Utrikesdepartementet

Mänskliga rättigheter i Tanzania 2005

1. Sammanfattning

Efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna (MR) i Tanzania förbättras långsamt, men förblir otillfredsställande. Det framgångsrika makroekonomiska reformarbetet följs nu upp av en alltmer aktiv fattigdomsbekämpning, vilket torde återverka positivt på individens rättigheter och levnadsvillkor. Undervisning får större uppmärksamhet och regeringen lägger mer kraft på att bekämpa hiv/aids. Framstegen kan även relateras till en växande öppenhet på mediasidan och bättre villkor för den privata sektorn. Människorättsorganisationer växer sig allt starkare och media spelar en allt viktigare roll i att uppmärksamma och debattera oegentligheter. Under året har en rad viktiga händelser med bäring på mänskliga rättigheter uppmärksammats. Regeringens och hovrättens avfärdande av Kommissionen för mänskliga rättigheters rekommendation i det så kallade Serengetifallet utgör ett stort bakslag för utvecklingen avseende mänskliga rättigheter. Likaså utgör regeringens fördömande och censur av människorättsorganisationen HakiElimu tecken på myndigheternas fortsatt bristande respekt för mänskliga rättigheter. Den utbredda korruptionen och ineffektiviteten inom rätts- och polisväsendet består. Verksamheten är politiserad i så måtto att regeringspartiet använder statens institutioner i egna syften. Respekten för yttrande- och föreningsfriheten är ännu inte tillfredsställande. Polisen utövar övervåld mot misstänkta brottslingar. Tortyr och kränkningar förekommer i häkten och fängelser. Våld mot kvinnor och barn är fortsatt ett stort problem. Flyktinglägren i västra Tanzania är särskilt utsatta. Könsstympning av flickor är förbjudet men praktiseras alltjämt i vissa delar av landet. Tvångsarbete förekommer, även med barn involverade. Tanzanias tredje flerpartival ägde rum i december 2005. Valen genomfördes på ett organiserat och lugnt sätt över hela landet, med undantag för ett fåtal

2

valkretsar på Zanzibar. Regeringspartiet CCM och den tillträdande presidenten Kikwete vann en jordskredsseger, medan oppositionen försvagades ytterligare. Situationen på Zanzibar avseende mänskliga rättigheter förblir sämre än på fastlandet. Den politiska försoningsprocessen mellan regeringspartiet CCM och oppositionspartiet CUF har till del varit framgångsrik. De grundläggande motsättningarna på öarna kvarstår dock. Valförberedelserna kantades av oegentligheter. De zanzibariska valen och unionsvalen genomfördes i stort lugnt och korrekt. Valfusk och våldsamheter förekom emellertid och valresultatet accepterades inte av oppositionen. Mycket av den kritik som kan riktas mot Tanzanias beträffande mänskliga rättigheter bottnar i såväl ett auktoritärt styrelseskick med rötter i enpartistaten som de ekonomiska omständigheterna i landet. De bristande resurserna gör sig gällande på samtliga områden. I det svenska utvecklingssamarbetet med Tanzania intar främjandet av demokratiutvecklingen och respekten för mänskliga rättigheter en framskjuten plats.

2. Ratifikationssläget beträffande de mest centrala konventionerna för

mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s

konventionskommittéer

Tanzania har ratificerat merparten centrala konventioner för mänskliga rättigheter, med undantag för konventionen mot tortyr, protokollet för avskaffande av dödsstraff och konventionen för migrerande arbetares rättigheter. Rapporteringen till FN:s konventionskommittéer är bristfällig. För närvarande har Tanzania tio utestående rapporter. Den magra rapporteringen sägs bero på bristande kapacitet. Ratifikationsläget ser ut som följer:

- Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR). Tillträdd 1976. Det fakultativa protokollet om enskild klagorätt och protokollet om avskaffandet av dödsstraffet har dock inte tillträtts. Senaste rapport 1997 (skulle ha lämnats 1993). En rapport utestående (2002).

- Internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR). Tillträdd 1976. Senaste rapport 1979. Tre rapporter utestående (1990, 1995, 2000).

- Internationella konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering (CERD). Ratificerad 1972. Senaste rapport 2004 (skulle ha lämnats 1985). Tre rapporter utestående (1995, 2004).

- FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering mot kvinnor (CEDAW). Ratificerad 1985. Senaste rapport 1996 (skulle ha lämnats 1994). Två rapporter utestående (1998, 2002). Det fakultativa protokollet om enskild klagorätt ratificerades 2004.

3

- Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (CAT). Ej tillträdd.

- Konventionen om barnets rättigheter (CRC). Ratificerad 1991. Inga rapporter utestående. Protokollet om handel med barn ratificerat. En rapport utestående (2005). Protokollet om barn i väpnade konflikter ratificerades 2004. Senaste rapport 2004. Inga rapporter utestående.

- Flyktingkonventionen. Tillträdd. - Konventionen om migrerande arbetares rättigheter. Ej tillträdd. - Den afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter.

Ratificerad 1984. Tanzania har inte rapporterat sedan 1991. - Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen. Ratificerad 2002.

3. Respekt för rätten till liv och kroppslig integritet och förbud mot tortyr

I Tanzania har inte rapporterats om av statsmakten sanktionerade mord; inte heller om avrättningar utan rättsligt förfarande eller så kallade försvinnanden. Däremot finns uppgifter om olagliga mord utförda av soldater och poliser i tjänst, liksom övervåld av polismän i samband med gripanden och jakt av misstänkta kriminella. Tanzania har inte tillträtt konventionen mot tortyr. Tortyr är förbjudet i lag men förekommer. Misstänkta, häktade och fängslade utsätts rutinmässigt för övergrepp och hot. Det finns otaliga vittnesmål om att bekännelser tvingats fram med våld i häkten och fängelser. I samband med valet 2005 förekom polisbrutalitet på Zanzibar. Ansvariga för dessa missförhållanden ställs sällan till svars och ärenden förs inte heller till rättslig prövning. Regeringen fördömer dessa handlingar då och då, men vidtar inga kraftfulla åtgärder. Regeringen har dock de senaste åren försökt att höja moralen hos poliskåren liksom förbättra medborgarnas förtroende för polisen. Förhållandena i fängelser och häkten är svåra och i vissa fall direkt livshotande. På fastlandet är överbeläggningen i det närmaste hundraprocentig. Landets fängelser och häkteslokaler lär vara dimensionerade för 23 000 personer, men hyser för närvarande över 45 000 fångar. President Mkapa har tidigare kritiserat dessa förhållanden och yrkat kortare handläggningstider för åtal samt att utdömda straff ska stå i proportion till brotten. Lagstiftningen har dock inte reformerats på den punkten. I oktober 2005 dömdes exempelvis en man till 30 års fängelse för stöld av en mobiltelefon. Värdet på telefonen uppges ha varit motsvarande 840 svenska kronor. På Zanzibar finns inte samma problem med överbeläggning på fängelser men däremot är andelen häktade långt högre än andelen dömda. Allvarliga sjukdomar som dysenteri, malaria, hiv/aids och kolera är vanliga i Tanzania och leder i fängelserna ofta till döden i brist på behandling. Matransonerna är knappa och som regel får fångarna inte ta emot mat utifrån.

4

Tillgången på mediciner är i det närmaste obefintlig. Särskilt allvarligt är att dödsdömda inhyses tillsammans med andra dömda och häktade, i strid med fängelselagen. Man skiljer i allmänhet på kvinnliga och manliga fångar, men sexuella övergrepp av kvinnliga fångar är vanligt. Sexuella övergrepp från medfångar och vakter är likaså vanligt förekommande, liksom misshandel och mutor. Rapporter i media har förekommit vid ett flertal tillfällen om brutalitet och dödsfall bland fängslade under oklara omständigheter. Det förekommer att de fängslade flyttas utan att deras anhöriga informeras. MR-organisationer, men inte internationella observatörer, har rätt att besöka fängelser. Amnesty International och Internationella Rödakorskommittén lyckades dock under 2002 få tillträde till fängelser på Zanzibar, efter uppmärksamheten i samband med oroligheterna i januari 2001. Representanter ur diplomatkåren tilläts även besöka fängelserna 2003. En utbredd företeelse i det tanzaniska samhället är att folksamlingar tar lagen i egna händer. Bakgrunden är ofta en omfattande misstro mot polisen och rättsväsendet. Media rapporterar regelbundet om misstänkta brottslingar som stenats, misshandlas eller bränts till döds. Inte sällan är offren kvinnor misstänkta för häxeri. Det händer att polisen räddar misstänkta undan mobben, men den ingriper sällan mot personer som deltagit i lynchningar och förövarna ställs sällan inför rätta. 4. Dödsstraff

I Tanzania finns dödsstraffet kvar för brotten mord och förräderi. Avrättning verkställs genom hängning. Domarna måste bekräftas, och kan mildras, av presidenten. Det är svårt att få fram uppgifter om hur många dödsdomar som verkställs. De tros ha varit få (två eller tre) under president Nyereres tid (fram till 1985), medan de uppgick till ett relativt stort antal under förre presidenten Mwinyis båda ämbetsperioder. Ingen avrättning har verksställts sedan 1994. President Mkapa omvandlade 2003 ett 100-tal dödsdomar till fängelsestraff. Eftersom dödsstraffet fortfarande finns kvar, fortsätter domstolarna att utfärda dödsdomar. För närvarande är 387 personer, varav nio kvinnor, dömda till döden. Kring årsskiftet hungerstrejkade ett antal dödsdömda fångar i Ukongafängelset, Dar es Salaam, i protest mot omänskliga förhållanden. I Ukonga har 90 dödsdömda fångar väntat mer än 20 år på sitt öde. Fallet uppmärksammades av Amnesty International. Det saknas en bred opinion mot dödsstraffet i Tanzania. Debatten om dödsstraff har dock blivit alltmer synlig. Tillsammans med landets största människorättsorganisation, Legal and Human Rights Center, publicerade Internationella federationen för de mänskliga rättigheterna under året en studie om dödsstraffet i Tanzania med rekommendation om avskaffande. Även

