1

1817- Farväl till Gustavianer och ofred -

En allmogekrönika från det moderna Sveriges gryning.

DEL I

Hernbloms Bokförlag

2

© Hernbloms Bokförlag Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden DesignOmslagsfoto: Eva Lindblad, 1001bild.seOriginalillustrationer av författarenTryck: Linderoths Tryckeri AB, Vingåker ISBN 978-91-977142-2-8

3

Den här boken tillägnas alla Er, sedan länge bortglömda medmänniskor, som kämpat genom seklen för en bättre tillvaro.

Er har vi att tacka för mycket...

Som författare vill jag även framföra mitt varma tack till en rad personer som bidragit med sitt engagemang och kunnande till den här boken...

Britt-Marie Hägerström, Uppsala

Reinhold Gustafsson, HanebergLars F Eriksson, Floda

Claes Laurent, LinköpingCarl E Sturkell, Katrineholm

Sören Andersson m. fl . i Näshulta Hembygdsförening

samt min fru Susanneför hennes tålamod och stöd

4

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

PROLOG .............................................................................15Året 1816... ...........................................................................................................16

Det var ett annorlunda Sverige... .....................................................................23

Städerna ...............................................................................................................27

Den här romanen... ............................................................................................35

DE TOLV MÄRKESDAGARNE KRING JUL ................................43

1817..................................................................................52

MAJSTIGEN ........................................................................54Majstigen, den 10 februari ...............................................................................56

NÄSTORPS GÄSTGIVERI .......................................................59

”LANTVÄRNSHELVETET” ....................................................63

VÅREN 1808 ......................................................................6427 mars .................................................................................................................67

24 april .................................................................................................................69

Sveaborg föll ! 4 maj 1808 ..................................................................................74

Mönstringen ........................................................................................................75

LANTVÄRNSDRÄNGAR ........................................................78Marche forcée mot Drottningholm .................................................................80

Fanssvärjningen..................................................................................................83

Uppbrott mot Skeppsholmen ...........................................................................85

Kanonsluparna ...................................................................................................87

Mot Åland ...........................................................................................................90

ÅBOLAND SOMMAREN OCH HÖSTEN 1808 ...........................92Första striden - Rimito kramp, den 30 juni 1808 ...........................................94

Konungen beordrar till strid den 4 juli 1808 ................................................102

Bataljerna vid Sandöström 19/7 - 2/8 1808 .................................................106

Återhämtningen efter Sandö... .......................................................................110

Slaget vid Grönvikssund, den 30 augusti .....................................................112

Dagen efter Grönvik ........................................................................................122

Slaget vid Palva sund, den 18 september .....................................................125

Elände..! .............................................................................................................126

ÅTER TILL NÄSTORP .........................................................134Skjutsen till Botten! ..........................................................................................136

Dagsmeja ...........................................................................................................138

5

OTTESÅNG I WADSBY .......................................................139Wadsby Nisse, husbonden på Övre Wad .....................................................141

Gården ...............................................................................................................143

Emilia, gårdens matmoder... ..........................................................................149

DI GAMLE.. ......................................................................153Wadsby dubbelrenade brännvin ...................................................................157

Äventyr i Stockholm ........................................................................................159

En lukrativ idé... ...............................................................................................161

Moster i Wadstugan.........................................................................................167

FÖRSTA NYET I APRIL ........................................................170Missväxten 1816 ...............................................................................................171

På gårdstunet... .................................................................................................173

Bykavlen går... ..................................................................................................183

NÄSHULTA HAMMARE ......................................................184Dagens första smälta... ....................................................................................186

Åter till Wadsby... ............................................................................................194

EVA-LOTT .......................................................................195

VID KOLBODEN... .............................................................203

BYALAGET I WADSBY .......................................................209I fårkätten... .......................................................................................................219

Slut på middagsrasten .....................................................................................220

EN PIGAS ÅNGER ..............................................................221

DE SISTA TIMMARNA VID BRUKET ......................................227Fiskafänget ........................................................................................................228

FARVÄL TILL BARNDOMENS DAGAR.... ...............................231

I KRÅKNEDANETS TID... .....................................................243Foderbrist... .......................................................................................................245

Sköna maj - välkommen ! ................................................................................246

ERIK FLYTTAR TILL SKEPPARN’S ........................................250Kärringalist och rävolja... ................................................................................258

JAKTEN ENHEDEN ............................................................259Näshulta bruk i maj 1817 ................................................................................263

6

EN DÖING I KOLEN ...........................................................264Fargille för Enheden ........................................................................................266

Matriarkatet i Wadsbyn... ...............................................................................270

MELLAN HOPP OCH FÖRTVIVLAN... ...................................275Gustaf .................................................................................................................279

HELGMÅLSRINGNINGEN ....................................................286

BÖNSÖNDAGEN, DEN 11 MAJ ............................................291I förtvivlad svält och fattigdom.... .................................................................294

Syndernas förlåtelse... ......................................................................................300

ERIK MÖNSTRAR PÅ ENHEDEN ..........................................312

BILAGOR ..........................................................................320Utdrag ur: Kongl. Majts nådiga Förordning angående Socknestäm-mor och Kyrkoråd Gifwen Stockholms Slott den 26 februari 1817 ..........320

Ordförklaringar ................................................................................................322

Mått och mynt... ...............................................................................................327

Almanack för året 1817....................................................................................329

Källförteckning .................................................................................................331

I boken finns en fyrfärgsbilaga innehållande kartor över Mälaren - Hjälma-ren, en skjutskarta och en karta över Näshulta-området samt situationskar-tor från bataljerna i Åbo skärgård.

