#2 2009 LÄKARE UTAN GRÄNSER direktLÄKARE UTAN GRÄNSER 3 S omalia, Afghanistan, Irak, Darfur, Tje...

# 2 2 0 0 9 L Ä K A R E U T A N G R Ä N S E R

direkt

Humanitärautmaningar

DARFUR: ICKE ÖNSKADEHJÄLPARBETARE SOMALIA: LOKALTANSTÄLLDA RÄDDAR LIVIRAK: LÄKARE UTAN GRÄNSER ÅTERVÄNDER

2 LÄKARE UTAN GRÄNSER

EN DAG DÅ USA:S FÖRRE PRESIDENT George W Bush yttrade

dessa ord tog han definitivt livet av neutraliteten. Hädanefter fanns

bara två valmöjligheter för världens folk: att vara med honom eller

emot. Uttalandet, som kom i kölvattnet av händelserna den 11 sep-

tember 2001, förändrade i ett slag den geopolitiska verkligheten. »Kriget mot ter-

rorismen« har sedan dess fått många och allvarliga konsekvenser och har också i

hög grad förändrat förutsättningarna för vårt arbete. När

man inte längre uppfattas som neutral – vilket vid sidan

av oberoende och opartiskhet är en av Läkare Utan

Gränsers grundprinciper – blir det oerhört mycket svå-

rare att arbeta i konflikter. Ibland till och med omöjligt.

SEDAN 2001 HAR SÄKERHETEN för våra fältarbetare

försämrats i snabb takt. Antalet incidenter har ökat och

kostat många medarbetares liv i Afghanistan, Somalia och

Pakistan, för att bara nämna några platser. Även kidnapp -

ning arna , inte minst i Somalia och Darfur, har ökat. Detta

är en utveckling som till stor del beror på att vi inte längre

betraktas som neutrala och på missuppfattningen att vi

skulle vara en del av den västerländska politiska agendan.

För Läkare Utan Gränser gäller det nu att se över vårt

modus operandi och vårt sätt att kommunicera vilka vi är

i samband med konflikter. Inte minst vid insatser i islam-

ska länder, varav många blivit oerhört stigmatiserade av

11 september och »kriget mot terrorismen«. Vi, liksom

många andra humanitära organisationer, måste kämpa

för att nå fram med budskapet att vi är neutrala. De tre

kidnappningar som inträffade mellan februari och april i år tyder på att vi har en

lång väg framför oss.

LÄKARE UTAN GRÄNSER kommer alltid att prioritera närheten till patienterna.

Men för att vi ska kunna befinna oss där, vid deras sida, är det absolut nödvän-

digt att våra grundläggande värderingar och principer återigen tas på allvar.

#2 2009 | »ANTINGEN ÄR NI MED ELLER EMOT OSS«

DAN SERMANDGENERALSEKRETERARELÄKARE UTAN GRÄNSER

LEDARE

LÄKARE UTAN GRÄNSER är en fristående ideell organisation med världensom arbetsfält. Läkare Utan Gränser ger humanitär hjälp till offer för krig ochnatur katastrofer oavsett politisk åsikt, religion eller etnisk tillhörighet.

»Vi, liksom mångaandra humanitära

organisationer,måste kämpa FÖR

ATT NÅ FRAM MEDBUDSKAPET ATT VI ÄR

NEUTRALA.«

D

BIL

D J

ON

AS

BO

RG

LÄKARE UTAN GRÄNSER 3

Somalia, Afghanistan, Irak, Darfur, Tje -tjenien. Listan över konflikthärdar därLäkare Utan Gränser de senaste åren tving-

ats reducera verksamheten, och ibland till och medavbryta arbetet, kan göras lång. Civilbefolkning-ens behov är lika omfattande som tidigare. Menen stor del av hjälpen kommer inte fram längre.Den stoppas av en brutal verklighet där hjälparbe-tare förhindras att utföra sitt jobb, där de gång pågång hotas, rånas, kidnappas eller till och med

mördas. Eller också, vilket precis inträffat i Darfur, av att regimen förklarar de utländskahjälporganisationerna för icke önskvärda.

Att nå civila i krig och väpnade konflikter ärkanske den största utmaningen som det humanitä-ra arbetet står inför. Det säger Stephan Goetghe-buer, operativ chef för Läkare Utan Gränser i Bel-gien.

– Det pågår färre konflikter i dag än för tio årsedan, vilket vi förstås är tacksamma för. Men de

NÄR HJÄLPEN INTE NÅR FRAMAtt bistå civila i väpnade konflikter

är en av de största utmaningar som det humanitära arbetet står inför.

Bristen på säkerhet leder till att hjälporganisationerinte alltid kan göra sitt jobb.

NÄR HJÄLPEN INTE NÅR FRAM

TEXT ÅSA NYQUIST BRANDT

DARFUR, SUDAN. | BILD SVEN TORFINN, 2007


konflikter som finns är svårare att arbe-ta i, bristen på säkerhet gör att vi intealltid når fram till de människor som äri störst behov av hjälp.

Legitima måltavlorHumanitär hjälp handlar inte om attbygga upp ett samhälle igen, eller om attbidra till att rättvisa skipas. Det handlarom att rädda liv här och nu, om attbistå människor i dag för att de skaöverleva och förhoppningsvis kunnaskapa sig ett bättre liv i morgon.

När detta inte längre är möjligt, ochhumanitära organisationer inte längrekan göra sitt jobb, är det alltid de mestutsatta som drabbas hårdast.

Denna utveckling har till viss del med»kriget mot terrorismen« att göra, säger

Stephan. På många platser som – åtmins-tone tillfälligt – blivit otillgängliga förhumanitära organisationer råder en fient-lig inställning till allt som kan förknippasmed västerländska värderingar. LäkareUtan Gränser och andra humanitäraorganisationer – vars medarbetare tidi-gare i princip var fredade mot attacker –betraktas inte längre som neutrala utansom en del av den västerländska politiskaagendan. Och därmed som legitima mål-tavlor för attacker.