5

Tanzanias kommitté för lagreform, ledd av parlamentets talman, har krävt dödsstraffets avskaffande. 5. Rättssäkerhet

Rättsordningen bygger på brittisk modell anpassad till lokal sedvanerätt och islamisk lagstiftning (sharia) i familjerättsliga fall. MR-organisationer har lobbat kraftigt för inrättande av familjedomstolar, med särskild kompetens att hantera familjerätt, men ännu har regeringen inte låtit etablera en sådan instans. Den muslimska befolkningsgruppen kan välja vilken rättsordning de önskar tillämpa. Den zanzibariska jurisdiktionen är mer präglad av sharia än på fastlandet. Landet har två författningar: en för unionen (1977; mellan fastlandet Tanganyika och Zanzibar) och en för Zanzibar (1984). Två kategorier av lagstiftning är alltså i kraft parallellt; rörande unionsfrågor och icke-unionsfrågor. I konstitutionen nämns inte mänskliga rättigheter explicit, vilket framför allt från zanzibariskt håll tolkas som att mänskliga rättigheter är en icke-unionsfråga och således Zanzibars eget ansvar. Rättssystemet är organiserat i lokala domstolar (Primary Courts), distriktsdomstolar (District Courts), motsvarande hovrätter (High Courts) samt motsvarande Högsta Domstolen (Court of Appeal). Zanzibar och fastlandet har parallella, separata rättssystem med undantag för Högsta Domstolen som är högsta juridiska instans för hela unionen. På Zanzibar utgör de islamiska domstolarna (Kadhi Courts) första rättsinstans. Domar beslutade inom kadhi-systemet kan inte överklagas i Högsta Domstolen. Därtill finns militärdomstolar, men där prövas inga enskilda mål. Några säkerhetsdomstolar förekommer inte. I de lokala domstolarna finns ingen möjlighet till rättshjälp. Endast vid misstanke om mycket grova brott erbjuds allmän rättshjälp. Den rättshjälp som i övrigt finns tillhandahålls av enskilda organisationer. Domstolsväsendet i Tanzania är i teorin fristående från den exekutiva och lagstiftande makten. I praktiken är dock domstolarna underställda regeringsmakten och parlamentet, där regeringspartiet har en överväldigande majoritet. Arbetet inom rättssektorn är fortsatt ineffektivt och flera landsbygdsdistrikt saknar ännu lokala domstolar. Rättsprocesser tar ibland flera år, om de alls avslutas, och allmänhetens förtroende för domstolarna är lågt. Efter en tioårig, långdragen process finns det idag färdigt reformprogram för rättssektorn. Reformen, som ska modernisera rättssystemet, förbättra lagar etc. har tagits fram i brett deltagande av såväl inblandade ministerier som enskilda

6

organisationer. Reformplanen färdigställdes 2004 och godkändes i mars 2005, men genomförandet har ännu inte kommit igång. Det finns ett par hundra advokater i Tanzania, vilket långtifrån motsvarar behovet. En del är helt eller delvis knutna till den exekutiva makten, men det finns också oberoende advokater av hög klass. Behandlingen av olika rättsfall drar som regel ut mycket på tiden, och människor hålls alltför länge i förvar - ofta i åratal - utan att ställas inför rätta och dömas. I september 2002 friades tre män i Dar es Salaam som suttit häktade for mord sedan 1990. Legislativt hämmas utvecklingen i Tanzania av regeringens bristande initiativ att fullfölja de lagändringar som förutskickades när flerpartisystemet förbereddes och infördes. Lagar som finns kvar används bland annat för att legitimera godtyckliga frihetsberövanden. I den nu gällande författningen finns en imponerande Bill of Rights (1984), vars effekt dock kringskärs av en generalklausul, som innebär att varje del i rättighetslistan kan inskränkas av annan lagstiftning. Vidare saknas mekanismer för att implementera de konventioner för mänskliga rättigheter som Tanzania har ratificerat. Flera av dessa kan därför inte åberopas i domstol och saknar också rättslig verkan. Endast en del av den s.k. Nyalali-kommissionens förslag har genomförts. De fyrtio lagar som kommissionen bedömde vara oförenliga med en flerpartikonstruktion är en stående fråga på oppositionens dagordning. Det gäller särskilt Preventive Detention Act, Regional Commissioners Act samt Deportation Ordinance, vilka alla kan användas för godtyckliga frihetsberövanden. I mars 2002 upprättades en nationell kommission för mänskliga rättigheter och god samhällsstyrning (Commission of Human Rights and Good Governance). Kommissionens mandat består i att främja och skydda respekten för mänskliga rättigheter och den administrativa rättssäkerheten (god samhällsstyrning). Den har mandat att granska individuella anmälningar om kränkningar av mänskliga rättigheter (som dock inte får vara föremål för en pågående rättsprocess); ägna sig åt folkbildning; ta fram utredningsmaterial och bistå regeringen i lagstiftningsfrågor. Denna kommission ersätter den permanenta granskningskommission (Commission of Inquiry) som var verksam fram till 2000, och som i sin tur ersatte ombudsmannen för mänskliga rättigheter som etablerades 1966. Båda dessa ämbeten kom att missbrukas politiskt. Kommissionens jurisdiktion omfattar hela unionen. Mot bakgrund av den ovan nämnda uttolkningen av unionslagstiftningen, krävs emellertid Zanzibars godkännande av det beslut som inrättar kommissionen. Zanzibars representanthus har förvisso godkänt akten, men med en rad formella villkor.

7

Eftersom dessa villkor ännu inte har uppfyllts, har kommissionen inte fullt ut kunna utföra sitt mandat på Zanzibar. Genom en pragmatisk tolkning åtar sig numera kommissionen åtminstone klagomål i unionsfrågor även från Zanzibar. I slutet av förra året meddelade kommissionen sin bedömning i sitt första mål, det så kallade Serengetifallet. Fallet byggde på en händelse 2001 då myndigheterna besatte byn Nyamuma. Polisen beslagtog egendom, misshandlade invånarna och brände ned deras hus. Kommissionens bedömning var kraftfull. Man konstaterade att den ansvarige distriktskommissionären och polischefen gjort sig skyldiga till brott mot de mänskliga rättigheterna. Regeringen rekommenderades därför att inom tre månader återföra invånarna till byn och kompensera dem för deras förluster. Enligt tanzanisk lag är regeringen ålagd att verkställa kommissionens rekommendationer. Regeringen avfärdade dock utredningen med motiveringen att inga MR-brott hade begåtts och att de ansvariga ledarna hade agerat i enlighet med lagen. Således avsåg inte regeringen att vidta några åtgärder i fallet. Genom människorättsorganisationen Legal and Human Rights Center, LHRC, hänsköts fallet till hovrätten. Hovrätten har inte möjlighet att pröva fallet på nytt, utan är ålagd att driva igenom kommissionens rekommendation. Rätten avslog emellertid begäran på tveksamma grunder. LHRC har tagit fallet till Högsta Domstolen. Etablerandet av kommissionen sågs som ett genombrott för landets situation avseende mänskliga rättigheter. Regeringens och hovrättens agerande tyder emellertid på fortsatt bristande insikt om och respekt för mänskliga rättigheter. Det undergräver kraftigt kommissionens roll och integritet. Högsta domstolens utslag i fallet kommer att bli avgörande för framtiden. Korruptionen genomsyrar alla nivåer av samhällslivet. Vanliga människor måste i praktiken köpa sig rätten till sjukvård, utbildning och andra sociala tjänster genom mindre eller större avgifter/mutor. Korruptionen är utbredd i hela statsförvaltningen och även polisen och domstolsväsendet är korrumperade, särskilt på lägre nivå där lönerna är lägst. Enligt uppgift från MR-organisationer är det som regel den part som betalar bäst som får sitt fall prövat och som vinner rättsprocesser. Därmed är det den fattigaste delen av befolkningen, framförallt på landsbygden, som i princip saknar tillgång till rättsväsendet. Dessa fenomen har vid upprepade tillfällen påtalats av presidentens rådgivare i dessa frågor, domare Wairoba. I början av 1990-talet upprättades Prevention of Corruption Bureau (PCB) med mandat att upptäcka och beivra korruption. Organet har gjort flera uppmärksammade tillslag men arbetet har inte fått önskade effekter på strukturell nivå. Flera bedömare menar att PCB:s svaga

8

ställning är förknippat med bristen på oberoende gentemot regeringen. De anser att det krävs en helt fristående korruptionsmyndighet med framför allt en säkrad budget för att arbeta oberoende, självständigt och med den integritet som detta omfattande problem kräver. I november 2002 antog parlamentet Prevention of Terrorism Act syftandes till att motverka inhemsk och internationell terrorism. Enskilda organisationer har kritiserat lagen för att bryta mot de mänskliga rättigheterna. Bland annat ger lagen inrikesministern rätten att ”som han finner lämpligt” förklara vilken person som helst misstänkt för terrorism. Lagen definierar inte vem som är terrorist och specificerar inte huruvida en terroristmisstänkt ska dras inför domstol eller ej. Tjänstemän i säkerhetstjänsten är undantagna ansvar för skada som åstadkommits under en terroristundersökning, även personskada eller dödsfall, och polismän ges utökade rättigheter arrestera misstänkta och avlyssna kommunikation. 6. Personlig frihet

I Tanzania förekommer godtyckliga frihetsberövanden. Enligt brottsbalken (Criminal Procedure Code) måste en arresterad höras inom 48 timmar. Efterlevnaden i praktiken är dock bristfällig. Det förekommer att arresterade kan sitta dagar utan att bli förhörda. Lagen begränsar rätten till borgen och beviljar ingen borgen i mord- eller rånanklagelser. Administrativ fångenskap regleras i Preventive Detention Act, som ger presidenten befogenhet att arrestera personer som bedöms utgöra en fara för samhället eller för nationella säkerhetsintressen. Den gripne har enligt lagen rätt att få ärendet prövat var 90:e dag. Administrativ fångenskap har inte tillämpats på många år. Även statliga ledare på regional- och distriktsnivå har rätt att hålla personer frihetsberövade i upp till 48 timmar anklagade för att störa den allmänna ordningen. Även om godtyckliga frihetsberövanden inte förekommer systematiskt har de inträffat på Zanzibar. I samband med valkampanjen 2005 rapporterades att polis godtyckligt arresterade demonstranter samt att säkerhetsstyrkor skjutit gummikulor i syfte att skingra folkmassor. Inskränkningar i de personliga friheterna på politiska grunder förekommer. Oppositionsföreträdare på Zanzibar har stoppats i sin politiska verksamhet. Även på fastlandet har politisk verksamhet i form av politiska möten försvårats eller hindrats. Polisen gör flitigt bruk av sin rätt att tillfälligt omhänderta personer som anses störa ordningen, inte minst i samband med politiska möten. Det händer vidare att polisen arresterar anhöriga till misstänkta och håller dem i förvar i syfte att få de misstänkta att ge sig till känna. De flesta gripanden av den här typen kommer sällan upp i domstol.

