller vuxen hund).

På en kennelklubbsutställning och atten hund från Sverige lyckas bli denförsta i rasens hemland är ÄNNUstörre! Dömde Best In Show-valp

gjorde Anette Bystrup frånDanmark. Uppgifterna omatt det är första gången enGDH vinner någon av BIS-titlarna kommer frånden Danska Kennelklubben,så de är tillförlitliga.

Till vardags lever Dalton sittliv tillsammans med sinaägare Tina Nielsen ochFlemming Pedersenoch Marika, dotter i huset, påderas hästgård Logslund iTørring där Tina ochFlemming är framgångs-

rika uppfödare av dressyrhästar.På gården fi nns också GDH-tikenLogslunds Regina. En av Reginasviktigaste uppgifter här i livet är atthålla ordning på Dalton, eller ”den svenskegangster” som han sedan tidig valpålder fåttheta i familjen.

Text: Anna-Lena M Nei

19

Från starten kallades Dalton för Tex, menfick efter en tid byta namn till Dalton,efter gangstrarna i den tecknade serienLucky Luke.Ett mer passande namn enligt dottern i familjen.Att Dalton blev ”utställningshund”är mer eller mindre en slump ochmycket tack vare Tina och Flemmingsegna valpköpare Birgitte och Leo, somfl itigt - och med framgång - ställer utsin tik Logslunds Flicka. Ända sedanDalton blev gammal nog för att följamed på utställningar så är det främstBirgitte och Leo som tagit honommed – ivrigt påhejade av Tina ochFlemming!Det är också alltid Leo som visar Dalton i ringen,vilket han gör med bravur! Deras framfart i ringarnahar resulterat i ett otal BIR-valp ibåde Danmark och i Tyskland.

Nu återstår bara att se vad Daltonkan åstadkomma i framtiden. När-mast är det jaktträning som står påschemat, så utställningskarriären fårkanske göra ett litet uppehåll, menförst efter ett besök här i Sverige ochDaltons första utställning i juniorklass.Vi önskar dem alla lycka till med bådeden fortsatta utställningskarriären ochjaktträningen!

Dalton, eller ”den svenskegangster” som han sedan tidigvalpålder fått heta i familjen.

20

Anders kåseri

Öppet brev till Sveriges statsminister.Det har varit en turbulent sommar i den svenska politiken, ministrar ochbyrådirektörer har agerat efter eget tycke och drivit utanför ämbetets rågångar utan attderas husse ens förstått att de hade lämnat hundgården. Man kan undra hur dehamnat där de är och vilka meriter som tagit dem upp till den högsta klassen. Det viser är ju bara att de gång på gång visar grav olydnad och i vissa fall rent går ur hand.

När man pratar om jaktprov, eftersöksproveller vilket prov man än utsätter sina hundarför pratar man gärna om utvärdering.Egenskaps- och anlagstest inför kommandeavelsarbete eller kvalificeringar för framtidauppdrag.Vi kan bara se till oss själva och vi tyckte att visatt säkert i båten med vår pålitliga DrenttikJessie, som faktiskt aldrig gjort oss sådärupprörande besvikna någon gång tidigare.Årets första försök på eftersöksgrenar skullevisa annorlunda.Vill man vara snäll kan man förstås tillägga att vi har haft en unghund i huset, en ung hundsom har tagit mycket uppmärksamhet, tid och energi. Men Jessie som alltid har skött sig, harklarat sig ändå. Lite mera frihet och lite mera egna initiativ har varit helt ok. Allt slipande, bådegrovt och fint, har gått till den lilla yxan och den stora har tillåtits bli slö. Eller kan vi baraerkänna att vi inte hade kvalitetssäkrat kompetensen hos vår medarbetare. Vilket som. Så ärdet, vilket är lätt att säga när vi sitter där med skägget i facit som man brukar säga.

Jessie och matte startade ESG nr 1 med spår, inget konstigt med det, 10 poäng. Duktig hund.Sedan blev det vatten. Hand mot den dolda anden och kommando ut, inget konstigt med det.God fart mot målet. Halvvägs ut bestämmer sig dock Jessie för att gäss, barn och fiskebåtar ärmera intressant. Matte lugn och dirigerar om, Jessie tar dirigering och simmar på rätt håll……och så ändrar hon sig och slår över till det andra som var mera intressant igen. Det helaupprepar sig fyra gånger! Sedan går hon upp på land och tar landvägen till apporten, tack ochhej.