7

8

SVERIGES FRAMFARNE GLORVÖRDIGSTE

KONUNGARAF DEN HÖGA GUSTAVIANSKA FAMILIEN

GUSTAF I, vald till Konung år - 1523 Afled på Dess 71 ålders år - 1560

ERIC XIV, Gustafs Son, Konung - 1560 Afsatt - 1568 Död, på 44:de året - 1577

JOHAN III, Gustafs son, Konung - 1569 Död, på 55 ålders året - 1592

SIGISMUND, Joh III, Son, Konung - 1592 Förklarad Kronan Förlustig - 1600 Död i Polen, 66 år gammal - 1632

CARL IX, Gustaf I, Son, Konung - 1604 Död, 61 år gammal - 1611

GUSTAF ADOLPH, Carl IX, Son, Konung - 1611 Död på 38 ålders året - 1632

CHRISTINA, Gust Adolph, Doter, Drottning - 1632 Afsade sig Regeringen - 1654 Död i Rom, på 63 ålders året - 1689

CARL X GUSTAF, Carl IX Dot.Son, Konung - 1654 Död på 38 ålders året - 1660

CARL XI, Carl Gustaf Son, Konung - 1660 Afled på 42 ålders året - 1697

CARL XII, Carl XI. Son, Konung - 1697 Död på 37 ålders året - 1718

ULRICA ELEONORA, Carl XI. Dot. Drottning - 1718 Afträdde Regeringen - 1720 Afled på 54 ålders året - 1741

FREDRIC, Ulr. Elonora Gemål, Konung - 1720 Afled 75 år gammal - 1751

ADOLPH FREDRIC, Kon. Carl IX:s Doter- Doters Sons Doters Son, Konung - 1751 Afled uti dess 61 års ålder - 1771

9

GUSTAF III, Adolph Fredrics Son, Konung - 1771 Död, 46 år gammal - 1792

GUSTAF IV ADOLPH, Gust III Son, Konung - 1792 Förklarad Kronan förlustig - 1809

CARL XIII, Adolph Fredrics Son, Konung - 1809

FOLKETS VÄL - MIN HÖGSTA LAG

CARL XIII, Sveriges, Norriges, Göthes och Wendes Kon-ung. Hertig till Schlesvig Holstein, Född den 7 October 1748. Uppsteg på Thronen den 6 Junii 1809. Krönt den 29 Ju-nii 1809. Konung i Norrige d. 4 Nov 1814. Hans gemål är HEDVIG ELISABETH CHARLOTTA, Drottning av Sverige och Norrige. Prinsessa av Hollstein, född den 22 Martii 1759. Förmäld den 7 Junii 1774, Krönt d 29 Junii 1809, Man sak-nar inte ättlingar...

Dock...

Har en fransman, fursten av Pontecorvo, Jean Baptiste Ber-nadotte och dennes familj utkorats av ständerna till tronar-vinge. Denne har adopterats av den barnlösa siste Gustavian-ske regenten och givits namnet:

CARL JOHAN

10

11

”Ingen Öfwerhet är, utan af Gud och den Öfwerhet, som är, hon är förordnad av Gud. - Derföre ho sig sätter emot öfwerheten, han sätter sig emot Guds förordnande. Men de, som sätta sig däremot, draga sjefwe en dom öfwer sig. Ty de som wäldet hafwa, äro icke dem till skräck, som väl göra, utan dem som illa göra. - Will du icke frukta för överheten så gör det gott är, och du skall få pris af ho-nom; ty han är en Guds tjänare, dig till godo. men gör du det ondt är, så må du rädas; ty han bär icke svärdet förgäves, emedan han är en hämnande Guds tjänare, att straffa ho-nom, som illa gör.”

utdrag ur Martin Luthers ”Lilla katekes”, citat: Rom. 13: 1-4

12

13

”Imedlertid är med all giörlig omsorg och åhuga ther uppå arbetadt, at i thenna Lag alle the nödigaste stycken måge fi nnas, som thet enskildta lefvernet i ett välbeställt Rike höra, och uti Rättegångs och Utsöknings mål kunna till rättesnötre tiena, hvarigenom rätt och rättvisa kan handhafvas och bibehållas, tå hvar och en redeliga, och utan vrångvis-sa, ställer sig Lagens innehåll til obrotslig lydna, samt Dom- och Befallningshafvande utan afseende på höghet, macht, våld skyld-skap, hat eller afvund. oväldugt hielpa hvar man till sin rätt, in och utländsk, then ringa och fattiga, så väl som then höga och rika, och frälsa them, som med våld och öfvermod tvingas, särdeles fattiga enkor och faderlösa barn, på thet sanning, frid och rättfärdighet må bo i landet, och then stora Guden såsom högsta Domarens nåd och barmhertighet i Vårt Rike må styrckas och förmeras.”

utdrag ur Kongl Stadfästelse i 1734 års lag

14

15

PROLOG

Erik Nilsson i Wadsby var femton år gammal 1817. Han skul-le bli en av dem, som växte upp under det tidiga 1800-talet.