9

Bristerna i domstolsväsendet, som omfattar allt från lokaler till domare, gör att häktningstiderna blir mycket långa. Det kan ibland dröja flera år innan ett mål kommer upp. Väntetiden tillbringas i överfulla häkten under svåra förhållanden. En majoritet av fångarna i de två största fängelserna i Dar es Salaam väntar på rättegång. Häktningstiderna får inte avräknas mot straffen. Det tar i allmänhet 2-3 år för ett mål att nå domstol. Enligt Human Resources Deployment Act (1983) skall lokala myndigheter tillse att invånarna är sysselsatta i produktiv och laglig verksamhet. De som inte är det kan tvångsförflyttas till andra områden. Lagen har bland annat tillämpats för att samla ihop och köra iväg tiggarna på Dar es Salaams gator hem till sina byar. Gatuförsäljarna trakasseras också av och till av myndigheterna. Försäljarna har inte sällan betalat mutor till tjänstemän för att få tillstånd, som myndigheterna sedan underkänner. Regeringen har dock i ökande utsträckning uppmärksammat de svåra förhållanden som befolkningen i den informella sektorn arbetar och lever under. Den peruanske ekonomen Hernando de Sotos idéer om att integrera människor i informella sektorn genom att ge dem stärkta rättigheter (framför allt formell äganderätt) har fått stort stöd hos president Mkapa, och återspeglas också i Tanzanias fattigdomsstrategi. 7. Straffrihet

Ett område som präglas av underlåtenhet från statens sida att bestraffa brott är då polisen tar till övervåld i samband med gripanden och i samband med förhör (jämför avsnitt 3 och 5). Regeringen har inte heller vidtagit några legala åtgärder för att komma till rätta med problemet att allmänheten tar lagen i egna händer och straffar misstänkta brottslingar på plats. Korruption betraktas fortfarande som en relativt riskfri verksamhet. Statlig fängelsepersonal tog hösten 2005 lagen i egna händer då de med våld avhyste invånare från två omtvistade områden i Ukonga respektive Morogoro, Dar es Salaam. Fängelserna låg i strid med privata företag om rätten till mark och innan tvisterna nått sin juridiska lösning vräktes invånarna med tårgas och misshandel. I det ena fallet skadades journalister som bevakade händelsen. Inrikesministern försvarade detta ingripande med motiveringen att fängelset hade full rätt att själva hantera avhysningen med det våld som bedömdes nödvändigt samt att media inte hade något där att göra. Fallet blev mycket uppmärksammat av media, människorättsorganisationer och lokala myndigheter. Efter en häftig debatt arresterades ansvarig fängelsepersonal. Utredningen pågår fortfarande. Händelserna och regeringens reaktion visar både på avsaknad av respekt för juridiska förfaranden och på kulturen av straffrihet för statlig personal.

10

8. Yttrande- och mediafrihet

Författningen föreskriver yttrandefrihet och pressfrihet. Framväxten av nya och oberoende media vid sidan av de stats- och CCM-kontrollerade har betytt mycket för demokratiseringen i Tanzania. Det finns nu en rik och livaktig flora av tidningar på både engelska och swahili, liksom ett antal TV- och radiostationer som inte är statligt kontrollerade. De nya tidningsföretagen är med några undantag fortfarande ekonomiskt svaga. Även om utbudet är stort är kvaliteten i nyhetsbevakning och analys fortfarande bristfällig. Regelrätt censur kan inte sägas förekomma, åtminstone inte på fastlandet. Journalister utsätts dock för påtryckningar att idka självcensur och att styra sin rapportering. Det har hänt att parlamentet kallat journalister till utfrågning då de kritiserat parlamentariker offentligt. På Zanzibar är situationen sämre än på fastlandet. Mediarättsorganisationen Reportrar utan gränser konstaterar att pressfrihet inte råder på Zanzibar. Strikt statskontroll av de lokala medierna (radio och TV) råder. Dessa media favoriserar öppet regeringspartiet CCM till nackdel för oppositionspartiet CUF. Rädslan för myndighetsingrepp har inte släppt sitt grepp kring journalister och redaktionsledningar, i synnerhet som pressfriheten fortfarande är bristfälligt reglerad. Ingen vet med säkerhet var gränserna går och journalisterna iakttar därför ibland en överdriven självcensur. En viss förbättring kan dock märkas som ett resultat av Muafakaöverenskommelsen mellan CCM och CUF (se avsnitt 9). Oberoende tidningar från fastlandet är fritt tillgängliga på Zanzibar och många invånare kan ta emot TV-sändningar från fastlandet. I juni 2005 förbjöds en oberoende journalist att verka på Zanzibar med motiveringen att han saknade ackreditering. Den berörda nyhetsbyrån hävdade att det snarare var dess bevakning av korruption och MR-brott inför valen som orsakat förbudet. Förbudet väckte även kritik från mediarättsorganisationer. Efter några veckor upphävde myndigheterna beslutet. I november 2003 förbjöd och avregistrerade Zanzibars regering den privata tidningen Dira med motiveringen att tidningen underminerat fred och säkerhet, agerat oetiskt och utmanat regeringens och presidentens legalitet. Troligtvis var det tidningens artiklar om revolutionen 1964 och om de människor som försvann i samband med revolutionen som orsakade stängningen. Fallet väckte relativt stor uppmärksamhet. Unionsregeringen har hållit sig utanför konflikten. Trots dessa brister spelar media en viktig roll för att avslöja missförhållanden och föra debatt. Media har under året uppmärksammat brott mot de mänskliga rättigheterna och kritiserat regeringen i större utsträckning än tidigare. Regeringen tycks nu ha insett att de tidigare snäva spelreglerna för media inte

11

längre kan upprätthållas. Samtidigt har media tagit initiativ till ett oberoende mediaråd med representanter för hela branschen, de större politiska partierna och de fristående advokaterna. Regeringen har godkänt mediarådet som en av staten oberoende organisation med mandat att på frivillig basis handlägga skiljedomar. Inför valen gjordes även stora satsningar på utbildning och granskning av media med relativt gott resultat. Unionsregeringen är ibland fortsatt misstänksam mot och skapar svårigheter för MR-grupper och oppositionspartier att verka fritt. Under året begränsade regeringen organisationen HakiElimus verksamhet. Organisationen, som fokuserar på information, granskning och lobbyverksamhet inom utbildningssektorn, är en av de mest aktiva människorättsorganisationerna i Tanzania. Till följd av en kritisk rapport om regeringens reformprogram för primärskolan förbjöd regeringen organisationen att utföra och publicera studier eller artiklar om Tanzanias utbildningsverksamhet. Dessutom hotade regeringen organisationen med avregistrering i enlighet med gällande lagstiftning (se nedan). Fallet väckte stor debatt i media och bland enskilda organisationer. Politiska partier och fackföreningar är registreringsskyldiga. Tidigare var den tanzaniska fackföreningsrörelsen en del av CCM:s organisation. Under 1990-talet har sedermera en fristående fackföreningsrörelse vuxit fram. Landets fackliga centralorganisation, TUCTA (Trade Unions’ Congress of Tanzania) har idag 12 medlemsförbund och drygt 300 000 medlemmar. Församlingsfriheten garanteras av grundlagen och är i princip oinskränkt. I praktiken förekommer begränsningar, i synnerhet för politiska möten. Formellt behövs inget tillstånd för att ordna ett politiskt möte, men polisen måste informeras i förväg och kan förbjuda mötet om de bedömer att det finns risk för att den allmänna ordningen störs. Enligt oppositionen har denna anmälningsplikt blivit en form av licensiering och särskilt på landsbygden förekommer det att regeringskritiker utsätts för repressalier från de lokala myndigheterna. Man hävdar också att medan regeringspartiets möten nästan aldrig bedöms hota den allmänna ordningen, tvingas oppositionen ofta att ställa in planerade möten. Oppositionen klagar också på att det massiva polisuppbådet vid godkända möten skrämmer bort sympatisörer. Situationen på Zanzibar är fortsatt värre än på fastlandet. En tydlig förbättring kunde dock konstateras i samband med valupptakten 2005. Under 2001 arbetade regeringen tillsammans med företrädare för det civila samhället i Tanzania fram en policy för enskilda organisationer, som är långt mer generös än den då rådande lagstiftningen. Därefter togs en ny NGO-lagstiftning (Non governamental organizations) fram som antogs av parlamentet i november 2002. Förhoppningen var att den nya lagen skulle