I dagens konflikter är också gränsenmellan humanitära och militära insatserbetydligt suddare än tidigare. Det hartill exempel blivit allt vanligare att inter-nationella trupper som deltar i en kon-flikt kallar sina insatser för »humanitä-ra« för att därigenom ge dem moralisk

»Vi tar aldrigemot statligt stöd

från regeringarsom är inblandade

i konflikten och vi kommer

aldrig att vara inbäddade.«

FN:S TRUPPER I KONGO-KINSHASA, MONUC, HAR TILL UPPGIFT ATT SKYDDA CIVILBEFOLKNINGEN OCH UNDERLÄTTA FÖR HJÄLPORGANISATIONERNA.

LÄKARE UTAN GRÄNSER 5LÄKARE UTAN GRÄNSER 5

tyngd. På samma sätt händer det attmilitären ger humanitär hjälp med denena handen – samtidigt som de med denandra försöker tillskansa sig strategiskinformation. Ett exempel på detta ärkoalitionsstyrkorna i Afghanistan, som iutbyte mot matpaket begärde att få upp-lysningar om talibanerna.

Dessutom bidrar vissa hjälporganisa-tionerna själva till sammanblandningenav humanitära och militära insatser, till exempel genom att använda sig avmilitär eskort.

Ingen politisk agendaAtt i detta klimat förklara vad justLäkare Utan Gränser representerar, attman i alla lägen står fast vid de humani-tära principerna om neutralitet och obe-

roende, är inte det enklaste, säger Step-han.

– För fältarbetare från Europa ochUSA är det till exempel inte så lätt att påett trovärdigt sätt förmedla att vi intehar en politisk agenda utan att vi sätterbefolkningens bästa i första rummet, närNato samtidigt befinner sig ett par tim-mar längre bort. Och även om vi inteskulle ha en enda västerlänning med i ettprojekt uppfattas vi ändå ofta som envästerländsk organisation.

– I de konfliktområden där vi jobbarfinns det ingen koppling mellan LäkareUtan Gränser och västvärldens regering-ar, fortsätter han. Vi tar aldrig emotstatligt stöd från regeringar som ärinblandade i konflikten, och vi kommeraldrig att vara »inbäddade« av någramilitära styrkor.

Strävar efter oberoendeAntalet icke-statliga organisationer somjobbar med humanitärt bistånd harmångdubblats på senare år, konstaterarStephan. Medan vissa av dem är heltoch hållet statligt finansierade strävarandra, som Läkare Utan Gränser, helatiden efter maximalt oberoende, särskilti konfliktområden.

Men att få fram detta till alla parter ien stridszon är en verklig utmaning.

– Det är väldigt svårt för människoratt identifiera vilka organisationer somär »goda«, det vill säga vilka som intesamarbetar med någon krigförande part.Men vi måste hela tiden fortsätta försö-ka få ut budskapet att vi är neutrala.Bara genom att inte ta ställning – förut-om för de nödställda – kan vi få tillträdetill civila på båda sidor stridslinjen.

Att arbeta i fält med humanitärtbistånd är per definition förenat medrisktagande, förklarar han. Samtidigtfinns det alltid en gräns för vilka riskersom går att acceptera.

– Vi kommer aldrig att kunna reduce-ra riskerna till noll. Men i dag har vibetydligt bättre kunskaper om hur vi skahantera riskerna än vad vi hade tidigare.

För närvarande finns det inte någonkonflikt som Läkare Utan Gränser

betraktar som omöjlig att arbeta i. Där-emot krävs en helt annan investering äntidigare.

– Tidigare kunde vi landa i ettsammanhang som vi visste väldigt liteom och ändå vara skyddade, tack vareLäkare Utan Gränsers symbol. I dagkrävs helt andra förberedelser och etthelt annat arbetsätt.

– Men nu är vi på väg att dra igångarbetet igen på många platser som vitidigare lämnade på grund av den bris-tande säkerheten, fortsätter han. I Irakhar vi startat många nya projekt detsenaste året och snart börjar vi arbeta iAfghanistan igen. Vi ger inte upp. •

HUMANITÄRAPRINCIPER

OPARTISKHET. Den humanitära hjälpenges enbart utifrån behov, oavsett poli-tisk åsikt, religion eller etnisk tillhörig-het. De personer som är utsatta för denallvarligaste och mest omedelbarafaran ska alltid få hjälp först. Principenom opartiskhet är oupplösligt förenadmed vår handlingsfrihet.NEUTRALITET. Läkare Utan Gränser taraldrig ställning i väpnade konflikter. Iextrema fall där fältarbetare blir vittnetill omfattande brott mot de mänskligarättigheterna kan organisationen görasin röst hörd för omvärlden och för -döma övergreppen. Detta är ibland den enda utvägen för att hjälpa befolk-ningen då enbart humanitär hjälp ärfruktlös. OBEROENDE. För att fritt kunna genom-föra egna behovsanalyser och väljavilka insatser som ska göras strävarLäkare Utan Gränser efter största möj-liga oberoende; politiskt, institutionelltoch finansiellt. Genom att verksamhe-ten till stor del finansieras av privata,icke-öronmärkta medel ökar oberoen-det. Organisationen tar också baraemot statliga medel, till exempel frånSida, i samband med insatser som inteär politiskt känsliga.

| BILD LYNSEY ADDARIO, 2008


Det som har hänt är en fullstän-dig katastrof. Människor med

hjärnhinneinflammation kommer inteatt få behandling, inga patienter kom-mer att remitteras till sjukhuset och ingablir vaccinerade. Det betyder att män-niskor kommer att dö.