Text o Foto: Anders Carlsson

Foto: Rolf Ryberg

"Resultat, -en stor dos bäraallt i munnen till någon säger

loss träning. "

21

Det är lätt att säga att vi helt enkelt hade tränat för lite före.Visst, men vad var det inte hade tränatpå? Ledarskapet.Hunden visste precis vad den skullegöra, den ville bara göra det på sitt sätt,när den hade gjort det den självprioriterade först.Så det vi tränade när vi kom hem var juegentligen inte dirigering och håll fast,vi lade ner tid för att befästa det viredan visste att Jessie kunde och detgenom att förankra ledarskapet.Tips, håll alltid dina medarbetare påtårna.

Efter varje prov får vi kritik, kritik är inte bara käbbel, det är faktiskt något som talar om bådevad vi gjort bra och vad som varit mindre lyckat. Kritiken är en viktig del av den analys som vimåste göra innan vi kan gå vidare och planera vad vi behöver fokusera utvecklingen på. Vissahar det lätt, själv jag måste tänka, mycket, på vissa moment. Varför, är en fråga som jag måsteställa mig i flera led innan planeringen för hur och med vilka åtgärder arbetet mot förbättringkan vidta. Oavsett hur man väljer reagera på nederlaget eller framgången, för ha friskt i minne;det som är ett skamfyllt nederlag för ett ekipage kan vara en stor framgång för ett annat, måstevi alltså analysera det som hänt och se om det uppfyllde våra förväntningar.

Målet är visserligen av största betydelse men hur väl man lyckats förankra det hos dem som iverkligheten skall utföra hundgörat är viktigare för att framgången skall vara beständig.Återvänder vi till tanken att jaktprov skulle vara meriterande för framtida avels- tjänstearbetekanske vi skulle börja dela ut pris till dem som faktiskt inte utmärker sig.

-Sitt, Ygeman. Sitt och stanna!

22

Bretonklubben

Klimpfjällsprovet med Breton-SM 2017Vädret var inte det bästa när ordinarie prov plus Breton-SM utspelade sig i Klimpfjäll 22-24sep. Riporna var inte alls”samarbetsvilliga” och det var inte mångahundar som hittade fågel. Totalt utdeladesendast två 2:a-pris, ett på fredagen och ettpå söndagen.Lördagens Breton-SM var en mycketdimmig dag med lite fågel. Tyvärr gickingen hund till pris p g a den dåligariptillgången, så vi kunde inte kora någonSM-vinnare eller dela ut CACIT.Bästa hund blev Synnermoen’s Jac.

Danska bretonvännerna Thomas & Kenzo ochTomas & Bess

Solen tittade fram ett ögonblick

Domare Vibeke och Erling summerarBreton-SM och utser Anders & Jack tilldagens bästa hund

23

Falköpingsprovet 2017

Det årliga Falköpingsprov gick av stapeln 30 sep - 1 okt.”Vi hade tur med vädret” – frisk vind och omväxlande sol och lite molnigt – och gott om bådevarska rapphöns, snabbfotade fasaner och ett antal rådjur och harar som verkligen sattedeltagande hundar på prov. Med god fågeltillgång och duktiga förare så lyckades flera ekipageta pris - sex på lördagen och sju på söndagen.

Gamla kulturmarker med milstenar ochstenåldersgravar utgjorde kuliss förFalköpingsprovet.

Glädjande nog deltog ett helt gäng med weimaraneroch en drent på Falköpingsprovet

Strandby’s Bonjour som med ett 1:a pris Ökl blev SE UCH,svensk utställningschampion

Creme Cracker’s Mexx -pristagare båda dagarna

24

Almkullens Gideon som tog 1:a pris Ukl båda dagarna.Foto Johanna Olofsson vid annant tillfälle

Provet drog ut på tiden så det blev en något ”skum” prisutdelning

25

»Solo« kammade hem årets klubbmästerskap30/9 och 1/10 anordnade SRBS fältprov i dagarna två. Under lördagen avgjordes också detårliga klubbmästerskapet. Det blev Ensemble Solo som kammade hem titeln SRBSklubbmästare 2017, och nu också kan titulera sig svensk jaktchampion! Här hittar du helgensalla pristagare i såväl text som bild.Vi säger stort grattis till alla!Vi tackar också Jaktia i Kållered samt Göteborgs hundsim och Hallå Hund i Hyssna somsponsrade med priser!