12

befästa innehållet i policyn. Därför kom det som en överraskning att regeringen fört in krav på att alla frivilligorganisationer, nationella som internationella, skall ställas under kontroll av ett råd som utses av regeringen. Offentlig registrering är fortfarande ett krav. Rådet ska koordinera organisationerna och godkänna registreringen av dem. Rådet har också mandat att dra tillbaka tillstånd att verka som enskild organisation. Organisationer kan nekas registrering med hänvisning till ”personal particulars of the leaders”, eller om organisationens syfte inte anses ligga i linje med ”public interests”. Vad som avses med ”public interests” är inte närmare beskrivet, vilket öppnar för godtycke. Vidare får en organisation bara tillåtelse att verka under en bestämd tidsperiod, som bestäms från fall till fall. NGO-lagstiftningen har kritiserats hårt av civila samhället, internationella givare och diplomatkåren. Liknande NGO-lagstiftning har tidigare införts i grannländerna Kenya och Uganda. Dock är den tanzaniska den mest långtgående av de tre och den som mest begränsar föreningsfriheten. Situationen illustrerar att det inom regeringen fortfarande finns starka försvarare av den gamla ordningen, men också progressiva krafter som söker en modernisering av relationerna mellan staten och det civila samhället. Lagstiftningen omfattar inte Zanzibar. 9. De politiska institutionerna

Tanzanias grundlag fastställer medborgarnas rätt att byta regering på ett fredligt sätt. Tanzania tog 1992 det avgörande steget över till flerpartidemokrati. Hösten 2005 äger det tredje flerpartidemokratiska valet i landets historia rum. Valen 1995 respektive 2000 genomfördes utan större problem på fastlandet där ca 35 miljoner av landets 36 miljoner är bosatta och där regeringspartiet CCM:s dominans är överväldigande. Likaledes har valförberedelserna varit framgångsrika på fastlandet. Vallagar har reformerats, omfattande väljarutbildning har genomförts och ansträngningar har gjorts för att öka kvinnors deltagande i politiken. Framför allt har en permanent röstlängd upprättats, där mer än 95 procent av den totala väljarkåren har registrerats. Den nationella valkommissionen har utvecklats till en stark och oberoende institution. Hösten 2005 ägde det tredje flerpartidemokratiska valet i landets historia rum med sex veckors försening. Valen, som var planerade att genomföras i oktober, tvingades skjutas upp till december pga. en vice presidentkandidats död. Valen genomfördes på ett mycket organiserat och lugnt sätt över hela landet, med undantag för Zanzibar där begränsade oroligheter och valfusk observerades. Regeringspartiet CCM vann en jordskredsseger. Den tillträdande presidenten Jakaya Kikwete fick mer än 80 procent av rösterna i presidentvalet och CCM vann 206 av 232 valda platser i parlamentet. Dominansen blir i slutändan än större då 92 särskilda nomineringar tillkommer, varav de flesta kommer att tillsättas av regeringspartiet. Oppositionspartierna gjorde ett oväntat svagt val och förlorade flera av sina få mandat även i traditionella oppositionsfästen.

13

Detta kan till del bero på att uppskovet gav CCM ytterligare ett försprång. Medan oppositionspartiernas kampanjkassor var uttömda, förmådde CCM att fokusera den återstående kampanjen på oppositionsstarka områden. Anklagelser om omfattande röstköp har framförts På oppositionsstarka Zanzibar med 1 miljon invånare är situationen annorlunda. De båda tidigare valen ifrågasattes nationellt såväl som internationellt. De politiska spänningarna på ögruppen ledde i januari 2001 till minst ett 30-tal döda och flyktingströmmar när regeringsstyrkor öppnade eld mot demonstranter. Den efterföljande försoningsprocessen, Muafaka, mellan CCM och oppositionspartiet CUF har verkat stabiliserande på den politiska situationen. De grundläggande motsättningarna på öarna kvarstår dock. Väljarkåren är fortsatt splittrad, väljarregistreringen kantades av oroligheter och missförhållanden och valkampanjen plågades av politiskt motiverat våld. Den Zanzibariska valkommissionen har kraftigt förbättrats, men kritiseras fortsatt för bristande oberoende. De zanzibariska valen 2005 genomfördes i oktober på ett i stort korrekt och lugnt sätt. I ett fåtal valkretsar observerades emellertid valfusk och våldsamheter. Kravaller uppstod när säkerhetsstyrkor bemötte oppositionens protester med tårgas och vattenkanoner. Den sittande presidenten Karume (CCM) utropades till segrare, tätt följd av oppositionskandidaten Seif Hamad (CUF). Oppositionen accepterade inte valresultatet och anklagar regeringen för valfusk. För att hindra oroligheter spärrade säkerhetsstyrkor av stora delar av Stone Town. Bland annat stängdes ett tusental oppositionsanhängare in i dagar utan tillräcklig tillgång till vatten, mat och sanitet. Krav på grundlig utredning av oegentligheterna har rests. Oroligheter och valfusk observerades även i samband med unionsvalen på Zanzibar, om än i mer begränsad omfattning. Tanzania har för närvarande 18 registrerade politiska partier samt ett mindre antal provisoriskt registrerade partier. I unionsparlamentet verkar regeringspartiet CCM och fyra oppositionspartier. Dessa är splittrade och relativt svaga vad gäller oppositionsarbete, partiprogram och medlemsaktivering. Bakgrunden är den långa eran av enpartistyre under CCM. Det svaga valresultatet 2005 innebär en ännu större utmaning för oppositionen. Oppositionen och stora delar av det civila samhället kräver en helt ny författning, skräddarsydd för flerpartisystemet och inte bara nödtorftigt anpassad till detta. Detta är något som det regerande partiet hittills motsatt sig och man har i stället röstat igenom mer begränsade förändringar som långtifrån tillgodoser oppositionens önskemål och synpunkter.

14

Ämbetet Registrar of Political Parties har ensamt befogenhet att bevilja eller neka registrering av politiska partier samt att tillämpa strikta regler för partiverksamhet. Den aktuelle innehavaren av detta ämbete, som är tillsatt av presidenten, har med betydande integritet gått ut och kritiserat regeringen för att inskränka oppositionens politiska rättigheter och för att politisera statsförvaltningen. Oberoende kandidater är inte tillåtna enligt tanzanisk lag. Årets valkampanj präglades av anklagelser om korruption. Ett särskilt problem utgörs av den lagliga möjligheten att erbjuda gåvor och tjänster som en del av valkampanjen. Företeelsen, takrima, försvaras som en afrikansk tradition av gästfrihet som uppmuntrar deltagande i den demokratiska processen. Kritikerna hävdar att det förstärker regeringspartiets redan överväldigande inflytande. 10. Rätten till arbete och relaterade frågor

Arbetsrättsrelaterade frågor är en stor utmaning för de mänskliga rättigheterna i Tanzania. En mycket stor andel (drygt 70 procent) verkar inom den informella ekonomin och sedan marknadsekonomins inträde har landet dragits med en föråldrad arbetslagstiftning. Under året har dock en stor arbetsrättsreform genomförts där ILO:s konventioner har inkorporerats i landets lagstiftning (Tanzania har ratificerat ILO:s åtta centrala konventioner). Författningen tillåter fackföreningsfrihet och regeringen respekterar denna rättighet. Åtminstone 15 procent av landets arbetare inom den formella ekonomin är anslutna till fackföreningar. Rätten till kollektivavtal skyddas av lagen men gäller inte i offentlig sektor. Författningen förbjuder tvångsarbete – även för barn. Det finns rapporter om att tvångsarbete ändå förekommer. Under 2005 höjdes minimilönen för statsanställda till 60 000 shilling (drygt 400 SEK). För övriga kvarstår en minimilön på 48 000 shilling (ungefär 330 SEK), vilket ofta inte räcker för att täcka de mest nödvändiga kostnaderna. Inom den informella sektorn kan månadslönen vara så låg som 7 000 shilling (cirka 48 SEK). Zanzibar har en separat arbetslagstiftning. Bland annat omfattar den zanzibariska arbetsrätten endast arbetstagare inom den privata sektorn. Regeringen är den största arbetsgivaren på öarna. Den zanzibariska lagstiftningen förbjuder även strejkrätten. Sysselsättningssituationen i Tanzania blir alltmer bekymmersam. Den officiella arbetslösheten ligger på åtminstone 13 procent. Allra högst är arbetslösheten bland personer under 35 år. Ungefär hälften av de arbetslösa återfinns i storstäderna. Nästan hälften av den arbetsföra befolkningen i Dar es Salaam är arbetslös. Jordbruket beräknas svara för ca 80 procent av den totala sysselsättningen, varvid det stora flertalet är engagerade i självhushåll utan fasta löneinkomster. Mindre än 10 procent av den totala arbetsstyrkan beräknas ha

15

avlönade arbeten. På sikt finns vissa möjligheter att delvis vända på denna negativa trend. En fortsatt hög ekonomisk tillväxt kan förväntas som ett resultat av regeringens framgångsrika makroekonomiska reformarbete. Den nya arbetslagstiftningen för unionen stipulerar rätten att strejka, men kritiseras samtidigt för att begränsa densamma genom alltför strikta villkor. Dilemmat åskådliggjordes under året då ett stort antal AT-läkare vid Dar es Salaams universitetssjukhus Muhimbili strejkade för en höjning av de låga lönerna. Med hänvisning till lagstiftningen som exkluderar arbetare verksamma i ”essential service” från strejkrätten, avskedade regeringen den strejkande personalen och förbjöd berörda AT-läkare att under examineringen svära sin läkared. Läkarna har uppmanats att återansöka om sina tjänster. 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa

Dålig tillgång till mediciner och vård (särskilt på landsbygden), låg nivå på den sjukvård som ges och korruption på sjukhusen bidrar till att rätten till uppnåelig hälsa är en av de rättigheter som Tanzania är längst ifrån att leva upp till. Regeringen erbjuder i princip gratis vård av ett fåtal sjukdomar som TBC och kolera, liksom vård av medellösa. Dessa tjänster begränsas dock i praktiken pga. korruption bland sjukvårdspersonalen, brist på mediciner, läkare och sjukvårdsplatser liksom av avstånd till sjukhus och kliniker. Tanzanias medellivslängd är lägre nu (44 år) än för 20 år sedan (52 år). Tillgång till tjänligt vatten är mycket begränsad. Sjukdomar som malaria, TBC, kolera och hiv/aids är de vanligaste dödsorsakerna. Ca sju procent av befolkningen på fastlandet mellan 15-49 år beräknas vara hiv-positiva även om de exakta talen är osäkra. De flesta är ovetande om sitt tillstånd. Majoriteten är kvinnor. Spridningen varierar kraftigt i landet. De mest utsatta områdena finns i södra Tanzania (Mbeya och Iringa) samt i Dar es Salaam. Hiv/aids identifieras som ett prioriterat problem i samtliga Tanzanias strategier för fattigdomsbekämpning. Under 2001 lanserades en nationell policy för hiv/aids-bekämpning och Tanzania Commission for AIDS (TACAIDS) upprättades som ett fristående organ under premiärministerns kansli. Samtidigt upprättades Tanzanian Parliamentary AIDS Coalition (TAPAC). Sedan 2004 har Tanzania börjat förse aidssjuka med bromsmediciner genom en nationell behandlingsplan. Idag får cirka 16 000 personer behandling. Målet för innevarande mål är att öka antalet till 44 000 personer. Detta har underlättats av WTO:s beslut att tillåta import av kopierade aidsmediciner, liksom stora biståndsinsatser för hiv/aids-bekämpning (bl.a. från Världsbanken, Kanada, USA och Sverige). På radio, TV och tidningar förekommer frispråkig reklam för kondomer och flera populära artister har ställt upp i uppmärksammande

16

kampanjer mot hiv/aids och för säker sex. Krav riktas mot kyrkor och religiösa samfund att inta en mer tolerant hållning i dessa frågor. Malaria utgör en stor påfrestning på den tanzaniska ekonomin. Resistensen mot malariamediciner sprider sig snabbt med stora sociala och ekonomiska implikationer. De nya malariamedicinerna är mycket dyrare och svårare att hantera. Malaria konkurrerar med hiv/aids om resurser och kompetent personal. 12. Rätten till utbildning

Under de första decennierna efter Tanzanias självständighet gjordes imponerande investeringar på utbildningsområdet, särskilt i form av en snabb utbyggnad av grundskoleverksamheten och av vuxenutbildningen. Under 80-talet och första hälften av 90-talet kom stora delar av resultaten av dessa investeringar att ödeläggas. Andelen barn i skolpliktig ålder (7-13 år) som gick i primärskolan (årskurs 1–7), Net Enrolment Rate, NER, minskade och låg enligt utbildningsdepartementets statistik på 57 procent 1999. Sedan dess har dock situationen förbättrats avsevärt och statistiken för 2005 anger en NER på 95 procent. Fördelningen mellan pojkar och flickor är relativt jämn: 95,6 procent för pojkar och 93,9 procent för flickor. På regionnivå varierar NER från 70-100 procent. Kvalitén i utbildningen är ett problem; fortfarande är det en förhållandevis stor andel av eleverna (ungefär 50 procent) som inte klarar slutexamina i primärskolan. Endast 27 procent av dem som gått ut primärskolan fortsätter till sekundärundervisning (årskurs 8-13) och cirka en procent till universitetet. På universitetsnivå är andelen kvinnor väsentligt lägre. Välbeställda familjer skickar sina barn utomlands för att studera. Under de senaste åren har regeringen signalerat förnyade satsningar på utbildning. Förbättringarna i inskrivningsstatistiken kan tillskrivas flera viktiga beslut. Ett sammanhållet sektorprogram för primärskolan har utformats: de obligatoriska skolavgifterna har tagits bort, påbud har gått ut att alla skolbarn skall skrivas in i grundskolan, ett massivt program för byggande av nya klassrum och lärarbostäder har satts igång och nya lärare har rekryterats. Också för sekundärskolan antogs under 2004 ett sammanhållet program, vilket förväntas leda till ökad inskrivning på den nivån. Graviditet leder som regel till relegering, även om enskilda skolor inte följer det gängse mönstret. Flickorna tillåts inte heller återuppta sin utbildning efter nedkomst. På Zanzibar instiftades under året en ny lag som tillåter gravida skolflickor att gå kvar i skolan. 13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard

Tanzania tillhör de fattigaste länderna i världen mätt i BNP/invånare (cirka 300 USD). En avgörande fråga är i vilken utsträckning den makroekonomiska

17

stabiliteten och den ökande ekonomiska tillväxten resulterar i förbättringar också för folkmajoriteten. Resultaten från tillgängliga studier om fattigdomspanoramat tyder på att förbättringar sker. Dessa börjar bli mer märkbara även på landsbygden. Den hushållsbudgetundersökning som genomfördes 2000/01 och som publicerades i maj 2002 ger en skaplig bedömning av läget och kan samtidigt utgöra en god utgångspunkt för framtida undersökningar. Studien bekräftar att fattigdomen i Tanzania är stor och att de sociala indikatorerna är låga. Den drar slutsatsen att en måttlig förbättring av välfärden har skett under 1990-talet och att andelen tanzanier som faller under inkomstfattigdomsgränsen har minskat något, från 39 procent 1991/92 till 36 procent tio år senare (statistiskt insignifikant förändring). Det ska dock hållas i minnet att jämförelsen är mellan två hushållsundersökningar - genomförda 1991 och 2001 - och fångar inte utvecklingen däremellan (och inte heller senaste årens utveckling). Under den första hälften av perioden gick ekonomin kräftgång och återhämtade sig först under den andra hälften. I praktiken var 1990-talet ett förlorat decennium vad gäller ekonomisk tillväxt och fattigdomsreducering. Det är först de senaste åren som ekonomin vuxit förbi dess storlek i början av 1990-talet. I själva verket var den årliga BNP per/capita-tillväxten endast 0,6 procent under perioden. Det är inte rimligt att tro att någon nämnvärd fattigdomsminskning kan ske med så låga tillväxtsiffror. Långt mer intressant är att följa de simuleringar som gjorts kring fattigdomsutvecklingen på årsbasis. Enligt dessa sjönk fattigdomen kontinuerligt från 40 procent 1994 till 33 procent år 2002. Dessutom finns det begynnande tecken på att fattigdomen nu börjat minska även på landsbygden, som annars varit mer eller mindre oförändrad under perioden. Det tyder på att om Tanzania lyckas bibehålla eller öka tillväxttakten som uppnåtts de senaste åren kan fattigdomen förväntas falla i snabbare takt. Den absoluta fattigdomen fortsätter i hög grad att vara ett landsbygdsproblem. Enligt uppskattningar bor närmare 90 procent av dem som faller under fattigdomsstrecket på landsbygden. Tillgång till elektricitet och vatten är i dessa områden dålig. Vägnätet når endast i undantagsfall ut till de fattigaste byarna. Sjukvård och annan social service är svårtillgänglig och dyr, om den finns överhuvudtaget. Tanzanias fattigdomsstrategi, Mkukuta, utgör underlaget för biståndsgivarnas samlade bedömning av utvecklingen i landet samt även inriktningen för det svenska utvecklingssamarbetet. Rättighetsperspektivet är endast svagt reflekterat i planen, även om det har skett vissa förbättringar jämfört med tidigare fattigdomsstrategier, men det saknas fortfarande explicit erkännande av de mänskliga rättigheterna. Trots detta finns det implicit ett erkännande av grundläggande principer och respekt för mänskliga rättigheter genom att myndigheterna ansvar blir tydligare; det är ytterst statens ansvar att se till att

18

levnadsstandarden för de fattiga ökar. Sociala sektorer ges större utrymme än i tidigare fattigdomsstrategier och bland annat utbildning och hälsovård behandlas utförligare än tidigare. Likaså betonas att kvaliteten på samhällsservice skall prioriteras framför kvantitet och vikten av att samhällsservice skall nå ut i hela landet. En annan skillnad i Mkukuta är en ökad fokus på reformering av statsförvaltningen och demokratisk samhällsstyrning, inklusive reformering av rättssystemet. De beskrivs som viktiga instrument för att kunna utveckla demokratin och leva upp till åtaganden stipulerade i konventioner om grundläggande mänskliga rättigheter 14. Kvinnans ställning

Trots att Tanzania officiellt bekänner sig till jämställdhet och jämlikhet mellan könen är det otvetydigt så att kvinnan i de flesta delar av samhället ses som mindre värd än mannen. Detta tar sig uttryck som underrepresentation inom det politiska livet, statsförvaltningen och näringslivet; liten andel kvinnor i högre utbildning; våldtäkter, utbredd hustrumisshandel (enligt en grov uppskattning som gjorts blir cirka 60 procent av gifta kvinnor slagna av sina män oaktat samhällsnivå), diskriminering i samband med arv, könsstympning med mera. Äktenskapslagen från 1971 förkastar hustrumisshandel men stipulerar vare sig förbud eller straff. 1999 förbjöds genom en grundlagsändring diskriminering av bl.a. kvinnor och 1998 antogs Village Land Act och Land Act som då fastslog kvinnors rätt att äga mark under samma förutsättningar som män. Under starkt inflytande av den privata sektorn återtogs lagen till parlamentet 2004 och paragrafen om gemensamt ägande av land inom äktenskapet lyftes ut. Argumentet var att banksektorn tröttnat på att många män med banklån använde paragrafen för att hävda att det gemensamma ägandet hindrade männen från att använda mark som inteckning för lån de ej kunde återbetala. . Kvinnors rätt att äga och ärva fast egendom upphävs av Local Customary Law