En i den första generationen av svenskar i den märkligt långa fredsperiod vi fortfarande njuter i landet. Ett privilegierat folk i ett land som utvecklats till ett av de tryggaste och rikaste i värl-den. Ett tydligt bevis på detta är att medellivslängden mer än fördubblats sedan dess.

Då, 1817, var emellertid tillvaron allt annat än trygg och be-kymmersfri. Sverige var ett av Europas fattigaste länder under dessa år. Men det fanns länder som lidit mer och var betydligt mer sargade av det svåra krig som nyligen avslutats. Stora de-lar av Europa bestod fortfarande av länder som likt drivande skepp i strömmen försökte hitta fast ankarbotten och ordning.

Men visst var läget spänt, även i vårt land. Vi hade några år tidigare genomfört en statskupp som ledde till att ständerna av-satte den dåvarande regenten och ersatte honom med en äldre släkting. Helt enkelt en revolution, som orsakats av konungens vansinniga försök att fortsätta ett utsiktslöst krig mot en stor och mäktig fi ende, genom att avkräva ett utfattigt och redan hårt skattetyngt folk än högre pålagor. Kriget tog så småning-om slut och efter detta genomled vi två hårda fredsförhandling-ar som avtvingade oss en tredjedel av landets yta. I sanning ett ekonomiskt dråpslag. Vi genomförde tre urtima riksdagar som gav oss en ny tronföljare, mer krig och en ny union med ett av våra tidigare fi endeländer. Dessutom hade omständigheterna framkallat den ena fi nansiella krisen efter den andra, men vi levde i fred och det påstods att allmogen mådde allt bättre.

Men i början på året hade illavarslande tecken antytt en förestå-ende försämring...

16

ÅRET 1816...hade varit ett riktigt skitår. Allt verkade gå åt pepparn. Skör-darna blev urusla, folk hade börjat svälta, näringarna gick på knäna. Redan i slutet på januari påföljande år, började man fun-dera på att sammankalla ständerna till en ny urtima riksdag. Den skulle bli den fjärde, efter revolutionen år 1809, då Gustav IV Adolf ”kastats ur sadeln”. Men hur kunde det ha gått så illa? Jo det fanns en del orsaker. Läs bara vidare...

SVITERNA EFTER KONTINENTALSYSTEMET

1805 knäckte engelsmännen Napoleon Bonaparte i slaget vid Trafalgar. Den hämndlystne Napoleon utvecklade då en gam-mal idé som redan praktiserats av Ludvig XIV i tidigare krig, men med mindre lyckat resultat. Avsikten var att med fi entlig handelspolitik skapa arbetslöshet, oro och penningbrist i Stor-britannien och på så sätt förtära engelsmännens motstånds-kraft. Medlet till detta var att införa en handelsblockad som för-bjöd all import av brittiska varor till det europeiska fastlandet. Denna sjö- och fastlandsspärr blev kallad Kontinentalsystemet. och kom att gälla från den 21 november 1806 i det s.k. Berlinde-kretet. Alla stater som föll offer för Napoleons makt tvingades in i denna blockad och fi ck därmed upprätta hinder för engel-ska fartyg och varor vid sina gränser. Andra stater erbjöds an-sluta sig. Gustav IV Adolfs Sverige, ännu ej kuvat av Napoleon, vägrade emellertid, vilket påstås vara en av anledningarna till kriget med Ryssland och förlusten av Finland år 1808-09.

Efter fredsförhandlingarna i Paris tvingades vi dock in i sys-temet i januari 1810. Vår tidigare, rätt hyfsade, relation med engelsmännen gjorde att den svenska blockaden aldrig genom-fördes särskilt effektivt. Göteborg blev en stapelstad för den engelska smyghandeln med andra stater längs Östersjökusten. Längs Blekinges sydostkust, bl.a. i Carlshamn, upprättades sto-ra lager av ”smuggelgods” som sedan försåg andra nationers fartyg med varor.

Göteborg fi ck ett enormt uppsving och helt plötsligt var sta-den det viktigtaste navet i hela den europeiska handeln. Samti-

17

digt uppstod behov av transittrafi k av varor därifrån till upplag vid den svenska sydöstkusten. Detta skapade jättelika behov av landtransporter. Dessutom genererades mycket stora tullin-komster till den svenska staten och det medförde även intäk-ter åt enskilda företagare i form av handelsvinster, provisioner, frakter, forslor m.m. Fördelarna spred sig över hela landet. Pen-ningtillgången ökade och många nya handlare och företag star-tades upp.