Lördagens alla pristagare. Fr. v. Jocke Nordell som förde Agnwills ChickaBoom till ett 2:a pris ekl, Anders Carlsson med Mosehöjs Erci Bitte 2:a prisukl, Lars-Arne Jönsson 2:a pris ökl med Bosco Spinone Del Mucrone,Anki Skrucha med Konan Di Val Ravanaga 2:a pris ökl, Anki Skruchamed Ensemble Solo1:a pris ekl och klubbmästare 2017.

Söndagens pristagare med domareFredrik Liljehöök. Dianne Venatord'Ursus går till ett 2: pris i ökl medförare Helena Eriksson och ClassicDream's Mini Espresso går till ett 3:epris i ökl med förare Eva-Lena Jansson.

26

Intressant djupdykning i genetik

Epigenetik är ett begrepp som börjar dyka upp i olika hundsammanhang som föreläsningaroch debatter. Jenny Nyberg har gjort en djupdykning i ämnet på bloggen Dog Eductus.Intressant läsning som varmt kan rekommenderas!

http://www.dogeductus.se/epigeni-vada-for-nat/

Jocke och Guida till VM

Jocke Nordell och braccon Agnwills Chicka Boom, »Guida«, är uttagna till den svenskatruppen som kommer att delta i VM för kontinentala stående fågelhundar i Frankrike senare iår.Vi håller tummarna och återkommer självklart med ett reportage!

27

Drentklubben

Rasen drentsche patrijshond erkänns

Drentsche patrijshond är som bekant en gammal ras, redan på 1600-talet avbiladesdrentar inom konsten som en del av människors vardag. Att det skulle dröja så längesom till 1943 innan den blev officiellt erkänd berodde troligtvis på att det först ochfrämst var en arbetande hund. Vad brydde sig bonden och jägaren i Drenthe omhuruvida hans hund tillhörde en officiell ras?

Först när krafter utanför provinsen Drenthe började intressera sigstartade processen mot ett erkännande. När kriget rasade ochpatriotismen var stor väcktes intresset för de inhemska hundraserna.En passionerad drentägare från Rotterdam, Dr. Quartero, skrev denförsta texten om rasen, en broschyr där dess historia, utseende ochanvändning beskrevs. En dam från provinsen Nord-Holland,Baronessan van Hardebroek, engagerade sig i restaureringen ocherkännandet av de nederländska raserna. Inspirerad av Dr. Quatreroreste hon runt på landsbygden i Drenthe, tittade på ochfotograferade hundar. Hennes slutsats blev att där fanns gott omhundar av liknande typ som alla var arbetande brukshundar.Tillsammans med en annan fantast, Herr G.J. van Heek jr. lyckadeshon få tillstånd en mönstring av rasen i Groningen den 17 och 18 april 1943. Ägare kallades ditmed sina hundar för att få dem utvärderade exteriört och, i vissa fall, arbetsmässigt. Omrepresentanterna från den nederländska kennelklubben (Raad van Beheer) fann att det fannstillräckligt med likheter mellan de mönstrade hundarna, både vad gäller typ och funktion,skulle de erkänna rasen drentsche patrijshond.

Hela fyrtio drentägare dök upp, mitt underpågående krig. Alla vi som idag älskar rasenstår i tacksamhetsskuld till dessa människorsom bemödade sig att komma med sin hundtill Groningen. Även om avstånden inte var såstora hade många av dessa hundar aldriglämnat sin gård, än mindre gått i koppel!

En utställning hölls och dagen innan testadesett antal utvalda hundar på ett fältprov. Påutställningen tilldelades sju hanar och trettontikar den högsta bedömningen ”very good”.Dessa gavs därefter pris i konkurrens. Förstapris bland tikarna gick till en hund som hette ”Hertha” och bland hanarna till en hund somhette ”Nimrod”. Dessutom var fem av de sju hanarna som fick ”very good” besläktade medNimrod. Denne Nimrod, som de flesta av er säkert har hört talas om, skulle senare bli stamfartill många drentar. Han anses allmänt vara den hund som stod modell för rasens förstastandard som godkändes 1944.