Order från 1963. 1998 gjordes förändringar i lagen om sexualförbrytelser (Sexual

Offences Special Provisions Act) som instiftar hårda straff för våldtäkt, vilket sågs som en seger för kvinnors rättigheter. Trots det finns ännu inga uppgifter om att våldtäkterna minskar. Ett fåtal våldtäkter har dock prövats i domstol och förövarna har dömts till fängelsestraff. Tanzania har skrivit under FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW). I juli 1999 avlade regeringen sin senaste rapport inför kommittén i New York. Samtidigt presenterade en grupp enskilda organisationer sin skuggrapport. Det kan konstateras att den lagöversyn som krävs för att kunna implementera konventionen ännu inte har genomförts. Attityder och en nedvärderande inställning till våldtagna kvinnor hos t.ex. polis och domstolar hindrar kvinnor från att till fullo komma i åtnjutande av sina rättigheter. Polisen har förutom en ofta fördömande attityd

19

också bristande kunskaper i att bemöta utsatta kvinnor och det saknas också kunskaper i hur dessa brott ska utredas. Det fakultativa protokollet om enskild klagorätt (CEDAW-OP) ratificerades 2004. Tillämpning saknas fortfarande eftersom konventionen ej har omsatts i tanzanisk nationell lagstiftning. Tanzanias konstitution fastslår att män och kvinnors har lika rättigheter men medger samtidigt att traditionell lag, sharia, ska respekteras. Därmed understöds praxis att flera rättsfall prövas och döms i enlighet med sharia varvid kvinnors ställning genomgående är svagare än mäns. Det är vanligt att kvinnan helt saknar rättigheter inom äktenskapet såväl när det gäller ägande som arv. T.ex. kan mannens släktingar ta över änkan, när hennes make avlidit. En förbättring på Zanzibar är den nya lag (2005) som tillåter gravida skolflickor att gå kvar i skolan. Eftersom sådan lag fortfarande saknas på fastlandet blir det i praktiken upp till varje enskild skola att avgöra om den gravida flickan får fortsätta att studera. MR-organisationer i Tanzania har vid upprepade tillfällen efterlyst en tydlig lagstiftning på området, med syfte att säkra flickors rätt till utbildning. Minimiåldern för äktenskap är 15 år för flickor (18 år för pojkar). Lokala sedvänjor och delar av den indiska befolkningen i Tanzania tillåter att flickor gifts bort redan vid 12 års ålder. Den traditionella lagen (sharia) diskriminerar kvinnorna såväl inom äktenskapet som vid skilsmässa. Vid skilsmässa tilldelas maken såväl barn som egendomar. Men även den civila lagstiftningen diskriminerar kvinnor. Underhållsskyldigheten som regleras av lagen utgör små belopp men oftast tillämpas den inte alls. Myndigheterna har svårt att se till att den civila lagstiftningen får prioritet. Vid skilsmässa har kvinnorna nästan alltid sämre ställning än männen. Barn och egendom tillhör mannen. Om barnen tilldöms modern, vilket ibland förekommer i urbana miljöer, tillerkänns modern ett mycket lågt underhållsbelopp motsvarande några få kronor per barn och månad. I praktiken tillämpas så gott som aldrig underhållsskyldigheten. Detta tillsammans med det faktum att kvinnor har svårare att få äganderätt och arvsrätt gör att de i praktiken befinner sig i en ytterst utsatt ekonomisk situation om de lämnar sina män. Äktenskapslagen pekas av bedömare ut som en av de mest könsdiskriminerande nationella lagarna och reformeringen av lagen har mött mycket motstånd, inte minst hos kommittén för lagreformer (Law Reform Commision). Immigrationslagen föreskriver att en utländsk man som är gift med en tanzanisk kvinna inte har rätt att bo i Tanzania och tvingas i praktiken att ge upp sitt medborgarskap. Motsvarande gäller inte för utländska kvinnor gifta med tanzaniska män.

20

Enligt uppskattningar som gjorts genomgår närmare 20 procent av flickor/kvinnor i Tanzania könsstympning. Man räknar med att fenomenet förekommer inom cirka 20 av landets 120 etniska grupper, majoriteten från landets centrala och norra delar. I vissa regioner uppges så mycket som 80 procent av kvinnorna vara könsstympade. Lagen om sexualförbrytelser i vilken könsstympning behandlas som ett brott, mottogs som en seger för landets kvinnor och flickor. Lagen skyddar emellertid inte kvinnor äldre än 18 år. Motsvarande lagstiftning finns inte på Zanzibar. Hälsoministeriet i unionsregeringen arbetar nu i större omfattning än tidigare med könsstympning som ett medicinskt problem. Många enskilda organisationer arbetar i landsbygdsdistrikten med att bland annat motivera de äldstekvinnor som utför ingreppen (gariba) att upphöra med könsstympning. Därmed börjar lagen långsamt att få en verkan trots att det fortfarande saknas ett aktivt regeringsprogram mot könsstympning. Rapporter från media och aktivister vittnar om att äldre flickor vägrar att låta sig stympas och söker vägar att göra sin röst hörd. Samtidigt kommer rapporter om att ingreppet sker i allt lägre åldrar. Som ett resultat av lagstiftningen och den växande opinionen mot ingreppet, sker könsstympning, nu i högre utsträckning i största hemlighet, i allt lägre åldrar och inte sällan med dödlig utgång. I juni 2001 granskade FN:s kommitté för barnets rättigheter Tanzanias senaste rapport under barnkonventionen. Det konstaterades då att könsstympning fortfarande var vanligt förekommande, den nya lagen till trots. Regeringen uppmanades skärpa sina ansträngningar att bekämpa och utrota fenomenet. Den ansvariga ministern (för kvinnofrågor) har uttalat att det är medborgarnas plikt att anmäla den som genomför könsstympning. En stor majoritet hiv-smittade kvinnor i Tanzania vet inte om att de bär på smittan, utan får kännedom om det först i samband med havandeskap och förlossning. Det förekommer dock att infekterade kvinnor inte informeras om sin smitta i samband med nedkomsten, med hänvisning till att de inte själva frågat efter testresultatet. Det har också uppskattats att den höga förekomsten av hiv/aids bland yngre kvinnor har samband med våldtäkter, sexuellt utnyttjande och sexuellt våld från äldre män. En bakomliggande orsak är till exempel att traditionell läkekonst (helbrägdagörare) uppmanar hiv-smittade män att ha sexuellt umgänge med småflickor, med förespegling att detta är ett effektivt botemedel mot viruset. Ett annat allvarligt problem är de övergrepp som görs mot äldre kvinnor (och män), av vilka några på en del håll i landet stämplats som häxor respektive anklagats för svartkonst och därför misshandlats svårt eller till och med dödats. Studier gör gällande att så många som 1 300 kvinnor i den socialt och ekonomiskt defavoriserade Shinyangaregionen mördades mellan 1995-1999.

21

Detta motsvarar mord på en kvinna om dagen. Sommaren 2004 dödades sju personer misstänkta för häxeri i Maketeregionen. Morden var väl planerade och utfördes på ett organiserat vis. Visserligen leder morden då och då till debatt i media, men även om regeringstalesmän offentligt fördömt häxmord har det inte givit upphov till några konkreta motåtgärder. Redan på 1980-talet tillsattes en statlig utredning, men få eller inga praktiska åtgärder har vidtagits för att komma åt den här typen av företeelser. Tanzania Media Women’s Association (TAMWA) driver frågan om denna formen av mord och har fått regeringen att inrätta en speciell by för utsatta äldre kvinnor. En ljuspunkt i kvinnornas situation är den förstärkta representationen i unionsparlamentet. Enligt ett tillägg till författningen 2005 skall 30 procent av parlamentsplatserna tillfalla kvinnor. Eftersom inte tillräckligt många kvinnliga ledamöter väljs via valkretsarna måste flertalet kvoteras in. I Zanzibars representanthus med för närvarande 74 ledamöter har på motsvarande sätt tio kvinnor kvoterats in. De kvoterade platserna anses sällan ha samma legitimitet i parlamentet som de ledamöter som väljs via sin valkrets. Den ökade kvinnorepresentationen har ändå satt tydliga spår i det parlamentariska arbetet och resulterat i att nya frågor nu debatteras i parlamentet. En fråga som tagits upp är kvinnomisshandel. De kvinnliga ledamöterna har också konstituerat en kvinnogrupp över partigränserna för att diskutera gemensamma problem och samordna sina insatser. Eftersom parlamentet bygger på patriarkala strukturer och den manliga dominansen fortsatt råder uppger många att de behöver kapacitet och kunskap för att verkligen nå deltagande på lika villkor för både kvinnor och män En annan framgång är den lag från 2000 som förbjuder sexuellt ofredande på arbetsplatsen. Lagen har inte tillämpats i ett enda fall varför den praktiska efterlevnaden av lagen återstår.