Till en början tjänade många pengar. Välståndet steg. Den sto-ra tillgången på utländska s.k. ”överfl ödsvaror” innebar dock att konsumtionsmönstren började förändras. Kommersialismen hade funnit fotfäste inom landet. De mer besuttna landsmän-nen sög girigt åt sig av de möjligheter som yppades. Men ef-ter 1814, då freden inträffade, var sötebrödsdagarna över för de nyrika handelsmän och hemmansägare som spekulerat i stora lager och överbetalda fastigheter. Efterfrågan som förväntades skapa dynamik i ekonomin hade kommit av sig och praktiskt taget alla verkade med ens sakna pengar för att driva sina verk-samheter. De utländska handelshusen, som upprättat tillfälliga handelsfi lialer i landet, hade packat ihop sina kontor och kas-tat nyckeln i sjön, eftersom det inte längre fanns något vettigt att göra här då handelsströmmarna återgått till sina normala rutter. Det som nu återstod var en importinriktad verksamhet bedriven av svenska affärsmän som desperat hoppades att den svenska konsumtionen skulle hålla i sig. Men det slog slint! Pri-serna var uppdrivna och ingen hade råd att handla.

Inför den riksdag som öppnade i februari 1815, uttryckte de olika ständernas representanter sin stora oro över framtiden. Carl-David af Uhr skrädde till exempel inte orden, när han i en ”förkortad tafl a öfver vår handels och penningeoreda”, fram-ställde hur en: ”öfver all måtta uppdriven och missbrukad im-porthandel som redan inom några år hunnit alltför långt att ut-suga rikets reella tillgångar, nedtrycka den allmänna idogheten och skämma sederna genom ett förderfl igt dagligen mer och mer spridt och inrotadt behof af fremmande dyrbara överfl öds-varor” och dessutom bidragit till: ”en skadlig växelhandel, som bragt våra exportvaror i vanpris och blifvit en så viktig gren af

18

börsspekulationer, att den verkligen tycktes ha dragit hogen ifrån idkandet af annan mindre invecklad handel”. Man före-slog en rad lösningar som gick ut på att begränsa importen och öka utlåningen så att penningmängden ökades, men vad hjälp-te det...?

HANDELSKRIS OCH PENNINGENÖD

Strax efter det att riksdagen avslutades sommaren 1815 gick ”tappen ur tunnan” och man ställdes inför faktum. Inte min-dre än 66 affärsmän i Göteborg gjorde konkurs det året, och det skulle bli värre. Även i England pågick nu en affärskris vilken fi ck till följd att sjutton större handelshus i Stockholm fi ck ställa in sina betalningar, eftersom de engelska krediterna drogs in och förföll till betalning. Bara den skulden uppgick till nio mil-joner riksdaler riksgälds. Men det var i Göteborg den största ka-tastrofen inträffat. I slutet på 1816 såg man ingen annan utväg att lösa sina problem än att begära låneunderstöd från staten för att kunna ha råd att ersätta sina svältande innevånare med nöd-arbeten och spannmål. Inte nog med att man fram till det datu-met fått se inte mindre än 317 handelsmän göra konkurs i sta-den. Närmare 80% av staden hade ödelagts i tre stora bränder de senaste 25 åren, sillfi sket hade avstannat och den ostindiska handeln hade upphört. Staden var nästan förlamad. Även i öv-riga landsändar drabbades man av penningenöd då skuldsed-lar och växlar skulle betalas...

I ett nummer av Stockholms posttidningar från måndagen den 11 december, 1815 fi nner jag att tidningen nästan uteslu-tande informerar om konkurssauktioner och betalningsinstäl-lelser. Många gäldbundna dödsbon skulle redogöras. Till ex-empel hade till ”Oppunda häradsrätt i Södermanlands län inkallats, jämlikt 19§, 5 mom i 1798 års concursstadga, avlidne kakelugnsmakaren Johan Zetterblads, vid Öster Djulö i Malms socken, borgenärer till första rättegångsdagen av 1816 års vin-terting med förenämnde häradsrätt”. Nu hörde det till saken att man annonserad dylika händelser tre gånger i tidningen. Alltså var det inte särskilt förvånande att tidningarna innehöll många liknande ”Notifi cationer”. Att liknande annonser fyller två och

19

en halv sida i tidningen, när det bara fi nns fyra, är dock ganska anmärkningsvärt.