Den 15 maj 1943 blev rasen drentsche patrijshond officiellt erkänd av den nederländskakennelklubben. De två krav som kennelklubben haft hade uppfyllts: Man hade funnit att detbåde fanns tillräckligt många hundar av sammatyp och att det fanns enhetliga jaktligaegenskaper som gick att pröva. Samma kravställdes därefter på varje ny hund som föreslogstas in i den tillfälliga stamboken som förstupprättades, senare ställdes samma krav på desom föreslogs till bilagan av nyintagna hundarsom under många år följde med stamboken.1971 stängdes stamboken för drentschepatrijshond och numera kan endast hundar somfötts av stambokförda drentschepatrijshondföräldrar registreras som detsamma.

Tack vare den framgång som hanen Nimrod rönte vid rasmönstringen i Groningen blev hanlite av en kändis och allmänt ansedd som en mycket bra hund med utmärkta jaktligaegenskaper. Gissningsvis fick han över fyra hundra direkta avkommor, något som man aldrigskulle våga eller överväga att göra idag. Det betyder att många av de nu levande drentarna ärdirekta ättlingar till denne Nimrod.

Under samma period levde även en annan hanhund, Clovis, somockså kom att användas flitigt i aveln. Clovis var av en någotannorlunda tyngre typ, med ett mer fyrkantigt huvud, rundare skalle,lösare läppar och lägre ansatta öron. Länge talade man därför om tvåtyper av drentsche patrijshond – Nimrod och Clovis – bestående avättlingar till dessa två hanar. Med åren har de två linjerna alltmerblandats. Nimrodtypen har dock alltid varit dominerande, och avmånga mer eftertraktad, då rasstandarden är en exakt beskrivning avden typ av hund som Nimrod var.

Det dröjde tills efter kriget, närmare bestämt 1948,innan en rasklubb, ”De Vereniging De DrentschePatrijshond”, bildades.

Redan 1949 organiserade klubben detförsta officiella fältprovet. 2014 bildadesännu en rasklubb i Nederländerna,”Drentsche Patrijshonden ClubNederland” och idag driver båda dessaklubbar rasens frågor i hemlandet.

Nimrod 1943

Clovis

Hertha

Mr G.J van Heek med drentenPronto

Tack vare det arbete som gjordes mitt under brinnande krig och kort därefter kan nu tusentalsmänniskor i olika länder njuta av en ras som i mångt och mycket är densamma som den var då:En synnerligen god familjemedlem och jaktkamrat!

Elisabeth Gilek

All fakta tagen ur ”De Drentsche Patrijshond in verleden en heden” av Janny Offereins-Snoekoch ”The Dutch Breeds (Drentsche patrijshond)” av A.H. van der Snee.

Hanhundar i Groningen

Tikar i Groningen 1943

Fem år av flygande holländare.

Drentsche Patrijshond är en okänd ras för många men likväl blir de fler och fler iSverige varje år. Drenten som den allmänt kallas är en stående fågelhund i grupp 7 ochbedöms tillsammans med övriga kontinentala fågelhundar inom SKF’s hägn. Rasen ärlättdresserad och arbetsvillig till sin helhet och det den kanske saknar i fart och viddkompenserar den med en stor noggrannhet och lojalitet mot sin förare.

Svenska Drentsche Patrijshond Klubbenbildades 2012 och firar i år sitt femårsjubileum.Klubben har ungefär 70 medlemmar, vilketmotsvarar cirka två tredjedelar av hundägarna,och klubben växer stadigt i takt med att antalethundar av rasen ökar. Medlemmarna harmestadels sin hemvist i Sverige och Norge,men även en del danskar och intresseradenederländare börjar hitta vägen till den svenskaklubben.Drentsche Patrijshond kommer ursprungligenfrån provinsen Drenthe i Nederländerna därden avlats fram av bönder och jägare sedan1500-talet genom att man blandade sina egna gårdshundar med de jakthundar som spanjorernaförde med sig. Det man fick fram blev en hund som passade perfekt för det brutnajordbrukslandskap som är typiskt för provinsen. Ett vanligt vilt på hedarna var rapphöns ochnamnet översatt till svenska blir alltså Rapphönshund från Drenthe.