Kalma-lägret – ett av världens störstaläger för internflyktingar. På det sexkvadratkilometer stora området trängshundratusen människor, de flesta flyk-tingar från andra delar av Darfur.Isländska Lydia Geirsdottir jobbade somprojektkoordinator i lägret till dess atttvå sektioner av Läkare Utan Gränserutvisades ur landet i början av mars.

– Vi brukade kalla kliniken i Kalma-lägret för paradiset, fortsätterhon. Den var så fin, hyddorna var gjor-da av gräs och det var högt i tak så attman kunde stå upprätt. Vi hade enavdelning för grundläggande sjukvård,en för kvinnors hälsa och dessutom enavdelning som bedrev uppsökande verk-samhet. Det var alltid extremt mycketatt göra, men arbetet var också extremtväl organiserat.

Insatsen i Darfur var den största iLäkare Utan Gränsers historia, med 18 000 medarbetare och över tre miljo-ner patientbesök sedan 2004. Men i marsfick de nederländska och franska sektio-

nerna av Läkare Utan Gränser beskedom att alla internationella medarbetaremåste lämna landet. Beskedet kom i sam-band med att Internationella brottmåls-domstolen i Haag (ICC) beslutade sig föratt väcka åtal mot Sudans presidentOmar al-Bashir för krigsbrott i Darfur.

Kidnappade fältarbetareKort tid senare kidnappades tre utländ-ska fältarbetare som jobbade för denbelgiska sektionen. Händelsen fick enlycklig upplösning för fältarbetarna –men ledde till att även den belgiska sek-tionen lämnade landet.

I dag finns tre sek tioner kvar – men

EJ ÖNSKVÄRDA I DARFURDarfur brukar kallas samtidens värsta humanitära katastrof. Men i mars i år blev Läkare Utan Gränser tvungna att stänga hälften av sina projekt i området.

”TEXT ÅSA NYQUIST BRANDT

BEHOVET AV BRÄNSLEHAR FÖRSTÖRT MILJÖNRUNT KALMA-LÄGRET IDARFUR, SUDAN.BILD SVEN TORFINN, 2007


LÄKARE UTAN GRÄNSER SAMARBETARINTE MED ICC

I början av mars beordrade regering-en i Khartoum 13 internationellahjälporganisationer, däribland tvåsektioner av Läkare Utan Gränser, attlämna landet. Regeringen anklagadeorganisationerna för att ha samarbe-tat med Internationella brottmåls-domstolen i Haag (ICC), som i sammaveva väckte åtal mot Sudans presidentOmar al-Bashir för krigsbrott i Darfur.

Domstolen, vars medarbetare för-vägrats inresetillstånd till Sudan, hadetidigare förklarat att man skulle förlitasig på information från bland annathjälporganisationer om situationen iDarfur. Vissa organisationer har ocksåhävdat att de har för avsikt att samar-beta med ICC för att därigenom bidratill att förhindra krigsbrott.

Läkare Utan Gränser har ingasynpunkter på ICC:s beslut. I egen-skap av medicinsk humanitär organi-sation är det dock otänkbart att sam-arbeta med domstolen, eftersomman därigenom försvårar tillträdettill de människor som är i akut behovav hjälp, poängterar Christophe Four-nier, Läkare Utan Gränsers interna-tionella ordförande.

I en artikel i New York Times skri-ver han: »Att bistå med livräddandeinsatser till civilbefolkning och andraicke-stridande parter innebär ett oav-brutet förhandlande med lokala myn-digheter liksom med de stridandeparterna, som kan ha begått krigs-brott. I samma stund som hjälparbe-tare misstänks för att samla in infor-mation som skulle kunna användasvid en framtida rättsprocess, har viundergrävt möjligheten att nå demänniskor som behöver vår hjälp. Enorganisation kan helt enkelt inte biståmed humanitär hjälp och samtidigtslåss mot rättslöshet.«

hälften av alla projekt har tvingatsstänga. I det fattiga och svårt konflikt-drabbade Darfur är detta en katastrof.Det var visserligen inte lätt att jobbahär tidigare heller. Rån, attacker ochallmän laglöshet gjorde att arbetet vidupprepade tillfällen fick ställas in ochde internationella medarbetarna evaku-eras. Men den internationella hjälpenhar ändå gjort en avgörande insats närdet gäller att få ner dödlighets- ochsjukdomstalen i regionen.

När beskedet kom att Läkare UtanGränser och tolv andra internationellahjälporganisationer skulle utvisas höllLinda Persliden och hennes kollegor just

på att förbereda en omfattande vaccina-tionsinsats mot hjärnhinneinflamma-tion. Det är en mycket smittsam sjuk-dom, och utan behandling dör fler änhälften av de smittade.

– Vi hade sett allt fler fall, framförallt i Kalma-lägret och hade också pre-cis kommit överens med myndigheternaom att vi skulle stå för vaccinationsin-satsen, berättar Linda, som i någramånader jobbade som logistiker iNyala, huvudstad i södra Darfur därKalma-lägret ligger.

Avsluta omedelbartMen istället för att genomföra vaccina-tionsinsatsen fick Linda och hennes kol-legor höra att myndigheterna inte läng-re kunde garantera deras säkerhet ochatt de därför skulle evakueras till Khar-toum. Ett litet team på sex personer,däribland hon själv, blev kvar i Nyala iväntan på det slutgiltiga beskedet. Menbara en halvtimme efter att ICC gått utmed att åtal skulle väckas mot presiden-ten ringde Läkare Utan Gränsers lan-dansvariga från huvudstaden ochbekräftade att verksamheten genastmåste avslutas.

Teamet tog sig till Khartoum ochefter ytterligare några dagar fick de till-åtelse att resa hem igen.

Kvar i Nyala blev den lokalanställdapersonalen. Och så patienterna, i lägrenoch i byarna runtomkring. Sammanlagtnärmare en miljon människor som i storutsträckning varit beroende av LäkareUtan Gränser. En del medicin fannsockså kvar, men lagren var inte stora.