VAR SKULDEN JUDARNAS..?Under diskussionen om den allmänna nöden i landet och hur man skulle avhjälpa denna, riktades häftiga angrepp från bor-garståndet mot judarna. ”Om ej judarna i tid blefvo hämmade i sin framfart skulle alla anstalter till det ondas afhjelpande blif-va förgäfves. Det var judarna som hade översvämmat landet med utländska öfverfl ödsvaror; det var judarne, som i troget samband med sina trosförvandter i andra länder, voro de tal-rikaste och djerfvaste lurendrägarna i Götheborg och som i sin ifver vid yrkets utöfvande varit särdeles oförsynta”. ”Det var hufvudsakligen genom deras vexelvingleri kursen stegrats och svenska mynt råkat i vanvärde.” Så ljöd det från hela borgar-ståndet och andra medlemmar från de övriga stånden instäm-de. Men judarna hade även sina försvarare som förklarade att dylika anklagelser inte passade sig i tidens ”av upplysning och tholerans” färgade anda. De som nu av patriotism ville jaga ut judarna ur landet torde haft andra skäl än fosterlandets bästa för ögonen. Det fanns säkert fl era svenska handlare som passat på att tilltvinga sig priser för leveranser som vida överskred de gängse, ansåg man.

DANAIDERNAS SÅLL

Sedan 1756 hade i landet funnits en plan på diskontinrättningar. Alltså ett slags institutioner där man kunde ta upp diskontlån för att fi nansiera investeringar i infrastruktur och affärsverk-samhet. Därmed kan man säga att de första stegen mot en bank-verksamhet, kontrollerad av enskilda, togs i landet. Med dis-kontlån menades att den som lånade ut det önskade beloppet, dvs. ledningen för diskontinrättningen, själv upptog ett lån mot säkerhet i riksbanken. Dessa diskontväxlar kunde sedan över-låtas (säljas) före förfallotiden för att fi nansiera nya diskontlån. Av olika anledningar kom det att dröja fram till 1773 innan det första diskontkompaniet inrättades i Stockholm. Tio år senare inrättades ”Diskontkontoret” i Göteborg. Under perioden 1815

20

- 1817 fanns i Sverige tre enskilda diskonter. Nämligen diskont-inrättningarna i Göteborg sedan 1802, i Malmö sedan 1803 och den s.k. Göta kanal diskonten i Göteborg sedan 1810. Dessa tre diskonter hade betydande kreditiv på Riksbanken för att kunna bedriva sin verksamhet. Men diskonterna sysslade även med inlåning från allmänheten. De två första skulle lämna en större andel av sin vinst till Riksbanken och den tredje skulle över-lämna all vinst över 5% till investeringsverksamheten i Göta ka-nal.

Det torde vara av intresse att titta närmare på vilka lagliga betalningsmedel som fanns under den här tiden. Med detta av-sågs värdebevis/pengar som kunde användas för betalningar av statens skatter och avgifter och även som betalning mellan enskilda i samhället. Lagliga betalningsmedel gavs primärt ut av Riksens Ständers Bank. Sedan fanns det även sedlar som gi-vits ut av Riksgäldskontoret i stora volymer sedan 1790-talet. Dessa riksgäldssedlar hade använts för att låna in pengar till fi -nansiering av krig och andra reformer av tidigare gustavianska regeringar. Formellt var riksgäldskontoret nu förbjudet att ge ut sedlar men nöden under inledningen av 1800-talet hade gjort att man släppt på detta och även dessa cirkulerade i handeln.

Förutom de ovan nämnda institutionerna skapade även dis-konterna betalningsmedel av olika slag. Dels genom s.k. assig-nationer som utfärdades mot diskontens tillgodohavanden i Riksens Ständers Bank och som var direkt inlösbara mot ban-kens mynt och sedlar. Dels genom insättningsbevis med tre procents ränta, s.k. ”treprocents obligationer”. Det som diskon-terna lyckades bra med var att fömedla ett inlåningsöverskott från huvudstaden till det övriga landet. 75% av insättningarna kom från Stockholm. Man räknar med att diskonterna stod för nära 20% av sedelmängden i samhället mellan 1815 - 1816.

Problemet var att diskonternas förvaltningar van- eller miss-tolkade reglementet och lånade ut på tok för mycket pengar utan täckning.

De som normalt lyfte lånen var affärsmän och possessiona-ter av olika slag. De senare placerade lånen mot högre ränta än de själva betalade genom att låna ut pengarna till bönder eller

21

arrendatorer som själva inte förfogade över det kontaktnät el-ler de säkerheter som krävdes för att få lån i diskonterna. Snart visade det sig dock att även diskonterna riskerade att komma på obestånd eftersom de verkade sakna täckning för de peng-ar som de lånat in och sedan lånat ut till kunderna. Den första verkliga krisen kom i slutet på 1815 då de bägge diskonterna i Malmö och Göteborg höll på att gå omkull. När värdet på de diskonterade sedlarna började att falla uppstod vild rusning till diskontkontoren då innehavarna av sedlarna presenterade des-sa till inlösen. Då uppdagades att diskonternas tillgångar var näst intill uttömda.