15. Barnens rättigheter

Barnen är en av de mest utsatta grupperna i det tanzaniska samhället. Antalet föräldralösa barn uppskattas till närmare 900 000. Den faktiska siffran lär dock vara betydligt högre. Många hamnar på gatan. Problemet med gatubarnen har ökat markant under senare år både i städerna och på landsbygden. Det handlar i många fall om barn som lämnar skola och splittrade familjer, i vissa fall är barnen utan föräldrar vilka dött i aids. Andra barn flyr hemsituationer där övergrepp begåtts mot dem. Det förekommer också barnaga i skolorna vilket är tillåtet enligt tanzanisk lag. Spridningen av hiv/aids innebär att åtskilliga i den arbetsföra befolkningen slås ut. Barnen måste då tas om hand av mor- respektive farföräldrar, om dessa är i

22

livet, eller av andra släktingar. Dessa är inte alltid kapabla att klara denna uppgift, även om de i vissa områden får hjälp av frivilliga organisationer. Området runt Viktoriasjön är särskilt drabbat. Många barn dras till städerna, i synnerhet Mwanza och Dar es Salaam, där de försörjer sig på försäljning av tidningar och sötsaker etc. eller involveras i prostitution och småstölder. En annan orsak till barnens utsatthet är den ekonomiska omstruktureringen sedan övergången till marknadsekonomi. Familjer försöker få ut flera av sina medlemmar i arbete för att få ihop pengar till livets nödtorft. Barnarbete (barn under 14 år) är enligt lag förbjudet. Mängder av barn får dock arbeta för att bidra till sin egen eller familjens försörjning. ILO uppskattar att knappt fem miljoner barn under 18 år arbetar regelbundet. I vissa områden används barn i småskalig gruvdrift eller på plantager. Andra barn utnyttjas som hushållsarbetare. Tvångsarbete för barn förekommer, i synnerhet inom gruvindustrin i norr. Införandet av skolavgifter – nu åter borttagna - har hindrat de allra fattigaste från att fullfölja skolgången. Flera tusen minderåriga skolflickor tvingas varje år avbryta sin skolutbildning på grund av graviditet. Flickor tenderar över lag att missgynnas jämfört med pojkar i fråga om skolgång och vidareutbildning. Aga av barn, såväl i hemmen som i skolan, är tillåten. Enligt 1978 års utbildningslag ges rektorer rätten att själva genomföra eller skriftligt sanktionera aga. Problemet har dock kommit att uppmärksammas allt mer. Det finns en växande medvetenhet om åtagandena enligt barnkonventionen, som ratificerades av Tanzania år 1991. Många enskilda organisationer är aktiva inom detta område. Den allmänna resursbristen omöjliggör kraftfulla åtgärder. En nationell handlingsplan har utarbetats för att förbättra barnens situation i landet, med stöd av UNICEF och enskilda organisationer som exempelvis Kuleana. Det är dock inte alltid tydligt vem som är “ägare” till programmen. Ett viktigt problem beträffande den praktiska tillämpningen (eller bristen därpå) sammanhänger med existerande sociokulturella attityder, av innebörd att barn främst ses som hörande till och osjälvständiga från föräldrarna. Inga säkra siffror föreligger beträffande omfattningen av sexuell exploatering av minderåriga, inklusive barnprostitution. Sannolikt är detta ett växande problem. Kvinnoorganisationer som arbetar med stödprogram och sexuella övergrepp mot barn, har fått allt större uppmärksamhet i media. Det finns inga uppgifter om barnsoldater i den tanzaniska militären. För rekrytering till landets väpnade styrkor är minimiåldern 18 år. 16. Olika befolkningsgruppers situation

Diskriminering på grund av ras, hudfärg, etnisk härkomst, sexuell läggning, religiös, politisk och annan åskådning motverkas officiellt. Frågan om etnicitet

23

finns i det kulturella medvetandet och balansen upprätthålls nogsamt, om än inte uttalat, mellan olika befolkningsgrupper/stammar. Av Tanzanias cirka 120 etniska grupper är ingen numerärt dominerande. Regelrätta motsättningar mellan etniska grupper är mycket ovanliga. Lojalitet inom och favorisering av den egna etniska gruppen är dock vanliga, även i politiken och administrationen. I de urbana områdena har upplevd diskriminering av den muslimska minoriteten lett till ökade motsättningar mellan muslimer och kristna. En grupp som liksom etniska indier på fastlandet ibland ses med oblida ögon är “araberna” eller “zanzibarierna”. Skevheter i lagstiftningen gör det svårt för tanzanier från fastlandet att bosätta sig och driva företagsamhet på Zanzibar. Motsvarande hinder finns inte för zanzibarier att etablera sig i exempelvis Dar es Salaam. Genom smuggling via Zanzibar har många zanzibarier lyckats etablera stora eller små handelshus i Dar es Salaam. Konkurrensfördelarna de har genom smugglingen och “tullättnader” har hjälpt dem att konkurrera ut många “inhemska” handlare. Därför finns en påtaglig spänning mellan dessa kategorier affärsidkare. I ett land med så många etniska grupper är det svårt att definiera vilka som är minoriteter. Den medvetna assimileringspolitiken och inflyttningen till städerna har ytterligare suddat ut skillnaderna. Ingen behöver dölja sin tillhörighet, men det är närmast tabubelagt att öppet åberopa etnicitet i politiska och andra sammanhang. Kulturellt har assimileringspolitiken varit bestämd, framför allt för att utbreda och befästa det nationella språket swahili. Det har gått ut över lokala språk och kulturer. Intresset för lokala kulturer tycks öka. Detta är dock ingenting som uppmuntras av myndigheterna. Det finns emellertid några relativt tydligt identifierbara minoriteter kvar i landet. Klart är till exempel att de nomadiserade pastoralisterna är hårt trängda. I norra Tanzania lever Barabaig-stammen som har stämt den tanzaniska staten för att de blivit bortträngda från traditionella betesmarker, vattentäkter, gravplatser och helig mark. Mark har tilldelats statliga vetefarmer som med kanadensiskt bistånd odlar vete kommersiellt. Barabaigerna uppger att de misshandlats, våldtagits och berövats boskap. Liknande svårigheter har även drabbat maasaierna. En grupp har stämt staten för att den berövats sina områden när Mkomazi Games Reserve bildades i norra Tanzania. Pastoralister och samlare, det vill säga befolkningsgrupper utan fast boplats, har genomgående sämre standard och utvecklingsmöjligheter än den fasta befolkningen och de pressas dessutom allt hårdare av den ekonomiska utvecklingen. Vid konflikter om land och andra naturresurser har

24

myndigheterna i allmänhet kommit att stå på “storsamhällets” och de ekonomiska entreprenörernas sida. En jordlag finns för den brukade marken (Village Land Act) och en annan för gruvdriftsområdena (Mining Land Act). Rättsaktivister har ifrågasatt förfarandet och menar att om en separat lag skrivs för områden som lämpar sig för gruvdrift, så kommer den tanzaniska landsbygdsbefolkningen att förlora kontrollen över byarnas resurser. Lagarna befaras framför allt att drabba boskapsskötarnas ställning, då dels stora delar av deras betesområden kommer att privatiseras, dels betydande mineralfyndigheter finns i deras traditionella områden. Med den nya lagen kan dessa hamna i främmande händer. Ett nätverk av enskilda organisationer, HAKIARDHI, arbetar med att sprida information om detta. Tanzania är enligt sin författning en sekulär stat. I vardagslivet ser man sällan konfrontationer mellan trosriktningarna. Dock förekommer försök att underblåsa och utnyttja potentiella religiösa motsättningar. Officiellt får de nya partierna inte vara konfessionella. Individens utövande av sin religion förtrycks inte. Trots unionens sekularisering är Mufti-lagen fortfarande i kraft på Zanzibar. Muftin utses av presidenten och är bemyndigad att besluta i religiösa frågor. Dessutom finansieras hans verksamhet av den zanzibariska regeringen. Tanzanias befolkning brukar delas in i tre större religiösa grupper: kristna, muslimer och bekännare till traditionella religioner. Tanzania har den största muslimska befolkningsgrupperna bland länderna i södra Afrika. På Zanzibar är hela 98 procent av invånarna muslimer. Någon medveten diskriminering av kristna synes inte förekomma. Dock förekommer emellanåt religiöst motiverade våldsdåd. FN:s rapportör för religionsfrihet kommunicerade 2004 med Tanzanias regering angående ökade spänningar mellan kristna och muslimer. På fastlandet räknar man med att ca hälften av befolkningen är muslimer. Vid de två senaste folkräkningarna 1988 och 2002 har man undvikit att fråga folk om deras konfessionstillhörighet då ett demografiskt övertag skulle kunna leda till krav på politiskt, religiöst och socialt inflytande. Regeringen känner helt klart ett obehag inför tanken på organiserad politisk islam i Tanzania och initierade därför en kartläggning av muslimska aktiviteter i landet efter terrorattackerna i USA i september 2001. Det är den växande skaran unga, outbildade och sysslolösa män, varav majoriteten är muslimer, som regeringen fruktar kan utvecklas till muslimska fundamentalistiska aktivister. De flesta befinner sig på Zanzibar och i kustområdena, i de urbana centra där också arbetslösheten är som mest utbredd. Enligt uppgift skall dessa unga män vara föremål för rekrytering av radikala muslimska läroinstitut i Iran och i Gulfen. Med alla kostnader täckta sätts de i skola, för att sedan återvända till Tanzania med politisk islam på

25

agendan. Regeringen har satt stopp för försök att organisera stöd inom det tanzaniska samfundet för utbildningsaktiviteter i Mellanöstern. Vissa organisationer som ägnat sig åt att försöka korrigera snedfördelningen av resurser mellan kristna och muslimer på utbildningsområdet har förbjudits. Regeringen har också haft sitt finger med i spelet när det gäller nomineringarna till det muslimska högsta rådet, BAKWATA, för att säkerställa att dess representanter är någorlunda moderata. Kvinnor, barn och män som är albinos är en mycket utsatt grupp i samhället. De överges ofta av respektive fäder på grund av en ingrodd rädsla och misstro bland män mot att ha och föda upp barn som är albinos. Ofta går albinobarn miste om rätten till utbildning på grund av ekonomisk misär hos mödrarna. Det finns en särskild intresseförening för albinos, Tanzania Albino Association.