Aldrig rädd– Det kändes väldigt jobbigt att lämnaallting så abrupt, säger Linda. Patien-terna och våra lokalanställda som jagjobbade mycket tillsammans med ochsom blivit mina vänner – vad har häntmed dem?

Själv kände sig Linda aldrig rädd. – Nej, det var inte alls hotfullt på det

sättet. Alla människor som vi kom ikontakt med var fantastiska. Jag baraundrar hur det ska gå för dem nu. •

»Vi kallade kliniken i Kalma-lägret för para diset. DEN VAR SÅ FIN OCH DET VARHÖGT I TAK SÅ MAN KUNDE STÅ UPPRÄTT.«

RUINERNA AV ETT NEDBRÄNT HUS I KALMA-LÄGRETBILD SVEN TORFINN, 2007

LINDA PERSLIDEN


Till vardags är Peter Olsson dis-triktsläkare på vårdcentralen iJokkmokk. Just nu befinner han

sig på ett brännskadesjukhus i Sulaima-niya i irakiska Kurdistan, som medicinsktansvarig för Läkare Utan Gränser.

– Det är överväldigande och gri-pande att se patienterna när man gårronden. Flera har 50–70-procentigabrännskador. Hemma hade de legat påintensiven allihop.

Multiresistenta bakterierI irakiska Kurdistan märks inte mycketav den osäkerhet som fortsätter attplåga andra delar av landet, i kölvattnetav den USA-ledda invasionen 2003. Meninte heller här har kriget gått spårlöstförbi. Bristande tillgång till hälso- ochsjukvård under kriget har till exempelbidragit till överkonsumtion och oregel-bunden användning av antibiotika, vil-ket gjort att multiresistenta bakterier ärett utbrett problem.

– Vi har byggt upp ett mikrobiolo-giskt laboratorium där vi kan diagnosti-sera multiresistenta bakterier. Det är ettav de bästa labben i hela Irak, konstate-rar Peter.

På brännskadesjukhuset tar de nio

internationella fältarbetarna och 300lokalanställda varje månad emot 90svårt brända patienter. I norra Irak ärdet kallt om vintern, människor värmerupp sina hem med ved och fotogen ochmånga olyckor sker i hemmet.

– Så här svåra brännskador är enutmaning även på de bästa sjukhusen iEuropa. Men även om vi har svårt attsänka dödligheten har vårt arbete ändåbetydelse för patienterna. Vi ger demvård i en klinisk miljö och de som intehar någon chans att överleva får åtmins-tone tillgång till smärtlindring ochpsykologiskt stöd.

Måltavla för attackerÄnda sedan USA invaderade Irak harLäkare Utan Gränser kämpat för attkunna genomföra ett meningsfullt arbe-te. Olika militära och politiska aktörerhar utnyttjat de humanitära insatserna,vilket lett till att hjälporganisationer bli-vit måltavla för riktade attacker. Inovember 2004 tvingades Läkare UtanGränser lämna landet.

Sjuksköterskan Bo Hansson arbetadei Irak under några månader 2003, innanteamet evakuerades.

– Den amerikanska administrationen

färdades i stora konvojer, med kulsprutorbakpå pickuperna och beväpnade vakteri civila kläder. Även den statliga bistånds-organisationen hade militär eskort, vilketgjorde det svårt att skilja mellan militäroch hjälparbetare, berättar han.

Läkare Utan Gränser är vana attskyddas av sin identitet. Men i Irak vardet precis tvärtom.

– Våra jeepar var inlåsta och iställethyrde vi skrotiga privatbilar som vikörde runt i. Varken kontor eller bostä-der var märkta med Läkare Utan Grän-sers logga och vi hade inte tillåtelse attbära våra vanliga t-shirts.

Bygger lokala nätverkSedan förra våren har säkerheten för-bättrats avsevärt, vilket lett till attLäkare Utan Gränser än en gång finnspå plats inne i landet. Det berättar Jessi-ca Neerkorn som nyligen kom hem efternio månader som organisationens land-chef i Irak.

– Säkerheten varierar fortfarande.Men i dag går det att ha en permanentnärvaro av internationella medarbetare iBasra i södra Irak.

De fem fältarbetarna bemannar enoperationssal på sjukhuset i Basra ochutbildar den medicinska personalen ipre- och postkirurgisk vård. Verksamhe-ten begränsas fortfarande av att interna-tionella hjälporganisationer ofta för-knippas med de västerländska koali-tionsstyrkorna. Men genom utförligariskbedömningar och satsningar på attbygga lokala nätverk hoppas man ändåkunna fortsätta, säger Jessica.

– Det är inte hundra procentsäkert, men det är betydligt säkrare äntidigare. / CATHERINE JOHNSSON

Läs mer om arbetet i Irak på www.lakareutangranser.se

TILLBAKA TILL IRAKI Irak har utmaningarna för det humanitära arbetet ställts på sin spets. Men nu ökar säker heten –och Läkare Utan Gränser återvänder.

ETT BRÄNNSKADAT BARN UNDERSÖKS PÅ SJUKHUSET I SULAIMANIYA, IRAK. | BILD VALERIE BABIZE, 2008


BREV FRÅN FÄLT

JAG HETER HUSSEIN KASIM ALI och är sjuk-sköterska. I sex år har jag jobbat för LäkareUtan Gränser och numera är jag medicinskarbetsledare, vilket innebär att jag övervakaralla medicinska aktiviteter på sjukhuset. Innan Läkare Utan Gränser kom till Marere

fanns det knappt någon sjukvård här. Marere liggerpå landsbygden och det är inte ovanligt att våra pati-enter reser många mil för att komma till sjukhuset.Det finns öppenvård, en avdelning för inneliggandepatienter, näringsklinik med intensivvård och etttuberkuloscenter. Tidigare hade vi även en opera-

tionssal, numera får vi skicka patienter som måsteopereras till ett sjukhus i Kismayo. Vi betalar förtransporten och kostnaden för operationen, och sertill att de får mat och annat stöd de kan behöva.