Regeringen fi ck agera snabbt för att inte en fi nansiell kris med långt större konsekvenser skulle uppstå i landet. Man grep raskt in och på några dagar beviljades, som lån av statsmedel, 300 000 riksdaler banko till Göteborg och 500 000 till Malmö. Men det hela blev endast en galgenfrist för de bägge diskonterna. Allt för få orkade betala sina skulder och problemen växte. Skuldford-ringsmålen hade ökat otroligt inom landet. Dels var det skul-der till diskonterna, dels till kronan och dels till enskilda ford-ringsägare. Exekutiva auktioner på lös och fast egendom hörde till dagordningen, men köpare saknades. Ändå lånades det ut pengar från diskonterna med oförminskad hastighet. När kron-prinsen Karl Johan till slut fi ck anstränga landets fi nanser till det yttersta för att undsätta den villervalla som förorsakats av att förvaltningarna släppt ut vida fl er sedlar än de hade säker-heter för, yttrade han bekymrat: ”Hvilken källa skall då fi nnas nog fl ödande för att förslå för detta Danaidernas såll” (Bottenlösa hål).

HANS JÄRTA TOLKADE KRISEN ANNORLUNDA...Den handelskris vi talat om ovan hade, trots det buller den or-sakade bland rikets ständers representanter, sannolikt inte sam-ma negativa påverkan på den svenska allmogen. Landet hade under fl era år njutit fredens lugn efter år av krig och åkerbruket var i tillväxt. Från landsbygden rapporterades om förbättrade moraliska förhållanden, en ökad allmän trevnad och idoghet. Man hade helt enkelt överlevt större nöd genom åren än vad som nu erfors och man vågade hoppas på en bättre framtid.

22

Landshövding Hans Järta i Falun anförde i en rapport kritik mot det utskott som granskat handelskrisen och penningnö-den. Han ansåg att man överdrivit situationen och nu riskerade att införa åtgärder som kunde få stora konsekvenser i framti-den. Järta menade att den medborgerliga välvilja och det stora förtroende som visades den nuvarande regeringen bland all-mogen, var bevis för att farhågorna var överdrivna. Det fanns inga reella tecken på kris i landet eftersom livssituationen grad-vis hade förbättrats och fortsatte att förbättras för de arbetande massorna trots att de fi nansiella problemen pågått sedan 1812. Tvärtom hade fredsperioden i kombination med de omsorger som regeringen visat underståtarna, i form av vaccinationspro-gram och ett åtgärdsprogram för att förhindra veneriska smit-tans spridande samt främjandet av den allmänna bildningen och undervisningen, mottagits mycket positivt ute i bygderna. Det som de facto bidragit mest till ”Förlägenheten ute i byg-derna” torde ha berott på att beskattningen mer än fördubblats under de senaste åren, ansåg Järta.

Snart visade det sig dock att de åtgärder som beslutades av ”Riksens Ständer” under riksdagsmötet som avslutades den 9 augusti 1815, varit otillräckliga för att lösa kriserna. Penningnö-den och förlägenheten förvärrades för var dag...

DET VAR TILL BÖNDERNA HOPPET STOD!Jordbruket, modernäringen, utgjorde fundamentet i den svens-ka ekonomin. Närmare 95% av alla svenskar var på ett eller annat sätt knutna till lantmannaverksamheter. Under revo-lutionsåret 1809 och det påföljande året hade skördarna varit gynnsamma. 1811 blev mindre lyckat. 1812 blev ett nödår med usla skördar över nästan hela landet. Därför tvingades man till en omfattande spannmålsimport, vilken på grund av den då-liga utländska växelkursen blev mycket kostsam för landet.

De tre därpå följande åren uppvisade dock bättre skördar i de fl esta landsändar. Spannmålsmagasinens lager började åter fyl-las och sämre lottade regioners behov kunde tillgodoses. 1815 lämnade ett skördemässigt överskott vilket tacksamt magasine-rades för kommande år. Dessutom ansåg man tillgången så god

23

att man den 25 juli i en förordning medgav spannmålsutförsel till utlandet. Hur mycket som de facto exporterades vet jag inte, men man ville begränsa importen av spannmål i december 1815 genom att införa en ökad tull på utländsk inkommande spann-mål för att minska risken för spekulation i spannmål.

Efter ett skördemässigt mycket lyckat 1815 tog man sig an 1816. Men, när skörderesultatet började sammanställas bekräf-tades det som alla redan visste; Det var uruselt och redan under hösten tvingades spannmålsmagasinen att skriva ut spannmål till hungrande i olika landsändar. Och detta var bara början...

DET VAR ETT ANNORLUNDA SVERIGE...där nästan alla levde i kyrksocknar på landsbygden. Vid 1816 års slut bodde det 2 497 484 innevånare i landet. Man kan fråga sig hur vi hade lyckats beräkna antalet så exakt? Men, si, uti dy-lika operationer var vi ett tämligen förfaret folk. Sedan året 1749 hade nämligen insamlade uppgifter om befolkningsutveckling-en levererats av det s.k. Tabellverket, som genom regelbund-na folkräkningar hållit ordning på information av denna art. Snart insågs nyttan med detta och 1756 bildades myndigheten ”Kongl. Commisionen öfver Tabellverket”. Detta år hade den ni-tiske och överallt verkande sekreteraren, John Ad. Leyonmark, i nämnda verk, redan i januari manat på sina assessorer och skrivare i verkets korridorer att snarast möjligt sammanställa 1816 års folkräkning, så att man redan efter någon månad hade uppgiften snyggt och prydligt nedtecknad på pulpeten framför kommissionens ordförande greve Lars von Engeström.