Drentarna förväxlas ofta med Kleiner Münsterländer, vilket inte är så underligt då de bådaprovinserna gränsar till varandra, Münster i Tyskland och Drenthe i Nederländerna. Drentenär dock större och kraftigare byggd, Drentsche Patrijshond bör vara upp till 10 centimeterhögre och 7-10 kilo tyngre än sin tyska kusin. Tack vare sitt lugna temperament och noggrannanäsa har flera Drentsche Patrijshond blivit viltspårschampions och tre hundar har redan hunniterövra titeln svensk jaktprovs champion.

Den svenska rasklubben bildades 2012 av en gruppmänniskor som värdesatte Drentens egenskaper ochhade en djup förståelse av de skiljepunkter somseparerar Drentsche Patrijshond från de andrakontinentala raserna. Man började tidigt att hålla envecka i Sälen för att alla Drentägare skulle kunnasammanstråla och dela erfarenheter. På grund av, ellerbättre sagt, tack vare att det är en liten ras, ärdeltagarna spridda över i stort sett hela Skandinavien.

Detta gör Drentveckan i Sälen till ett unikt tillfälle för hundar och ägare att sammanstråla ochförkovra sig i rasen och dess möjligheter.

Veckan har blivit en återkommande höjdpunkt under året för många drentägare och även vissasom av olika anledningar bytt ras fortsätter att återkomma, vilket ses som ett gott betyg förarrangemanget.

Text: Anders CarlssonFoto: Elisabeth Gilek

Foto: Anders Carlsson

I år hölls Drentveckan som brukligt vecka 30 och inleddes med en officiell utställning, jubileettill ära, extra roligt eftersom 30 Drentsche Patrijshond var anmälda till katalogen.

BIR blev tiken Mosehöjs Mazmal Cille (DK)född -12 och BIM blev den rutinerade hanenAram van het Arrët (NL) -09. Utställningendömdes av Wim Wellens som har godkännedom om rasen och dessutom tagit sig helavägen från Nederländerna till Sälen för att seoch bedöma hundarna.

Vidare innehöll veckan flera föreläsningar ombland annat mentalbeskrivning och hälsa, någotsom klubben jobbat starkt med sedangrundandet och ligger väl i framkant med,mycket tack vare närheten till hundägarna och rasensrelativa litenhet men också att det är hundägarnas stora intresse att hålla rasen frisk och sundoch att den utvecklas.

Drentveckan erbjuder också, som ståendeinslag, både träning inför- och prov i eftersöksgrenar samt Viltspårprov. Eftersöksproven slog iår alla tänkbara rekord när uppropet på morgonen samlade hela 34 startande fördelade på tvåpartier. Vänner av statistik listar snabbt ut att nästan var tredje svensk Drent alltså startade påprovet, vilket är ett resultat som är få hundklubbar förunnat. Båda de eftertraktade pokalernaför Dagens Drent och Dagens Ekipage hamnade i Danmark hos Henning Wilstrup med Mirajämte Ken Pedersen och Mille, allt medan Årets Viltspårsekipage för andra året landade iNorge hos Nina Haug och hennes Renslingans Cornelis.

Drentveckan innehåller något för alla som gillar att jobba med sinahundar, så även för de yngre förmågorna, och ungdomstävlingen som ären blandning av agility och dressyr uppskattades av många. Den vanns iår av 12 åriga Felicia Carlsson med Old Fowler’s Jessie. Veckan avslutadesmed en tävling i hastighetsapport och därefter sedvanlig middag påGustavs Bar&Grill i Sälen. Där delades tre priser ut: Årets Sälenekipage -det team som visat på stor utveckling och sportsmanship under veckan,vilket gick till Ulrika Gren och Old Fowler’s Waldo. Årets Unghund – denpå jaktprov högst meriterade unghund, vilket gick till Elisabet Gilek ochRenslingans Corinne. Och slutligen Årets Drent - den hund som på någotvis utmärkt sig extraordinärt under det gångna året, vilket tilldelades Heidi Svensson medOld Fowler’s Jessie.

Vidare har Svenska Drentsche PatrijshondKlubben arrangerat flera gemensamma träningarför sina medlemmar, både på fält och fjäll, menäven i viltspår och eftersök. Under året har manarrangerat över tio jaktprov varav enjubileumshelg i Vårgårda. Fredagen bjöd påträning och prov i eftersöksgrenar för deinternationella gästerna, lördagen NordisktMästerskap med CACIT-status i elitklassen ochsöndagen Klubbmästerskap även det medCACIT-status i elitklassen.