17. Homosexuellas situation

Sexuellt umgänge mellan män är förbjudet enligt tanzanisk lagstiftning med en straffsats på upp till 14 års fängelse. Då brottsbalken är delad mellan fastlandet och Zanzibar finns det ingen gemensam lag som täcker hela unionen vad gäller homosexualitet. I april 2004 antog Zanzibars representanthus en ny lag mot homosexualitet. Till skillnad från tidigare omfattar den både kvinnor och män samt personer som underlättar för homosexuella handlingar att äga rum, t.ex. genom att agera officiant vid vigsel mellan två personer av samma kön. Homosexuella relationer mellan vuxna bestraffas med sju års fängelse och homosexuella relationer med pojkar under 18 år med livstids fängelse. Zanzibars tidigare lagstiftning stipulerade en straffsats om 14 års fängelse. Lagstiftningen har således ökat i omfattning, men halverat straffsatsen. Den nya lagen möttes med tystnad från MR-organisationerna i Tanzania. Tveksamheten beror delvis på att man inte vill engagera sig i en fråga som riskerar att påverka det relativt sköra civila samhället negativt. Att diskutera eller öppet visa homosexualitet är tabu i Tanzania. Det vore helt otänkbart för en tanzanier att gå ut offentligt med sin homosexuella läggning. Någon systematisk förföljelse av homosexuella förekommer inte men det finns ett motstånd i delar av den muslimska befolkningen. 18. Flyktingars rättigheter

Tanzania har ratificerat flyktingkonventionen och regeringen är väl medveten om sina förpliktelser enligt denna. Landet har en lång tradition av att ta emot flyktingar och har i allmänhet behandlat dem väl. Med de mycket stora flyktingströmmarna från Rwanda, Burundi och Demokratiska Republiken Kongo har allmänhetens inställning blivit mer kritisk. Detta sätter politisk press på regeringen att visa en mer restriktiv hållning till flyktingmottagandet och

26

kräva att det internationella samfundet tar ett större ansvar. Under året har flyktingars rörelsefrihet och möjligheter till självförsörjning begränsats. Ett mindre antal flyktingar har även avvisats vid gränsen utan korrekt prövning. I oktober 2005 fanns ungefär 358 500 flyktingar i Tanzania under UNHCR:s beskydd; cirka 200 000 från Burundi, 153 500 från Demokratiska Republiken Kongo, 2 650 från Somalia och 2 300 av blandat ursprung. Dessa bor i läger i Kagera, Kigoma och Tangadistrikten, administrerade av UNHCR. Återflyttningen till Burundi har ökat kraftigt under året. Sedan oktober 2005 underlättar UNHCR även återflyttning till DRK. Flyktingarna skapar både inre och yttre säkerhetsproblem för Tanzania. En alltmer kritisk regeringshållning till ett fortsatt eller ökat flyktingmottagande kan noteras. Regeringen har antytt möjligheter till tvångsrepatriering av flyktingar. President Mkapa har förespråkat upprättande av säkra områden (safe havens) för flyktingarna i deras hemländer. UNHCR och länderna i regionen har motsatt sig detta å det kraftigaste, då flyktingarnas säkerhet svårligen kan garanteras i länder präglade av interna konflikter. Sedan år 1993 ger Tanzania normalt inte längre möjlighet till integration av flyktingar i samhället - i meningen att de kan bli naturaliserade och självförsörjande. Grundprincipen i flyktingmottagandet är att flyktingarna i sinom tid skall återvända till sina ursprungsländer. Inte ens flyktingar som fått konventionsflyktingstatus får arbetstillstånd i landet, vilket innebär en inskränkning i tillämpningen av 1951 års flyktingkonvention. I juni 2005 inleddes dock naturaliseringen av de somaliska flyktingar som sedan början av 90-talet är bosatta i Chogo i Tangaregionen i nordöstra delen av Tanzania. Medborgarskapet är slutet på en lång naturaliseringsprocess som startade i slutet av 90-talet då Tanzanias regering överlät mark till flyktingarna som ett steg mot deras självförsörjning. De somaliska flyktingarna utgör en speciell grupp av Tanzanias flyktingar. De har sitt ursprung i nordöstra delarna av Tanzania, varifrån deras förfäder förslavades under 1800-talet och fördes till Somalia. De tillhör folkgruppen bantu och har bland annat bevarat sina ursprungliga språk, swahili och stamspråk. Tanzanias regering har klargjort att det är just blodsbanden som motiverat naturaliseringen av de somaliska flyktingarna. UNHCR hyser ändå visst hopp om att en liknande lösning kan bli aktuell för de ca 200 000 burundier som flydde till Tanzania i början av 70-talet och som idag är självförsörjande. Enligt 1969 års OAU-konvention har flyktingar från länder där väpnade konflikter pågår rätt att komma till exempelvis Tanzania som flyktingar. Detta respekteras av tanzaniska myndigheter. Flyktingar som är kriminellt belastade,

27

dvs. har begått allvarliga brott, har Tanzania rätt att tvångsvis avvisa, något som också skett vid olika tillfällen. Flyktingar härrörande från väpnade grupper får inte flyktingstatus, utan särskilda arrangemang ges, t.ex. för läkarvård. En särskild flyktingavdelning i inrikesministeriet ansvarar för asylprocedurer och säkerheten i flyktingområden. UNHCR har bidragit med ekonomisk finansiering av närmare 300 poliser med uppgift att upprätthålla ordning och säkerhet i berörda områden. Bistånd och stöd till flyktingarna i landet sköts och finansieras till stor del genom UNHCR. 19. Funktionshindrades situation

Enligt en uppskattning som gjorts finns ungefär 3 miljoner människor med olika funktionshinder och handikapp, alltså nästan 10 procent av befolkningen i Tanzania. Den lagstiftning som finns för att förbättra de funktionshindrades situation tillämpas sällan i praktiken, exempelvis vad gäller sysselsättningsgaranti. Regeringen har inte vidtagit några åtgärder för att underlätta tillgång till offentliga byggnader, allmänna färdmedel eller statliga tjänster för funktionshindrade människor. De funktionshindrades situation är svår. För många gravt handikappade återstår bara tiggeri, vilket är omfattande på gatorna i Dar es Salaam. Myndigheterna är inte omedvetna om de handikappades svåra belägenhet, men resurser saknas. Enskilda organisationer, kyrkor och välgörenhetsorganisationer svarar dock för viss hjälpverksamhet på området, men insatserna är inte tillräckliga. Forum Syd arbetar med de handikappades situation i Tanzania, i samarbete med bl.a. De Handikappades Riksförbund (DHR), SHIA och Chawata. Man koncentrerar sig på Kageraregionen. Ett annat samarbetsprojekt där Forum Syd är involverat inriktar sig på yrkesutbildning för handikappade i Bukobaområdet. Organisationen har också samarbetsprojekt med fokus på utvecklingsstördas situation. Samarbete sker även med Tanzania League of the Blind. Det uppges finnas 43 institutioner för funktionshindrade i landet, varav nitton drivs av regeringen och tjugofyra av enskilda organisationer. ÖVRIGT

20. Oberoende organisationer för mänskliga rättigheter

Ett stort antal oberoende människorättsorganisationer verkar i Tanzania utan större begränsningar. Kravet på registrering har dock ibland inskränkt organisationernas verksamhet. Tanzania tillåter Amnesty International och Internationella Rödakorskommittén att verka i landet. De flesta

28

människorättsaktivister arbetar för enskilda organisationer, Dar es Salaams universitet eller Kommissionen för mänskliga rättigheter. Samtliga är kraftigt beroende av extern finansiering. Den största nationella människorättsorganisationen är Legal and Human Rights Center (LHRC) som har en ledande roll i att bevaka och främja mänskliga rättigheter. Organisationen ger ut en rad publikationer, bedriver utbildning och lobbyverksamhet samt erbjuder rättshjälp. LHRC har även (med svenskt stöd) företrätt de målsägande i Serengetifallet (se avsnitt 5). Andra viktiga människorättsorganisationer är bland andra Tanzania Gender Networking Programme och HakiElimu (utbildning). Alla verksamma advokater på fastlandet är anslutna till Tanganyika Law Society. De anslutna advokaterna åläggs varje år att gratis åtaga sig ett rättsfall. Inom ramen för Tanzania Media Women’s Association (TAMWA) ges rättshjälp till kvinnor. Liknande stöd ges också av Legal Aid Scheme for Women and Children, Tanzania Women Lawyers' Association och Women’s Legal Aid Centre. En annan sammanslutning av kvinnliga jurister - Suwata - svarar även för paralegal utbildning och domstolshjälp. På Zanzibar verkar Zanzibar Legal Services Centre, som erbjuder rättshjälp till fattiga, bevakar och utbildar i MR-frågor. Också denna organisation stöds av Sverige. 21. Fältverksamhet eller rådgivning på området mänskliga rättigheter

De flesta bilaterala givare, multilaterala biståndsorganisationer, utvecklingsbanker och större internationella enskilda hjälporganisationer är verksamma i Tanzania. Tanken bland en stor grupp av dessa givaroganisationer är att Tanzanias egen fattigdomsstrategi ska vara vägledande för det stöd de ger i landet. Den nya nationella fattigdomsstrategin ger större uppmärksamhet till främjandet av mänskliga rättigheter, i synnerhet utsatta gruppers rätt (inklusive barn). UNHCR har en omfattande verksamhet till stöd för flyktingar i västra Tanzania. UNICEF har en betydande verksamhet i landet för att främja barnens rättigheter. Sverige har ett omfattande utvecklingssamarbete med Tanzania. För 2005 beräknas det uppgå till totalt 615 miljoner SEK. Möjligheter att främja mänskliga rättigheter ska tas tillvara inom allt utvecklingssamarbete. Sverige stödjer också organisationer som har som uttalat mål att verka för respekt för mänskliga rättigheter. Sverige ger även bistånd till flera organisationer med fältverksamhet för att främja barns rättigheter, inklusive en organisation med särskild inriktning på barnens rätt till skolgång. Raoul Wallenberg-institutet har med stöd från Sverige haft ett gott samarbete med myndigheterna kring

29

seminarier för polis- och fängelsepersonal. Svenskt stöd förbereds till den rättssektorreform som även skall omfatta polis- och fängelseväsendet.