PÅ ÖPPENVÅRDSMOTTAGNINGEN tar vi emotungefär 700 patienter i veckan, mestadels kvinnor ochbarn. De vanligaste besvären är luftvägsinfektioner,diarréer, malaria, undernäring och urinvägsinfektioner.

Somalia är svårjobbat. Det finns enorma utmaning-ar och begränsningar för vårt arbete men vi lyckasändå åstadkomma en hel del. Förut dog tusentals barnav sjukdomar som går att bota och många kvinnor dogi barnsäng. Många av dessa liv lyckas vi rädda.

Det finns inga kommunala transporter så all perso-nal går till arbetet. Jag bor inte långt bort, cirka trekilometer, så det tar mig en halvtimme. Men vissa avmina arbetskamrater måste gå 14 kilometer varje dag.

Det är ett och ett halvt år sedan vi hade interna-tionell personal på plats. Vi försöker upprätthållastandarden på vården, men det är svårt. När vårainternationella kollegor var här expanderade projek-tet; vi byggde ut lokalerna, utökade verksamheten,anställde mer personal och fick vidareutbildning. Nuligger allt på is.

Just personal är ett av våra stora problem. Pågrund av att det finns så få kvalificerade sjukvårdsar-betare i Somalia, och de flesta inte heller vill arbeta ien landsbygdshåla som Marere, har vi bara en ordi-narie läkare. Vi hade även mobila kliniker till avlägs-na platser eftersom många människor inte kan ta sigtill sjukhuset. Men i dag är vi helt enkelt för få föratt fortsätta med den verksamheten. Befolkningenfrågar oss ständigt varför vi inte kommer för att hjäl-pa dem.

UNDERNÄRING ÄR ETT omfattande problem i denhär delen av landet. Människor är fattiga. Det är all-tid ont om mat och ibland svämmar floden över ochförstör grödorna. Andra gånger regnar det inte till-räckligt.

Vi tar emot hundratals undernärda barn på sjuk-huset. När de kommer in är de ofta magra och krop-pen är uppsvälld av vätskefyllda ödem. De är olyckli-ga. Men på bara två veckor börjar de le och lekaigen, tack vare den effektiva behandlingen.

För ungefär tre veckor sedan hade vi ett akutfall.En ung gravid flicka, runt 17 år, kom till sjukhusetfrån Jilib, som ligger 1,8 mil bort på andra sidan flo-den. Hon hade haft värkar i två dagar med kraftigasammandragningar och hennes livmoder hade gåttsönder. Hon blödde ymnigt, även invärtes, ochbefann sig i chock. Vi satte in dropp för att stabilise-ra tillståndet och gav henne en blodtransfusion. Närhon klarade att flyttas såg vi till att hon kom till Kis-mayo för operation. Tyvärr dog barnet, men flickanrepade sig och skrevs ut förra veckan. Utan LäkareUtan Gränser hade hon aldrig fått vård. Och då hadehon inte överlevt. •

»Vi fortsätter rädda liv«I SOMALIA HAR LOKALANSTÄLLDA TAGIT ÖVER VERKSAMHETEN

I det krigshärjade Somalia har Läkare Utan Gränser för närvarande inga internationella medarbetare på plats. Ändå går arbetet vidare, tack

vare Hussein Kasim Ali och övrig lokalt anställd personal. BILD OSCAR SANCHEZ-REY, 2008

På bara hundra dagarmördades upp emot

en miljon tutsieroch oppositionellahutuer i Rwanda.

Den amerikanske journalisten PhilipGourevitch började besöka Rwanda påvåren 1995, ett år efter folkmordet.Han ville förstå hur det kunde händaoch hur man lever vidare när hela ensfamilj blivit slaktad. Resorna resulte-rade i reportageboken »Vi vill upplysaer om att vi kommer att dödas i mor-gon tillsammans med våra familjer«som nu har kommit på svenska. En fan-tastisk och smärtsam bok, om omvärl-dens svek och om människor som intehar något annat val än att leva sida vidsida med sin familjs mördare. [ ATLAS FÖRLAG]

KAMPANJ |DU HARFÅTT MALARIAVarje år dör över en miljon människortill följd av malaria, trots att det finnsen effektiv och billig behandling. Föratt uppmärksamma en av världensvärsta humanitära kriser genomfördeLäkare Utan Gränser en kampanj imaj. Genom att sprida digital malariaville man visa hur lätt det är att fåsjukdomen, men också hur lätt det äratt bli av med den. I mitten av majhade nästan 130 000 människor»smittats« av den digitala malariansamtidigt som Läkare Utan Gränserfått in 3 600 gåvor.

Efter fyra månader i Burma är läkarenHenrik Larsson hemma igen. Hans för-sta uppdrag för Läkare Utan Gränservar både svårt och givande.

Du var i Setsan, i ett område somförra våren drabbades hårt av cyklo-nen Nargis. Hur är situationen där idag?

Allting har blivit mycket bättre.Människorna är otroligt kreativa, star-ka och bra på att få fart på tillvaronigen. De var inte heller så allvarligtsjuka, därför avslutades projektet underden tid som jag var där.

Vilka hälsoproblem stötte du på?Det var vanligt med vitaminbrist,

ryggproblem och högt blodtryck. Dess-utom visade det sig att tuberkulos varganska utbrett. Jag försökte bland annatinföra att alla gravida kvinnor skulle fåjärntabletter så att de skulle klara storablödningar i samband med förlossning-en. Vi hade också fått indikationer påatt många barn var undernärda, mensituationen var inte nämnvärt värre än iövriga delar av landet.

Uppdraget var inte helt lätt. Varförinte?