Det Nordiska mästerskapet 2017 vanns överraskande av Anders Carlsson och hans unghundMosehöjs Erci Bitte och titeln som Klubbmästare 2017 erövrades av Calle Öhrn tillsammansmed elithunden Sam-Presto.Markerna bjöd på många goda möjligheter för hundarna och allmänt bjöd hundarna tillbakagenom att visa upp sig från sina bästa sidor.Drentklubben är en liten men solid förening av hårt arbetande eldsjälar som förutom att skapamöjligheter för sina egna medlemmar också varmt välkomnar representanter för andra raseroch Svenska Drentsche Patrijshond Klubbens arrangemang har för vana att snabbt blifulltecknade. Klubben har även arrangerat ett prov under hösten tillsammans medVorstheklubben där hundarna samsades om samma marker och dömdes av samma domare,om än i olika parti.Inom ramen för klubbens framtidsplaner finns, förutom att göra rasen mer känd förallmänheten, också en önskan om att utbilda egna funktionärer så att man kan bli mersjälvförsörjande både vad det gäller utställnings- och jaktprovssidan.Det ska bli spännande att följa den unga klubbens utveckling och hoppas att vi ses igen på10-årsjubileumet 2022.

Anders Carlsson

Foto: A Carlsson

SDPK:s vandringspris ”Årets Drent” tilldelades 2017Old Fowler’s JessieÄgare: Heidi SvenssonMotivering:För den fantastiska utveckling som Jessie har visat på 2016års jaktprov, med en jämnhet i prestationer, utmärktfältarbete och fin kontakt med sin förare. Hon jagar ochhon levererar, gång på gång.

Dessutom, för hennes framgångar i utställningsringen, inteminst som Best in Show på SDPK:s utställning i Sälen, därsärskilt hennes vinnande steg och rörelser fick beröm.Stort Grattis!

Årets Drent är ett pris som tilldelas en hund som utmärkt sig på ett särskilt sätt under ett visst kalenderår,gärna genom en modig insats eller ett föredömligt agerande i någon speciell situation. Tanken är att kunna delaut ett pris till en duktig hund oavsett om man utmärkt sig på annat sätt, t.ex. inom utställning eller prov; detkan vara helt andra saker som gör att man får just det här priset.

Årets unghund 2017Renslingans CorinneÄgare: Elisabeth Gilek

SDPK:s jaktkommittés vandringspris ”Årets unghund” delas ut varjeår under drentträffen i Sälen och går till den unghund som har fåttihop flest poäng t.o.m. den dag den fyller 2 år. Hunden ska ha fyllt 2år under de senaste 12 månaderna innan priset delas ut. Poäng räknaspå de resultat som redovisas till SDPK:s jaktkommitté.

I år gratulerar vi Renslingans Corinne, ägare:Elisabeth Gilek till titeln ”Årets Unghund”med följande meriter:Eftersöksgrenar:10,10,10 spår, 10,9,9 vatten. Jaktprov:1:a pris fjäll, 2x1:a pris fältViltspårsprov:1:a pris med HP, 2x1:a pris Totalt 490 poängStort Grattis!

Årets Sälenekipage 2017

Aktivitetskommittén delar ut pris till ekipage somVisat god sportmanship i motgång, såväl som medgång (och/eller)Varit hjälpsam mot andraVarit inblandad i en, under veckan, omtalad episodBidragit till god stämning och varit till glädje för andraVisat prov på ett gott samarbete med sin hund

I år gratulerar vi Ulrika Gren medOld Fowler’s Waldo till utmärkelsenÅrets Sälenekipage.

Stort Grattis!

Nya championat!

Old Fowler’s Jessief. 2013-03-22Ägare: Heidi SvenssonBlev 2017-09-23 SE JCHStort Grattis!

Wild Venatrix Browning of Florisf. 2016-05-26Ägare: Julia HonkavaaraBlev 2017-06-17 SE VCHStort grattis!

Sune-Furiosof. 2012-05-11Ägare: Kjell EricssonBlev 2017-06-26 SE VCHStort grattis!

Renslingans Corinnef. 2015-04-07Ägare: Elisabeth GilekBlev 2017-05-07 SE UCHBlev 2017-07-01 N UCHBlev 2017-08-06 N VCHStort grattis!

Renslingans Chesterf. 2015-04-07Ägare: Karin RamströmBlev 2017-10-01 SE UCH och N UCHStort grattis!