Att det idag, nästan 200 år senare, skulle vara ungefär 3,8 gånger så många innevånare i samma rike kunde han nog inte ana just då...

Människor i slott och koja drevs av samma drifter och passio-ner, då, som idag. Hade de dessutom ett torrt ställe att sova på, ett skrovmål mat om dagen och några fränder att dela varda-gens slit med - ja, då kunde livet inte vara så mycket bättre.

Då hade vi defi nitivt lämnat ”Hedenhös” bakom oss. Det hade skett en viss teknisk utveckling och grödor hade föräd-

24

lats. Inom det medicinska området hade man vid ”Kongl. Sund-hets Collegium” utarbetat en plan mot den veneriska smittans spridande. Under 1816 hade det tidigare påbörjade arbetet med vaccination mot smittkoppor intensifi erats då man röstat ige-nom en lag om obligatorisk vaccinering av barn under 2 år. Det var kyrkoherdarna som fi ck utse ympare i sina församlingar och husfäderna ålades att anmäla alla ovaccinerade under sitt beskydd till vaccination.

I övrigt följde livet i fädrens spår. Det var viktigare att komma ihåg att göra det som hade fungerat tidigare på rätt sätt, än att pröva något nytt som skulle kunna vara bättre. Risken var inte bara en misslyckad skörd, sämre bärgning och svält. Risken var också att man blev beroende av de andra i socknen. En belast-ning för sina grannar.

Nej, man måste vara påpasslig och arbetsam och nyttja de till-fällen som gavs till försörjning och brödföda för dagen. Hade man ett arbete att utföra så var arbetsdagen 12 timmar lång, och man arbetade från måndagmorgon till lördagkväll, då man, om tillfälle yppades, kunde skrubba veckan av sig. Därför kallades ofta den dagen för ”lögaredagen”.

Det gällde att göra som ”di gamle”. Ta tillvara på allt som na-turen gav. Varje grässtrå innehöll energi, minsta vedpinne kun-de värma en usel stackare. Med timmer och virke byggde man hus och ladugårdar. Av ene och gran högg man stör och gärd-sel. Olika trädslag utnyttjades till olika saker beroende på vilka egenskaper de hade. Man byggde gärdesgårdar för att stänga in markerna och boskapen till skydd mot grannar och vildjur, och när man färdades på vägarna fi ck man ideligen öppna och stänga grindar som passerades. Slarvade man och inte stängde grinden efter sig, dömdes man till kännbara böter. Likaså om man bröt mot lagen och levde ett sedeslöst liv. Då kunde man få böta eller plikta med kroppen, vilket kunde bestå i prygel, skampåle eller i värsta fall dödsstraff. Men det hände inte så ofta. Folk höll ordning på varandra. Angivare premierades och delade sin andel av boten med socknens fattigkassa.

25

Kyrkan utgjorde den viktigaste samhällsfunktionen i de gam-la socknarna. Det var församlingen som, i sin sockenkyrka och med sin präst, skulle predika Guds ord för menigheten, lära dem god moral, ett anständigt och gudfruktigt liv. Var söndag fi rades gudstjänst i kyrkan Då repeterades de gamla bibeltex-terna som förfäderna lyssnat till århundrade efter århundrade. Det var tryggt.

Prästerskapet anställde även husförhör ute i byarna då de för-hörde husbönderna och deras folk på texterna i ”Luthers Lilla Katekes”. De ansågs som så pass viktiga så att man skulle kun-na dem utantill, eftersom man antog att de hjälpte folk att leva ett ärbart och värdigt liv, mitt i allt sitt elände.

I varje församling i landet hölls sockenstämmor som behand-lade kyrkans vård och hushållningen i socknen. En ny förord-ning hade utarbetats och publicerades 1817. Vad den reglerade kan man ta del av i bilagan på sid. 318.

Den militära närvaron var självklar i socknarna. För på den här tiden levde man i svallet av en orolig tid. De fl esta svenskar hade ofreden i bittert minne. De tyckte nog det var tryggt med de indelta soldaterna och båtsmännen i deras soldat- och båts-manstorp. Fast rotebönderna beklagade sig, som de alltid hade gjort. Även ynglingar mellan 20 och 24 års ålder skrevs ut till nationalbeväringen för att då och då få marschera iväg till nå-gon exercisplats för att öva.