Eftersom behoven bland befolkning-en inte var så stora längre visste jagförst inte riktigt vad jag skulle göra.

Tidigare hade man inom projektet job-bat mycket med mobila kliniker mendet slutade man med ungefär samtidigtsom jag kom dit. Till en början satt jagmest på kontoret och ägnade mig åtadministrativa uppgifter. Men senarekunde jag vara ute i fält mer och träffapatienter, vilket är vad jag trivs bästmed. Läkare Utan Gränser funderar all-tid över vilken nytta en insats gör, omdet kanske finns andra platser där manbehövs bättre. I sådana fall avslutasprojektet.

Vad gjorde du på fritiden?Varje morgon halv fem gick jag ut

och sprang. Det var fantastiskt att serisfälten i soluppgången. Sen gjorde jagpannkakor på söndagar, när jag varledig. Fast mjöl fanns inte i Setsan, sådet fick jag köpa i Rangoon.

Vad har du för planer nu?Först och främst väntar jag på att

min flickvän Stephanie ska kommahem. Hon är också läkare och har job-bat för Läkare Utan Gränser i Jordani-ens huvudstad Amman. Nu har hon fåtten AT-tjänst i Mora och jag har fåttjobb på kirurgen i Falun. Så vi får sehur vi gör. Det viktigaste är ju att mantrivs på jobbet, sen brukar allting lösa sig.

HENRIK | HEMMA IGEN FRÅN BURMA

JUST NU


BOKTIPS:15 ÅR EFTER FOLKMORDET

| BILD MSF

Under 2008 märk-te vi inte av denekonomiska kri-sen, varken inom

Lä kare Utan Gränser internationellteller inom den svenska sektionen. Deförsta månaderna i år har vi märkt litegrann, bland annat när det gällerinsamling från företag, men det är änså länge för tidigt för att tala om en all-

män trend. Läkare Utan Gränser haralltid finansiella reserver för att vi skakunna fortsätta driva våra medicinskaprojekt runt om i världen. Våra reser-ver innehåller heller inga värdepappereller fastigheter eftersom sådana gåvor alltid säljs så fort de övergår i vår ägo. Därför har vi inte gjort någonvärdeförlust.

Den ekonomiska krisen kommer att

öka utsattheten hos människor i de län-der där vi arbetar och vi måste varaberedda på att behoven av stöd kommeratt öka. Därför hoppas vi att våra givareäven i fortsättningen kommer att stödjaoss i arbetet med de mest utsatta.

Har du också en fråga om Läkare UtanGränser? Skriv eller maila till oss. Adressen hittar du på baksidan.

Sexuellt våld påverkar miljoner männis-kor över hela världen. Det förekommersåväl i samband med väpnade konfliktersom på platser där det är stabilt. LäkareUtan Gränser har lång erfarenhet av attbehandla människor som utsatts försexuella övergrepp. I rapporten Shatte-red lives beskriver man detta arbete ochbetonar vikten av att våldtäktsoffer fårtillgång till omedelbar medicinsk vård.

– Den skada som en våldtäkt innebärkan aldrig göras ogjord, säger ThildeKnutsen, Läkare Utan Gränsers särskil-da rådgivare i sexuell och reproduktivhälsa. Men med hjälp av medicinskbehandling i tid – kombinerat medpsykologiskt, juridiskt och socialt stöd –kan skadan åtminstone begränsas.

Rapporten går att ladda ner frånwww.lakareutangranser.se

Kristina Bolme Kühn har valts till nyordförande i den svenska sektionen avLäkare Utan Gränser. Kristina, som ärsjuksköterska, har länge varit engageradi organisationen. Bland annat har honarbetat med hiv/aidsprojekt i Malawioch Kenya, varit programansvarig pådet svenska kontoret och även tidigareingått i styrelsen.

– Det är en spännande tid att bli ord-förande för Läkare Utan Gränser, vi harvuxit som organisation och har i dag enviktig röst i det svenska samhället. Jag serfram emot att helhjärtat delta i den huma-nitära debatten och framför allt att se tillatt tystnaden aldrig tar över, säger hon.

Kristina Bolme Kühn efterträderAnneli Eriksson, som avgår efter fyra årsom ordförande.

RAPPORT |VÅLDTÄKTSOFFER BEHÖVER OMEDELBAR VÅRD

LÄSARFRÅGA | HUR PÅVERKAS NI AV DEN EKONOMISKA KRISEN?

LÄKARE UTAN GRÄNSER 11LÄKARE UTAN GRÄNSER 11

JUST NU

NY PÅ JOBBET |LÄKARE UTAN GRÄNSER FÅRNY ORDFÖRANDE

KRISTINA PÅ UPPDRAG I KENYA. | BILD MSF

| BILD BENEDICTE KURZEN, BURUNDI 2008


Det är torrperiod i Nigeria. I del-staten Katsina har termometernklättrat upp en bra bit över 40-

strecket. Ismael, åtta år, ligger alldelesstilla. Hans pappa tog med honom hittill sjukhuset i Musawa efter att pojkenvaknat mitt i natten och klagat överhuvudvärk och stel nacke – två typiskasymptom på hjärnhinneinflammation.

Ismael hade tur. Han kom i tid tillsjukhuset och eftersom det fanns anti-biotika tillgänglig fick han behandling

på en gång. Nu håller han redan på attbli bättre. Värre är det med den femmånader gamla pojken några sängarlängre bort. Han andas febrilt, bröstkor-gen häver sig och hans pappa försökertrösta. Barnet har kramper och läkaren tror inte att han kommer attklara sig.

– Man kan se direkt vilka barn somhar hjärnhinneinflammation när mankommer till ett hälsocenter. Smittadebarn rör sig inte. De blundar, eftersom

ljuset gör ont. Och de andas häftigteftersom de har feber eller smärtor. Detär en riktigt obehaglig sjukdom, sägersjuksköterskan Susan Umstat som arbe-tar för Läkare Utan Gränser i delstatenZamfara.

Stora utbrott vart tionde årLäkare Utan Gränser genomför just nuden största vaccinationsinsatsen i orga-nisationens historia. Årets epidemi harslagit särskilt hårt mot Nigeria, Niger

Utbrottet av hjärnhinneinflammation i västra Afrika är det värsta på tio år. För Läkare Utan Gränser har detvarit den största vaccinationsinsatsen någonsin.

UPPDRAG: 7 500000

TEX T SALLY MCMILLAN OCH CLAUDE MAHOUDEAU

SADGI NANA (T H) OCH SOUMANOU BARI GÖR I ORDNING SPRUTOR MED VACCIN MOT HJÄRNHINNEINFLAMMATION. | BILDER OLIVIER ASSELIN, NIGER


och Tchad, tre av länderna i det så kal-lade hjärnhinneinflammationsbältet somsträcker sig från Senegal i väster till Eti-opien i öster.

Fler än sju miljoner människormellan 2 och 30 år – då risken för smit-ta är störst – ska vaccineras inom ramenför insatsen, som Läkare Utan Gränsergenomför i samarbete med ländernashälsomyndigheter. Tillsammans medlokala vaccinationsteam besöker LäkareUtan Gränser vårdcentraler och görhembesök i drabbade områden. Manvaccinerar, donerar läkemedel till sjuk-vårdsinrättningar och behandlar dess -utom människor som redan insjuknatoch som utan behandling riskerar att döinom 48 timmar.

Allra värst drabbat av årets epidemiär norra Nigeria. Här har närmare

60 000 människor smittats och 1 800har redan dött.

– Den här regionen brukar drabbasav stora utbrott ungefär vart tionde år.Förra gången var 1996, så vi har väntatpå nästa utbrott sedan 2006. Men i årär det värre än vanligt, säger Idriss Hal-liru, chef för folkhälsomyndigheten iKatsina.

Hinner inte framKingsley Chukwumalu, en av de inhem-ska läkarna, förklarar att befolkningen iregel har goda kunskaper om hjärnhin-neinflammation.

– De är rädda för sjukdomen efter-som de vet hur snabbt den dödar. Samti-digt bor många av dem långt från när-maste vårdcentral, vilket innebär attäven om de misstänker att de har hjärn-

hinneinflammation hinner de ofta intefram i tid. Därför behandlar jag ochmina kollegor patienter direkt på plats.

– Jag minns särskilt en patient, fort-sätter han, en liten flicka som vi fannnär vi besökte hennes hem. Hennesmamma sa att hon hade haft huvudvärkoch kramper. Nu var hon redan med-vetslös. Vi förstod att hon måste fåbehandling på en gång och gav henneantibiotika intravenöst. Under den tim-men som vi stannade hos henne blevhon påtagligt bättre. Vi körde henne tillnärmaste vårdcentral och när vi komtillbaka nästa dag mådde hon bra igen.

Epidemin klingar avPå andra sidan gränsen, i Niger, har epi-demin börjat klinga av. Men fortfarandebefinner sig många människor i risk -

VACCINATIONEREN FLICKA VACCINERAS PÅ EN AV LÄKARE UTAN GRÄNSERS VACCINATIONSCENTRALER, INRYMD I EN SKOLA. |


zonen och Läkare Utan Gränser finns påplats i flera delstater. Precis som i Nige-ria behandlar man sjuka, organiserarvaccinationskampanjer och donerarantibiotika till sjukhus och vårdcentra-ler i drabbade områden.

Alla vill bli vaccineradeAtt distribuera läkemedel och undervisaden lokala hälsopersonalen i hur de skaanvändas är avgörande för att få buktmed epidemin, säger läkaren Nico Hei-jenberg, som leder Läkare Utan Grän-sers insats i östra delen av landet.

– Det är ju det som räddar liv, förkla-rar han för de nya teammedlemmarnasom snart ska ge sig ut i byarna.

– Folk känner bara till vaccinatio-nerna. Det är sant att vaccin hindrarepidemin från att sprida sig men utanomedelbar medicinsk behandling skulleantalet människor som dog i hjärnhin-neinflammation ligga på en katastrofalthög nivå.

Medan teamen vaccinerar har Läkare

Utan Gränsers tre internationella med-arbetare i staden Tanout fullt upp. Inteminst logistikern Ludovic Beauger, varsstörsta utmaning är att se till att detfinns tillräckligt med kylförvaring för de760 000 doser vaccin som Läkare UtanGränser har beställt.

– Värmen är det största problemethär. Det går inte att förvara så mycketvaccin kallt att det räcker till en vaccina-tionskampanj av den här omfattningen.Istället forslar vi hit vaccinet i omgångarfrån staden Zinder, där det förvaras i kyl-rummen i slakthus, berättar han.

På hälsocentret pågår en högljudddiskussion framme vid receptionen. Enäldre kvinna insisterar på att få en spru-ta. Hon är på gränsen till tårar. Trots atthon med god marginal har passeratåldersgränsen för vilka som omfattas avinsatsen får hon till sist tillåtelse av denlokale arbetsledaren Amadou Barry attställa sig i kön hon också.

– Alla vill bli vaccinerade. Iblandmåste vi göra undantag, men det är väl-digt sällan Människor i alla åldrar ärrädda för hjärnhinneinflammation, kon-staterar han. •

FAKTA HJÄRNHINNEINFLAMMATION

Hjärnhinneinflammation kan bero antingen på virus eller på bakterier. Det är framförallt den bakteriella varianten som är allvarlig. Utan behandling dör mellan 50 och 80procent av alla som smittas, för det mesta inom 48 timmar. Men även med behandlingdör 5–10 procent, medan andra kan få bestående men.Behandlingen utgörs av antibiotika. Den som blivit vaccinerad har ett skydd i tre år. Manräknar med att ett nytt, långverkande vaccin snart kommer att vara ute på marknaden.