Det var vanligt att sockenborna bodde tillsammans i små byar, omgärdade av gärdesgårdar eller stenmurar. Man försvarade varandra och man hjälptes åt med de många tunga, och ibland svåra sysslor som jordbruket krävde. Exempelvis skötseln av byns boskap och beten. Sammanhållningen var stark. Både på gott och ont. I de fl esta byar fanns en egen byordning som reg-lerade hur ägorna skulle skötas. Den hade utarbetats av tidiga-re generationer och byggde på mycket gamla bytraditioner. Där reglerades bland annat hur resultatet av byns samfällda arbete skulle fördelas så rättvist som möjligt. Grannsämjan krävde att var ”teg” eller åkerlapp, skiftades så att varje byaman fi ck en lika stor andel att bruka på varje fält. En konsekvens blev att alla måste vara överens om vad som skulle sås, när det skulle

26

göras, och hur och när det skulle bärgas och tröskas. Som ni förstår, så krävdes det många beslut och förhandlingar, för att inte säga en viss möteskultur, i byarna för att få byordningen att fungera. Ofta gick det bra, men det kunde även uppstå agg, missunnsamhet och osämja.

Åren innan 1817 hade fl era stora jordbruksreformer genom-förts i landet. De gick ut på att riva ner de gamla bondbyarnas strukturer, öppna upp de inhägnade ägorna och sammanföra åkrarna i större enheter, som varje enskild bonde kunde bruka själv efter eget huvud och utan att behöva ta hänsyn till hur hans grannar ville bruka sin. För att ägorna i byn skulle bli så rättvist fördelade som möjligt anlitade man en ”kronans lant-mätare”, som kallades in av den bonde i byn som ville bryta sig ut. I Södermanland låg lantmäterikontoret i Nyköping, där förste landmätaren och direktören Pehr Nylandh regerade över sex lantmätare och en mängd övrig personal. När sedan land-mätaren kom till byn med all sin utrustning fi ck denne försöka dela upp ägorna så att var byaman fi ck en rimlig andel av den tillgängliga arealen. I sanning en skickelsediger uppgift...

På den tiden hörde man ibland talas om lantmätare som fått gå beväpnade för att värja sig mot ilskna bygrannar.

Så gick det till i självägande byar. Men de bönder som den här boken berättar om är frälsebönder, eller s.k. landbönder, på en herrgårds marker. Där gäller godsherrens vilja och den dagen han önskar skifta byn får bönderna snällt foga sig i detta.

Förövrigt gick livet sin gilla gång på landsbygden. Man brände sitt eget brännvin och man söp rätt duktigt... Idag dricker vi kaffe istället, vilket var näst intill syndigt på den tiden, eftersom det var en så kallad överfl ödsvara som måste köpas in från ut-landet. Överfl ödets skadliga inverkan på seder och moral dis-kuterades av och till och många var av den uppfattningen att sådant som kaffe borde förbjudas. Eller åtminstone begränsas.

Som framgått gjorde man det mesta man behövde för sitt uppehälle själv ute på gårdarna Det fanns dock vissa s.k. gär-ningsmän som tilläts sysselsätta sig med särskilda hantverk. Inte sällan var det någon ”backstusittare” som försörjde sig som

27

skomakare eller skräddare. Det var inte så ofta dessa behövde anlitas. Men ibland hade man kanske lyckats köpa in något fi -nare tyg, från en vandrande gårdfarihandlare, som man ville att skräddaren skulle sy en rock eller ett par fi nare benkläder av. Eller så hade man lyckats bereda sig ett fi nt läder av några hudar som man ville att skomakaren skulle pligga skor av. Då budade husfadern efter skräddaren eller skomakaren som van-ligen kom hem med sina verktyg till gården och blev boende där någon vecka under det att han utförde sitt hantverk. Betal-ningen kunde sedan utgå i mjöl, ved, kött eller kanske några penningar om det fanns några hemma på gården.

STÄDERNA

Människorna som bodde på landsbygden hade normalt allt de behövde för sin försörjning inom den egna socknen, men under den här tiden hade även vissa städer börjat utöva dragnings-kraft på landsortsborna. Befolkningen växte för vart år. Särskilt yngre drängar och pigor lockades dit av möjligheten till arbete. Levnadsstandarden kunde vara lite bättre i städerna tänkte man ofta. Duktiga hantverkare och slöjdare från den sörmländska landsorten sökte sig gärna till någon av de fristäder och köping-ar som fanns närmast, nämligen Eskilstuna och Malmköping. Där kunde den som önskade etablera sin egen verksamhet utan att tillhöra någon särskilt yrkesgrupp eller ”Skrå”.

SKRÅVÄSENDE OCH BURSKAP

De fl esta hantverk löd på den här tiden under ett visst skrå. Det s.k. skråväsendet hade anor sedan 1536 då en särskild skråord-ning för skräddare i Stockholm utfärdats. Skrågillen fi ck endast etableras på platser med minst tre mästare inom samma hant-verk. I mindre städer saknades dessa förutsättningar varför mästarna där slog sig ihop med andra mästare i andra städer.

Ingen fi ck dock bli mästare utan att han, inför stadens ma-gistrat och dess skråämbete, kunde uppvisa ett godkänt mäs-tarprov och dessutom bestyrka att han verkat som gesäll inom hantverket i minst tre år. Dessutom borde vederbörande vara