EN UTROPARE INFORMERAR BEFOLKNINGEN I GANGARA ATT EN VACCINATIONSINSATS SNART KOMMER ATT ÄGA RUM. | BILD OLIVIER ASSELIN


INSAMLINGUnder året ökade insamlingen av medelfrån allmänheten med 66 procent till196 miljoner kronor.

Bidragen från Sida och Forum Sydökade med 37 procent till 108 miljonerkronor.

Nästan 46 000 månadsgivare skänk-te totalt 62,2 miljoner kronor.

Intäkterna från testamenten närapåfördubblades jämfört med 2007 ochuppgick till 29 miljoner kronor.

Under året bidrog företag med 20,8miljoner kronor. TetraPak skänkte 12miljoner, den största gåva som LäkareUtan Gränser i Sverige någonsin harfått.

Samarbetet med Postkodlotteriet gav15 miljoner kronor.

REKRYTERINGUnder 2008 genomförde 87 svenskafältarbetare 106 uppdrag i fält, vilket ärfler än någonsin tidigare. De arbetadeöver hela världen, men framför allt iAfrika (66 procent) och Asien (17 procent).

Bland fältarbetarna var 27 procentläkare, 30 procent sjuksköterskor ochresten icke-medicinsk personal, tillexempel logistiker, ekonomer, vatten-och sanitetsexperter.

Fler fältarbetare hade någon form avarbetsledande position.

Under året ökade också antaletfransktalande fältarbetare vilket innebaratt fler svenskar kunde arbeta i fransk-språkiga länder.

KOMMUNIKATIONVid sidan av den humanitära och medicin-ska hjälpen på plats har Läkare UtanGränser också ett andra mandat – att höjarösten om de övergrepp och missförhål-landen som medarbetarna bevittnar i fält.

Under 2008 förekom Läkare UtanGränser i genomsnitt åtta gånger omdagen i svenska medier. Störst genom-slag fick cyklonen Nargis i Burma, detallvarliga humanitära läget i Somalia,striderna i Kongo-Kinshasa samtutbredningen av malaria.

PÅVERKANSARBETEUnder 2008 har påverkansarbetet blandannat fokuserat på den humanitära situ-ationen i Kongo-Kinshasa, Somalia,Sudan och Etiopien och på arbetet medatt öka tillgången till hivläkemedel.

Även arbetet för att öka tillgångentill livsnödvändiga läkemedel, den såkallade Accesskampanjen, fortsatteunder året. Fokus låg på behovet av utö-kat stöd till forskning och utvecklingsamt tillgång till läkemedel för sjukdo-mar som främst drabbar fattiga länder.

HIT GICK PENGARNADe länder som under året fick mestpengar från Läkare Utan Gränsers sven-ska sektion är Kongo-Kinshasa, Sudanoch Burma. Projekten i Kongo-Kinshasagällde bland annat hälso- och sjukvårdför internflyktingar och bofasta i östradelen av landet, vård till offer för sexu-ellt våld, behandling för hivpositiva ochmässlingsvaccinationer. I Sudan gickpengarna bland annat till reproduktivhälsovård och akutsjukvård i Darfuroch södra Sudan. I Burma har pengarnabland annat använts till behandling avhiv/aids och till att bistå människor somdrabbats av cyklonen Nargis.

LÄKARE UTAN GRÄNSER I SIFFROR – 2008Ökad insamling från allmänheten och fler fältarbetare i franskspråkiga länder. Det är några exempel på utvecklingeninom Läkare Utan Gränser under 2008.

VAD HAR PENGARNA ANVÄNTS TILL?(i procent av verksamhetsintäkterna)

Ideella ändamålet:

258 miljoner kronor (84,9 procent)

Insamlingskostnader:


Administrativa kostnader:

7, 6 miljoner kronor (2,5 procent)

VARIFRÅN KOMMER PENGARNA?

Insamlade medel:


Medel från Sida:


* TOTALT 95,3 % BEROR PÅ ATT EN DEL AV 2008 ÅRS BIDRAG FRÅN SIDA KOMMER ANVÄNDAS UNDER 2009.

*

Läs hela årsredovisningen för 2008 på www.lakareutangranser.se


direkt ges ut av LÄKARE UTAN GRÄNSER. Tidningen är ett verktyg för den del av vårt arbete som tar vid när den medicinska och humanitära delen inte räcker till – att höja rösten och informera om de övergrepp och missförhållanden vi bevittnar, att vara en katalysator för förändring. Vi vet att ord inte alltid kan rädda liv men vi vet också att tystnad kan döda.REDAKTÖR Åsa Nyquist Brandt ANSVARIG UTGIVARE Dan Sermand E-POST [email protected] GRAFISK FORM Anders Birgersson ADRESS Läkare Utan Gränser, Gjörwellsg. 28, Box 340 48, 100 26 Stockholm TELEFON 08-5560 9800 FAX 08-5560 9801 WEBB www.lakareutangranser.se TRYCK Norra Skåne Offset, ISSN 651-3347 OMSLAG Galkayo, Somalia © Juan Carlos Tomasi

»Dina gåvor används alltid där behovet är som störst«Plusgiro 90 06 03-2 Bankgiro 900-6032

Frågor om gåvor: 08-5560 9810 eller [email protected]

B-POSTTIDNINGRetur: Läkare Utan Gränser, Box 34048, 100 26 Stockholm

#2 2009 LÄKARE UTAN GRÄNSER direktLÄKARE UTAN GRÄNSER 3 S omalia, Afghanistan, Irak, Darfur, Tje...

Documents

Transcript of #2 2009 LÄKARE UTAN GRÄNSER direktLÄKARE UTAN GRÄNSER 3 S omalia, Afghanistan, Irak, Darfur, Tje...